Ensam och självmordsbenägen

Hej mina medmänniskor!

Jag tar allt från början så ni kan få en helhet över hur min situation ser ut.
Min uppväxt är något utöver det vanliga, min far jobbade dygnet runt för att få vår ekonomi att gå runt samtidigt som min mor ständigt var snäll och alltid fanns där med mig. Min mor är starkt troende och när jag har talat om diverse ämnen som kan tolkas som känsliga så har hon använt sina katolska värderingar som svar på mina frågor, exempelvis om vad hennes syn på döden är mm.

Min far åkte på en stroke när jag gick i första ring på gymnasiet, det sorgliga är att jag minns inte hur han var innan han fick sin stroke, får ibland höra utav mina syskon och min mor hur trevlig han var, nu är han bokstavligt talat ett as, han klagar på hur jag sitter vid datorn när jag är hemma och använder rasistiska ord samt svordomar när han talar och det spelar ingen roll vem han talar med – vi skäms i hans omgivning vid sociala sammanträffanden.

Har nyligen fyllt 20 år och har två otroligt nära vänner, har känt dem sedan 15 år tillbaka. Har även två andra vänner från gymnasiet som jag umgås med tätt intill och ett fåtal ”ytliga” vänner som jag enbart umgås med i grupp. Jag har aldrig någonsin upplevt att jag varit illa behandlad under min skoltid utan snarare har väldigt bra vänner, dock kanske inte så många som jag vill kunna ha. Mina två närmaste vänner har hög social status i min stad och blir ofta inbjudna till diverse aktiviteter, jag blir inte bjuden för att de individer som brukar hålla dessa aktiviteter i min stad är trångsynta personer som har svårt att släppa in en ny människa i deras gäng därav blir jag i alla fall det tredjehjulet som endast kommer om mina två vänner frågar om jag får komma.

Har ingen hög socialstatus som sagt, men jag kan tolkas som den där killen i klassen som är neutral, jag gör inte folk ledsna men jag gör dem inte glada heller, är riktigt dålig på att dra skämt men jag är duktig på att få folk motiverade, oavsett om det gäller att halsa sin öl eller till att studera, får höra ibland att jag passar bra som ledartypen för att jag skiter i viss drag om vad folk tycker och tänker om mig utan bara kör på.

Jag kan tala om allt mellan himmel och jord med mina vänner, de finns alltid här ändå så har jag en tendens att tycka jag är värdelös och icke uppskattad. Det var nu lite mer än ett år sedan man begav sig in i ”vuxenlivet” och jag förstår hur svårt det faktiskt är, min generation har dessutom så många möjligheter att alla val jag gör får jag ångest över då inte vet om det var det bästa valet.

I höstas försökte jag begå självmord på grund av att jag kände mig ensam, övergiven och allmänt trött på livet. Varje dag träffar jag människor som har en mask på sig, de är aldrig sig själva och jag är aldrig mig själv heller, inte till hundra procent åtminstone, tror ingen människa är det.
Folk bryr sig för mycket om andras uppfattningar kring en, blir så extremt ledsen ibland på vårt samhälle.
Dag in och dag ut så sitter vi med blicken riktad ner mot telefonen och varje gång man lyckas få ögonkontakt på exempelvis tåget så vänds deras blick direkt ner mot telefonen igen, känner mig så ensam även om jag kan gå i min stad med hundratals människor kring mig... Jag finns men ingen vänder sig om efter en eller söker ögonkontakt när man själv försöker få det med andra.

Som ni redan insett så misslyckades jag med mitt självmordsförsök. Jag skrev ett sex sidor långt brev till mina nära och kära om varför jag ville ta mitt liv för att inte lämna dem frågande efteråt, det liknar det som är skrivet här fast med mer detaljer. Tog ett rep och gjorde snaran, hade läst mycket om hur lång tid det skulle ta tills jag svimma så hade ett gott samvete för att det skulle gå snabbt, men icke, jag ställde mig upp och grät över hur patetiskt det var att jag faktiskt inte kunde avsluta ett liv jag inte ville leva.

Det gick några månader och tidigare detta året träffa jag en kvinna som genast fann intresse för mig likaså jag för henne, vi hann aldrig bli kära i varandra men det fanns en attraktion under tiden vi umgicks. Jag tänker fortfarande på denna kvinnan och vill ofta kontakta henne igen även om jag är medveten om att hon kommer neka mig då vi båda avsluta det hela för vi kände helt enkelt inget för varandra, misstänker att hennes närhet lämna starka avtryck.
Saknar närheten av andra människor helt enkelt, att känna mig uppskattad och framförallt få bekräftelse för mitt utseende, jag vill höra att jag ser bra ut och inte vara spöket på stan.

Som person brukar jag tolkas som en lugn, trevlig, rak, filosofisk och ambitiös människa. Jag är strävande och vill ständigt utvecklas, läser böcker till och från men på senaste har det varit dåligt på den fronten.
Finner dock möjligheten att träffa en intellektuell kvinna i min ålder svår... Den jag fann var intelligent men saknade ambitioner i livet så hon var inget att behålla även om jag saknar henne.
De vill till större del träffa äldre killar och de kvinnor som vid enstaka tillfällen visar intresse är för unga, de saknar förmågan att reflektera, filosofera samt allmän utbildning.

Som tidigare nämnt är jag en väldigt lugn människa och har aldrig fått någon människa att må dåligt, är troligen för vänlig för att ens kunna bli arg, minns knappt när jag var riktigt arg senast.

Det som är skrivet ovan är en bakgrundshistoria, nu kommer vi till problematiken i det hela.
Jag försökte för några veckor sedan begå självmord genom att inta stora mängder alkohol och diverse piller, vad hände? Jag vakna upp dagen efter med världens bakfylla samt ont i magen, jag hade misslyckats ännu en gång. Har fortfarande kvar piller och funderar på att ta allt denna gången och nu inte bara hälften, upplever faktiskt en stor lättnad över att jag har möjligheten att utföra det hela igen.

Har lite svårt att förklara hur jag känner mig, mår bara så jävla dåligt... Känner mig konstant ledsen och har svårt för att tro att någon kommer någonsin vela träffa mig, oavsett om det gäller vänner eller kvinnor.
Jag kan som sagt reflektera och att detta är endast troligen en period i mitt liv jag känner såhär, har alltid tolkats som en person man kan diskutera alla sorters ämnen utan att få en dålig respons tillbaka så att se från olika perspektiv har jag inga svårigheter med... Men mår som sagt verkligen skit, vill bara avsluta allt, ta alla mina piller en dag jag är ensam hemma och dö i min ensamhet.

Kan ni som är äldre relatera till min situation? Vad hände? Hur mår ni idag?
Jag vill ta mitt liv, men känner en stor ångest över att jag också kommer att ångra valet i efterhand... Vilket jag tror många som begått självmord faktiskt skulle gjort om de fick chansen att göra detta.

Om det har kommit till en punkt där du vill ta ditt liv, borde du ställa dig frågan "har jag verkligen gjort tillräckligt för att försöka finna lycka?" Ställ dig den frågan och svara ärligt. Ditt svar som självklart blir NEJ, borde du ta till dig. Fråga dig VARFÖR.

Jag är själv konstant omgiven av människor, är en populär tjej, folk gillar mig, jag är så "glad" men känner mig som den ensammaste tjejen på denna jord. VARFÖR? Jag har byggt upp en mur som jag inte tillåter någon att ta sig igenom. Jag vet inte varför, det är det jag försöker klura ut. Livet är inte lätt, men jag vet en sak - och det är att du finner lyckan bortom din trygghet. Du måste alltså ta dig ur din comfortzone. Jag är själv 20 år, och det är fan inte lätt. Känner mig tom för det mesta, ligger vaken om nätterna, jag kan inte sova. Och nu läser jag din text och jag känner starkt. Du är inte ensam vännen. Du fattar inte hur många det egentligen är som ligger där sömnlösa om nätterna, precis som du och jag. Ge inte upp, det kan bara bli bättre fattar du väl.

Den som strävar efter lycka blir i många fall besviken och får motsatt effekt. Jag försöker leva det liv jag gör och försöker kanske förbättra min situation jag befinner mig i men det är helt otroligt svårt att göra detta när omständigheterna hindrar en. Kan till viss grad relatera till det först nämnda, men har svårt att se lycka som något mål i mitt liv, vill bara kunna leva om du förstår min tankeställning.

Med mur så syftar du på att du låter ingen få dig att må dåligt?
Det här med den ökända "comfortzonen" känner jag igen, jag försöker dagligen ta mig ut ur den, oavsett situationen. Vill jag få sagt det jag vill få sagt så säger jag det, vill jag nu idag tala med den söta tjejen på gatan så gör jag detta, men har så jävla dålig självinsikt att det är löjligt.
Gjorde nyligen ett test på nätet och det visade att jag hade 45/50 svar som visade att jag hade dålig självinsikt även om jag struntar i vad folk tycker om mig... Ljuger ganska mycket för mig själv och framstår som psykiskt stabil för andra, liknande så som du framstår som "glad".

Att jag inte är ensam är både bra som dåligt, jag anser personligen inte att bara för att jag inte är ensam så är det okej att må som jag gör men samtidigt känns det bra att folk känner som mig.

Fast kan det bara bli bättre? Jag vet faktiskt inte, men vore verkligen pessimistiskt av mig att påstå att det inte gör det, jag gillar inte att vara "the party pooper".
Att skriva av sig hjälper definitivt, det märker jag nu... Tack för ditt svar förövrigt.

Du känner dig tom ellerhur? Du har i princip glömt hur lycka känns och det är därför inget som kan "motivera" dig. Mycket handlar om hur man ser sin situation. Gräv inte ner dig i depressiv musik, tänk inte för mycket, ta små steg. Gah, det är så frustrerande att jag förstår allt som du försöker förmedla, jag vet bara inte hur jag ska skriva för att du ska förstå.

Du gräver i princip ner dig i din egna misär och depression. Du måste få tillbaka din dagliga rytm. Jag har tappat den, jag röker ett paket cigg om dagen, äter lite, går ut för att tvinga ut mig, vaknar vid 12, somnar vid 3. You get it.

Jag har byggt upp en mur kring mig som ingen kan ta sig igenom. Det är dock inget man märker, är väldigt "social" och "glad" fast att jag känner mig så ofantligt tom. Det är just det som är problemet, minns inte sista gången jag grät, flera år sen säkert. Liksom, är så sjukt tom att jag bara känner att jag lever och går runt och följer samhällets normer för att leva. Finns liksom inget bakom det. Har aldrig haft en pojkvän då jag har trust issues som fan, vet inte om det är pga min pappa eller något i uppväxten. Jag tror jag har murat in mig själv. Och det är det som kanske skiljer oss åt. Om du får din chans till lycka - så tar du den. Men jag är så fast i mig själv att jag hindrar mig själv.

Något i den stilen ja... Jag kan fortfarande få uppleva glädje men den varar bara i det momentet, känns som jag dras tillbaka till min ensamhet så fort jag är ensam igen. Försöker så gott jag kan att inse att det har ingen betydelse om jag är ensam eller inte, måste lära mig själv att det faktiskt går att leva ensam... Är helt otroligt svårt i min ålder dock då mycket handlar om att vara populär och tackar man nej till något som uppfattas som roligt så tolkas man som en tönt, vilket jag inte bryr mig om direkt men klart det lämnar sina spår.

Har en liknande mur, grät för första gången på flera år efter att jag bröt kontakten med tjejen jag träffa... Förstår inte direkt varför heller för att det var vi båda som valde att avsluta det, helt otroligt hur vi kan reagera på saker och ting. Har lite svårt att lita på andra, framförallt tjejer, speciellt efter att tjejen jag träffa var konstant inne på dejtingsidor under perioden vi träffades samt att jag fick reda på att i efterhand så träffa hon många därifrån.

Ljuger för mig själv vilket leder till att jag ljuger för andra. Skäms över mig själv, men som sagt så försöker jag bättra mig. Sitter här i väntan på att någon kommer med en ultimat lösning till mina problem är dock högst medveten om att jag ljuger för mig själv då, det finns ingen enkel väg ut. Finns bara tårar och hopp om en bättre framtid men i nuläget så mår jag jävligt dåligt.

Du kan tala om allt mellan himmel och jord med dina två vänner-men känner du dej förstådd? Finns människor man kan prata om allt med-men man kan ändå känna att man inte får kontakt. Att känna sej förstådd är väldigt viktigt.

I många fall så kan de vara empatiska och relatera till situationen men ibland får jag höra något som inte är passande eller att de inte förstår... En av de två är någon som aldrig lägger stor vikt på filosofiska frågor utan tar allt som det kommer, den andra är liknande men kan reflektera bättre och få djupare tankar.
De är båda godhjärtade människor och känner alltid att jag kan öppna mig för dem, de låter inget gå till en fjärde person.

Det tråkiga är att i många fall så är det jag som får ta kommandot och ordna ett möte med dessa två, vilket leder till att det är ofta tyst mellan oss om ingen tar tag i det hela, känns som jag kväver dem ibland för att jag frågar ibland lite för ofta.

Det tråkiga i det hela är, och det vet du ju helt uppenbarligen själv och jag kan också i viss mån känna igen mig själv i det, att du vet ju redan svaret. Man ljuger för sig själv, låser in sig själv i sitt eget självhat. Hur mycket man än skriker och gråter, eller för den delen vill skrika och gråta men inte kan på grund av att likgiltigheten tar över, så snurrar man in sig i sina egna lögner.

Och det är så enkelt att upprepa för sig själv att allting kommer att bli okej. Det är så enkelt för andra att säga att allting ska bli okej. Men det känns bara som om man försöker lura sig själv och de besynnerliga tankarna överöser en.

Men trots detta så finns det ett hopp, ett ljus i mörkret, någonstans. Likgiltigheten må ta övertaget genom medicinering eller vad som helst, men det är bättre än självhat. Det är lätt att känna att man är den som kväver, den som hela tiden får ta kommandot. Men låt då de personerna hantera det, det är upp till dem att svara eller inte.

Tror alla kan relatera till det men vägrar inse detta...

Ena dagen är jag lycklig och andra dagen är jag nere i underjorden igen. Tack så hemskt mycket för alla era svar, ni bör veta att ni gör skillnad.