hur hanterar ni livets meningslöshet och dödens ångest

Jag har så mycket naturvetenskaplig utbildning så det skulle få dig grön om du kunde greppa det. Och jag är inte religiös.

Klart som fan jag vågar tänka på döden. Har själv haft en kompis på dödsbädden, hans sista ord till mig var att han var redo, och killen var inte ens myndig Det är ni, ni tragiska patetiska människor med Alex Schulman i fronten som gör något så självklart så förbannat krångligt...

Din icke existens kommer vara gynnande för alla, när någon dör i en bilkrock så föds någon i en. Kan inte säga att de miljoner år jorden har existerat har varit särskilt jobbigt för mig, eftersom en icke existens är just vad det är.

vad var egentligen syftet med den här tråden???

att diskutera hur folk hanterar ångesten över icke-existens. Att få inspirerande infallsvinklar kring detta.

Tja, ett sätt att hantera den är väl att fördjupa sig i kosmologi, spelutveckling och vetenskapens historia.

Undrar själv hur folk bara kan säga "döden skrämmer mig inte", "man kommer ändå inte känna nåt" osv osv.
Känns som att folk har förträngt döden så mycket att dom har intalat sig att det bara är en struntsak.

När jag tänker mig att jag ska dö, tänker jag mig själv som en annan person, att det egentligen inte är jag som dör utan en annan gammal tant typ. Känns overkligt att man själv ska ligga där på dödsbädden en dag och faktiskt DÖ. Helt jävla sinnessjukt. Allt som man har gjort kommer (om man inte tror på något, gud eller så) vara helt meningslöst. Man är lika viktig som en liten fis i jordens historia.

Jag tror att det är på samma sätt som att tänka på rymdens storhet, det är för jobbigt, och därför tror jag många försöker förneka sin ångest med att hävda "amen alla dör ju nån gång, inte så jävla farligt jjuuuuh" "tar det med ro". Tror helt enkelt att många egentligen är skitskraja för att ens våga börja tänka på det.

Det beror bara på att du har inte tänkt på det tillräckligt mycket. Den som förstår vad icke-existens är kan inte vara rädd för det, för det finns ingen rädsla i icke-existens, det finns bara avsaknad av lidande. Därför är icke-existensen det som religioner kallar för paradiset, och Buddhisternas och Hinduernas mål är att nå icke-existensen.

"Death does not concern us, because as long as we exist, death is not here. And when it does come, we no longer exist." -- Epicurus

Sanningen är dock att det är tyvärr omöjligt att sluta existera. Vi reinkarneras tillbaks hela tiden.

Varför tycker du det är jobbigt att tänka på rymdens storhet? Själv fascineras jag dagligen över kosmos och tycker den jobbiga biten är att så många människor undviker detta ämne som faktiskt berör lejonparten av allt som existerar.

Som koncept kan jag inte påstå att döden skrämmer mig, men säkerligen skulle viss oro gro ifall jag blev allvarligt sjuk eller dylikt. Många kan nog acceptera att dö i framtiden, men har desto svårare att bli sams med tanken när väl denna distanserade framtid blir en nutida verklighet.

Jag tycker också att rymden är fascinerande, men också läskig. Tror det beror på min höjdrädsla, jag kan stå på en pall och få svindel, därför ter sig rymdens/universums storhet som sjukt läskigt. Men, jag är ju där varje dag.
Ja, fler borde prata om filosofi, universum och livet över huvud taget.

Hur kan icke-existens vara skrämmande? I en sådan tillvaro finns visserligen inget positivt. Men inte heller något negativt, naturligtvis.

Dessutom har ju alla som lever redan upplevt en, c:a 14,3 miljarder lång, icke-existens, nämligen tiden som förflöt innan man föddes.

EDIT: Däremot kan ju smärta, kroppslig elller själslig, vara skrämmande förstås. Jag tror att man förknippar döden med smärta och därmed blir den skrämmande.

Jag tycker att tanken på att allt bara tar slut en dag är väldigt skrämmande. Javisst, jag har också min ångest och mitt bagage att bära på och jag har haft självmordstankar till och från, men ändå känns döden jävligt läskig.
Jag hoppas ju att hamna i himlen/på ett bättre ställe, det är den ovissheten och rädslan att allt bara ska bli svart som är jobbig. Hade jag vetat att jag skulle hamna på värsta superstället så hade jag inte varit lika orolig. Sen en annan sak som skrämmer mig är själva dödsögonblicket, kommer det att göra ont? Och tanken på att jag kan dö när som helst, jag vet aldrig när jag kommer dö eller vad jag kommer dö utav. Varje dag kan vara min sista.

Det är intressant att tänka på döden. Hur skulle du känna om du plötsligt fick reda på att du lider av obotlig cancer? Det är inte så lätt att verkligen föreställa sig. På sätt och viss känner vi oss nog odödliga till vardags - livet är ju det enda vi känner till.

Det är enkelt att inte vara rädd för döden så länge den befinner sig på ett behagligt avstånd någonstans i framtiden. Om man däremot blev varse att den närmade sig inom bara några månader, så skulle nog de flesta bli oroliga. Överlevnadsinsikten finns i våra gener, och rädslan kommer att infinna sig när överlevnaden står på spel. Jag accepterar att rädslan är en naturlig del av denna livsform, och jag behöver inte försöka vara något annat.

Icke-existensen existerar inte. I slutet vill jag möta denna paradox, medveten in i det sista, som nu.