Vet inte vad jag ska ta mig till med mig själv och min relation till sex

Jo, troligen. Men efter ha läst vad klobengan skrev tror jag mycket kan handla om mitt tvång och framförallt kontrollerande av mitt känsloliv.

Förstår att det kan låta obegripligt men är ändå svårt att låta bli. Är som en gnista hopp om att mönstret någon gång ska förändras.. typ av sig självt. Men förmodligen måste jag dra mig tillbaks och komma underfund med mig själv först. Men är längtan efter upplevelsen som driver mig. Gång på gång

Kan inte ta på mig själv och njuta nej. Var tom hos en endikronolog för 1,5 år sedan för att kolla om jag hade fel på mina könshormoner. I sanningens namn hoppades jag det. Så att jag snabbt kunde bli botad och hjälpt. Tänkte även att jag kanske varit asexuell, en tanke jag gav upp i höstas då jag fick en ordentlig och oanad känslomässig crush på en kille (som det dock inte blev något mer). Annars har jag knappt kunnat känna attraktion heller.

Jag blir ofta jättevåt men känner aldrig central stimulans och definitivt inte upphetsning/kåthet. Är precis som min kropp reagerar rent praktiskt.

Börjar fundera på det också. Då jag förstått att OCD är mer än bara handlingar och ångest utan också ett sätt för mig att kontrollera och hämma/dämpa känslor. Kanske inte är så konstigt att även de positiva och spontana känslorna såsom förälskelse och kåthet blir hämmade?


Trodde nästan jag var asexuell ett tag så det enda positiva var i höstas då jag som en blixt från klar himmel fick en crush på en kille. Nästintill förälskelse. Det gick inte vägen men jag fick bekräftat för mig att jag KUNDE känna attraktion och åtrå samt hur jobbigt det blev för mig att hantera en känsla som trängde igenom mitt annars så kontrollerade tvång. Jag grät och kände känslor som jag inte gjort på flera år. Det var jättejobbigt och jag visste inte hur jag skulle bära mig åt.


Jo, är nog en blandning av missbruk och att desperat försöka finna mening. Samt att försöka manipulera sina egna känslor åt det håll man vill.


Tror också det!

Oj, okej. Jo, nog inte lika komplext som mitt problem men kanske minst lika jobbigt. Dock har du nog redan listat ut varför då din familj har påtvingat dig dessa känslor som gör sig påminda vid sådana tillfällen.

Hoppas det löser sig <3


Har somsagt bara haft två enstaka och rätt så korta "förälskelser". En var i sjuan då jag var oskuld och en i höstas med en kille jag bara träffade över en kväll, höll kontakten med ett tag, bodde långt bort och sedan försvann.

Min fundering var om du faktiskt tillät dig själv att vara in the moment. Låter som du har gjort sex till något du gör "bara för att". Du är där fysiskt men knappt psykiskt.
I början är du sugen, men under akten domnar du bort och fokuserar på annat.

Upphetsning blir du utan för att du inte tar dig tid till att vara "in the moment".

Kanske tänker du "jahapp, då var vi här igen, den tråkiga biten. Nu är det bara att låta han pumpa tills han kommit så det blir överstökat. Vad ska jag göra imorgon när jag känner mig ensam igen? kommer jag någonsin hitta någon kille jag faktiskt tycker om".

Ska du ha sex så gör det inte såhär tråkigt. Var där mentalt. Ha sex med killar du faktiskt går igång på, kolla på sakerna som gör att du kommer igång, kolla in i hans ögon, gotta dig åt hans biceps/armar. lek lite med han och se hur upphetsad han blir av dig. Känn efter hur bra det känns när han glider in i dig.
Eller vad ni flickor nu väljer att gå igång på, vet att det finns mycket.

Alla killar kanske du inte blir kär i eller ens har något gemensamt med. Men alla killar har definitivt något du kan gå igång på. Det är du själv som måste låta dig gå igång på honom. Annars blir det lätt slentrianmässigt pumpa och dumpa, det tröttnar dom flesta på efter ett tag.

Bara en tanke jag hade, om detta stämmer vet du såklart bättre själv. Vet inte hur det är att leva med OCD och kan inte heller föreställa dig vad du får gå igenom med det. Men tror definitivt att du kan härska över den om du bara tillåter dig själv att vara in the moment, känna dom här känslorna som du gör det jobbigt för dig.

Vi bär alla denna längtan. jag vill att du skall veta att du är ovanligt funktionell som är medveten om den. Det är lätt att man när man har olika symptom på att saker inte är som de ska (OCD'n) att tro att man är värre drabbad än andra, men det är i inte så.

OCD'n är ju som du själv begriper ett sätt att hålla känslorna i schack. De riktiga känslorna som finns, som du inte tillåter dig att ha.

Egentligen så är ditt bekymmer med sex mindre än du tror. Om man stänger av EN känsla så stänger man av alla. Det gäller ju att du får en väldigt tillåtande miljö som lär dig att alla känslor får finnas. Precis alla.

Det finns ju många olika försvar för de känslor man lärt sig inte är lämpliga. Ditt sätt är bara ett bland andra. jag tror att det är viktigt att du förstår att ditt sätt inte är smutsigare än att vara alkoholist, arbetsnarkomant. Mytoman eller ha social fobi.
Vi gör det vi kan för att skapa ordning i kaos.


Du borde verkligen få någon som kan hjälpa dig att sortera och ordna upp i ditt hjärterum.

Sedan undrar jag en sak. Ditt ordval, med just möbler, har det något att göra med något jag har skrivit? I så fall två saker.

1/ Nej du är inte sån
2/ Jag ska ta och skärpa mig

Har du föresten sett Celbrity rehab med Dr Drew? Jag tycker han har väldigt många läkande saker att säga. En säsong hade de med en sexmissbrukande tjej. Många terapeuter och psykologer är bra. Men man behöver just de där läkande fraserna. De som hittar rakt in i hjärtat. Där man känner sig sedd, förstådd, och värnad.

Gissar att det inte varit så mycket sånt i ditt liv, eftersom du inte lärt dig att vara rädd om dig själv och dina känslor.

Jag tror att du berör två viktiga punkter i ditt inlägg, som bör funderas över.

Jag förstår först och främst att du har sett på OCDn som en separat entitet, något som inte hade med detta att göra, utan något som påverkar dig i ditt övriga liv och allt det där. Men det viktiga att känna till rörande sådana här emotionella eskapader, är att allting hänger ihop. Det är en så djupt rotad betingelse i dig att den förmodligen förgrenar sig långt igenom stora delar av dig, och det gör att det inte går att se som en friställd process. OCD är en produkt av ditt känsloliv, kan man väl säga, och den här frågan berör ju i allra högsta grad ditt känsloliv, även om deras utgångspunkter är skilda åt.

Den första punkten berör det faktum att du ser på relationer som en prestation. Du har, enligt din beskrivning, ett problematiskt förhållande till just prestationer, och det är något som är viktigt för dig (kanske på grund av självvärde, eller vad det nu må vara), och det har lett till att du får ångest när du inte presterar. OCD är som du vet en ångestneuros, varpå tvångshandlingarna etableras i samband med uppståndelsen av känslan att du skulle prestera otillräckligt, eller att prestationen inte skulle duga. Om det gäller dina betyg, om det gäller ditt övriga liv, så är det också rimligt att anta att du skulle få ångest när du känner att du inte har "skaffat" dig en pojkvän - en sån som en tjej förväntas att ha. Det finns ju både en aspekt av att vilja visa upp någon för andra, men framför allt för att du känner ett behov av att bevisa för dig själv att du var "duktig" nog, "bra" nog att skaffa en kille. När du är ute i de miljöer som du beskriver tror jag att denna ångest lätt gör sig påmind, då det är lätt att se krogen som en arena där man ska prestera - om detta nu är målet. På så vis får du ångest över din situation, och det triggar en process där du "gör vad du kan" för att försöka fixa situationen. Men det blir då överilat, felgrundat och ofta snedskott.

Det finns ju två komponenter till detta beteende, att jämställa en relation med en prestation. Det första handlar om att förändra perspektivet på relationer öht. Även om jag förstår hur eller varför man kan komma att se det som en institution där man förväntar sig någonting visst av både sig själv, men också att folk runtomkring dig skulle förvänta sig det av dig (ex. loveaffair som är så bra, varför är hon singel?) - så utgör det en ytterst dålig premiss att bygga en relation kring. Hela relationen bygger i så fall på det instrumentella värdet av hur det ser ut utåt, och även om det ger viss bekräftelse så är det på så vis aldrig genuint. Du måste omvärdera i det läget för att din hjärna ska acceptera att det viktiga inte är ytan, andras bedömningar eller dina egna krav - utan det viktiga med en relation är kärlek för kärlekens skull. Man ska vara med någon för att man tycker om dem, inte för att det är något man borde göra för sakens skull. På så vis gäller det att ge upp hela tanken om att du måste ha en relation, och istället börja fundera på det som faktiskt betyder mest av allt - leta efter en person på grund av deras personlighet och hur den får dig att känna dig. Det förstår jag att du också gör, givetvis, men jag förenklar ganska grovt nu för att illustrera poängen. Det centrala är att det är det senare som ska kvarstå, och att du måste lyfta kravbilden helt. För kravbilden hör inte hemma i detta sammanhanget, framför allt inte när det enda som ligger i prispotten till slut är din egen lycka. Då spelar det ingen roll om du ska prestera eller inte, för det handlar bara om dig, och att du ska må bra.

Den andra komponenten till det här beteendet, det är att du måste sluta se på allt det här som en enhällig prestation från din egen sida. Jag kan ana att du har ett något annorlunda perspektiv på detta, då du har för vana att gå till krogen t ex och vara den drivande parten där (något som fungerar bra som tjej, resultatmässigt), varpå du har byggt upp en bild av att dina handlingar har påtagliga konsekvenser. Det gäller sex, men det gäller inte på samma sätt i kärlek. Det är inget område man approachar med syftet att man skall prestera, därför att prestationen i sig är överflödig. Om du ska träffa någon, så ska du träffa någon som uppskattar dig för den du är, och du dem för den de är. På så vis handlar det om att förälska sig i alla brister, styrkor, svagheter och mittimellan som den personen har - och det är framför allt en ömsesidig process. Att bygga en relation, en riktig relation, gör man ju inte själv - utan det sker tillsammans med den andra parten. Givet den grunden så kan det aldrig handla om att du gör fel, eller skulle vara på fel sätt, därför att om personen är rätt för dig, ska relationen kännas rätt. På så vis märker man fort när man är kompatibla, och även inkompatibla, och prestationskravet blir således överflödigt. Det handlar ju inte om att göra en otrolig insats, det handlar mest om att vara sig själv och sen så räckte det.

Den sista punkten, som faktiskt kanske också är viktigast, berör något helt annat än prestationer - alltså ditt känsloliv. Du verkar själv väldigt medveten om att du kan ha tryckt ner det i perioder, och befinner dig i en roll där du har ett väldigt stort självförsvar. Detta är för det första naturligt, men det har nått en extrem punkt för dig. Det är väldigt kongruent med kontrollaspekten som finns i OCD, och hur man försöker kontrollera sin ångest (och även sin omgivning till viss del) genom att ha ritualistiska tvångsmönster. Det är på så vis naturligt att dra slutsatsen att du har ett ganska extensivt känsloliv, som du aktivt hämmar eller håller tillbaka, just därför att du inte är avslappnad med det - och förmodligen därför att det innehåller en hel del tankar som du inte ännu vågat möta. Jag är inte en person som tror att man är känslomässigt död eller inkapabel att älska bara för att man har lite gammal hederlig ångestproblematik, men det kan definitivt bli ett hinder för dig på vägen när det gäller att just initiera en känslomässig process med en annan människa. Hur ska man någonsin kunna få den djupa kopplingen, om man konstant trycker ned sina egna impulser, och visar upp en kontrollerad yta - med den äkta varan dinglandes någonstans i bakgrunden bakom tre lager hårdhudad tuffhet? Det blir en svår bro att korsa på just det viset att relationer bygger på intimitet, och jag tror främst att ditt största problem inte är att du har svårt att bli intim med andra. Utan att du har svårt för att vara intim med dig själv, först och främst. På det sättet tror jag kanske inte att det är en förutsättning, men utan tvekan en otroligt stor hjälp, om du först och främst lär dig att se ditt eget inre, och möta de känslorna du aktivt tryckt ner - innan du kan börja dela din värld med andra. Det blir ju inte konstigt om du inte känner dig känslomässigt berörd av någon om du konstant har en armlängds avstånd för att inte låta dem komma in på djupet. Inte för att du inte litar på dem, utan för att du själv aldrig varit inne där och grävt. Det är en hälsosam sak att göra, även om man bortser från relationer öht. Det är något du måste göra för dig själv, din egen skull.

Nu vet jag inte vilka tankar som ligger till grund för din ångest, varför du känner som du gör, eller varför du har lärt dig att ett stort försvar är nödvändigt. Men det är saker som du vet, även om du inte vågat ta fram dem rent intellektuellt än. Dina känslor är vad som kan ledsaga dig i detta, och svaren kommer du hitta när du analyserar dem. Jag tror inte lösningen ligger i medicinering, att dra övriga yttre plåster på dina mentala svårigheter, eller att ens hitta en kille du klickar med. Jag tror den riktiga lösningen ligger i att gräva upp vad du en gång i tiden grävde ner, för att känslan blev för jobbig att hantera. Det kommer vara skitläskigt på alla sätt och vis, och du har ju undvikit det en stor del av livet just därför att du inte vågat bemöta det. Men jag tror det kommer kännas som en oändlig befrielse, bara du vågar ta det där första trevande steget. Det gör ont därför att det är viktigt, och det är viktigt därför att det lägger grunden för hela ditt liv. Du kan inte fortsätta dra en presenning över det du känner i ditt liv, och kompensera med robotliknande prestationer eller handlingar för att dämpa ångesten. Istället hade du kunnat gå till roten, kärnan av ångesten, möta den och acceptera. Och kanske till slut finna dig i en position där du är okej med den du är, oavsett vilka rädslor, svagheter, styrkor eller annat du känner att du har. Men det centrala är att sluta leva ett lånat liv, och börja leva det liv du skulle ha fått från början.

Alla känslor uppstår av en anledning, och det är väl din rättighet som människa att få ha dina. Tänk lite på det.