Var kommer lyckan egentligen ifrån?

Jag blir fan galen. Jag vill känna den där riktiga barnsliga lyckan som jag kände som liten, när det var dags för fotboll, på julafton, när man fyllde år, när farsan kom hem med presenter när han hade jobbat utomlands, när det var dags för lov eller semester, den där bubblande lyckan.
Jag har enbart fått den i vuxenlivet när jag tagit amfetamin och opiater, "knark" alltså.

Men jag vill känna den på "riktigt". Jag älskar den så jävla mycket.
Har en farsa som egentligen aldrig har varit lycklig.
Han har haft allt det där som jag trott ska göra mig glad, ytliga saker.
Massa muskler (tävlade ett tag inom kroppsbyggning), han har nog fan i mig ett 3-siffrigt antal miljoner (skicklig företagare), haft en satans massa vackra kvinnor i sitt liv, men någonstans har han nog aldrig varit riktigt lycklig, mer än när han knarkat, något han nu lagt av med.

Det verkar inte spela någon roll hur mycket pengar, hur vackra knull, hur mycket muskler, hur stor kuk man har, hur många eller vilka man känner eller vad fan det nu kan vara, lyckan kommer någon annanstans ifrån.
Men jag fattar fan inte var den kommer ifrån.

Vet någon var lyckan, den där bubblande lyckan, kommer ifrån? Och hur skapar man den?

Barndomens lycka när det mesta var både speciellt och magiskt är omöjlig att få tillbaka. Så ingen idé att sträva efter den för kommer man bara bli olycklig för att det inte går.
Rätt typ av hjärnskador är väl kanske det enda som kanske kan komma i närheten, leva totalt i nuet, ingen oro för framtid eller förflutet, allt blir som nytt och därav spännande.

Men enklast är väl att skaffa barn för att ta del av deras glädje så gott det går

Jag tycker att man endast kan känna lycka när man har ett gott samvete, alla problem uträtt. veta vad man vill göra i livet och verkligen gör det. Men lycka är också att bry sig om andra och deras lycka. Inte bara fokusera på sig själv.

Man har ju hört att det är lyckligare att ge än att få. Och det tycker jag stämmer. att inte alltid fokusera på sig själv utan även andra. andra man tycker om.

Ingen erfarenhet av droger mer än alkohol. Och jag tycker att när man ta till det blir det sällan inte bättre. iaf inte efteråt, kanske för stunden. Men jag tror att söker man riktig lycka så bör man göra det utan drogerna.

Det handlar nog mycket om att VÅGA låta sig själv vara lycklig. När man var barn var man i sin illusion/tunnelseende men eftersom tiden passerade kom en annan verklighet till där man inte riktigt tillåter sig att vara lika närvarande i känslan/stunden.. Det tar nog lite träning, men kan nog gå.

Jag tror att äkta lycka handlar om att lära sig att acceptera sig själv och sitt liv. Endast när man blir nöjd med vad man har tillgång till, kommer man att sluta sträva efter något bättre. Då behövs det inte mycket extra för att man ska känna den där bubblande känslan i magen någon gång ibland Simpelt, men det kräver träning.

Jag tror du vinner mer på att försöka hitta en nöjdhet i livet och uppskatta de små sakerna i livet som vinden som blåser i ditt hår, solen i ansiktet osv. Många av de intensiva lyckokänslorna tycker jag ofta åtföljs av en nedåtperiod som om saker skulle behöva balanseras ut. Sedan blir i alla fall jag lycklig av att träna, äta bra, ta det lugnt, vara i naturen, umgås med nära och kära.

Du har kanske knarkat för mycket, så du kan inte känna lyckan i vardagen, för att du jämför allting med drogerna. Men det är klart att när man är barn så är man ofta lyckligare, för att allt i livet är nytt och outforskat, och det finns inga "måsten".

mitt råd till ts är att inte tänka på de eller längta efter den då du försätter lyckan i centrum och kan därför aldrig överraska dig och därmed bli påtaglig stark känsla. presis samma som kärleken.

genom att inte leta, söka, längta eller fundera utan koncentrera dig på vardagliga lite tråkiga saker så kommer lyckan/kärleken när du minst anar de

varför? för lycka är en känsla som bara kan släppas fram och bli genuint stark om den överraskar dig,,, och de gör den inte om du satt på strålkastaren ,,,

Lycka är att andas. Ett helt vanligt andetag.

Andas in, känn hur livet fyller dig. Släpp taget, andas ut.

Ett lugn flöde av andetag.

Lyckopiller?

Nej men jag antar att lyckan kommer inifrån. Man måste utforska det outforskade, se det osedda och göra det ogjorda. Sen kan man somna in.

Den där känslan är dock genetisk, ett sätt för oss att vilja lära oss om världen, att vara nyfikna helt enkelt.

Det försvinner när vi växer upp för att, ja våra biologiska prioriteter förändras helt enkelt. Det är inte för att vi "accepterar att vi är vuxna", dvs. något psykologiskt, utan en påtaglig förändring i din hjärna som förhindrar det här.

So don't beat yourself up about it.

Tyvärr är det försent, sommarloven var längre, fisken nappade oftare och solen sken varje dag.

Minnen har en tendens till att försköna allt dessutom.

Nöjd med livet är nog det du kan uppnå, eller förälskad. Förälskelse skall inte underskattas - riktigt trevligt.

Men bubblande lycka tror jag inte är många förunnat, möjligtvis i samband med att man får barn.