Att ta ansvar för allt

Det första du måste inse är att det finns inga ursäkter. Att ditt liv och att du själv inte är som du vill, är ditt eget fel. Att skylla på yttre omständigheter är ett sätt för egot att skydda sig självt. Det kanske känns bättre för tillfället men i längden förslavar det dig ännu mer. Enda sättet att bli helt fri är att ta fullständigt ansvar.

Du är på det ena eller andra sättet. Din situation är si eller så. Du kan inte därför att... Det finns inget därför. Det enda som hindrar dig från att vara den du vill eller att uppnå vad du vill, är du själv. När du inser och sedan applicerar detta i ditt liv läggs ett väldigt ansvar på dina axlar. Det är dock värt priset då det gör dig fri.

Många som läser detta ogillar det nog. Det är för att folk ogillar ansvar och gillar ursäkter. De vill egentligen vara slavar. De som vill får gärna vara slavar men lyssna inte på deras klagan då de har sig själva att skylla.

Såklart livets utgång hänger på personen livet tillhör. Man behöver inte filosofera mer än man behöver mogna för att inse det.

Ja, naturligtvis. Fast kan de flesta inse att allt dåligt som händer dem är deras eget fel? Det kan de oftast inte och kommer med ursäkter. Att ta fullständigt ansvar för sitt eget liv är en börda för tung för de flesta.

Men om du är född handikappad t.ex. Hur kan det vara ditt fel?

Jo, det handlar om karma. Handlingar i ditt förra liv har bestämt vem du är.

Haken med detta synsätt, är att du har ingen annan att skylla på. Fördelarna är kontrollen och det absoluta ansvar för ditt eget liv du känner. Dessutom är alla framgångar din egen förtjänst.

Det handlar bara om att förändra hur du ser på livet. Alla är inte redo för att axla övermänniskans mantel, men de som gjort förstår inte hur man kan leva på något annat sätt.

Ett sätt att testa detta är att gå igenom den senaste veckans händelser i huvudet. Varje gång du tänker på något bra som hände dig ska du tänka "det var min förtjänst". Varje gång du kommer på något dåligt som hände dig ska du tänka "det var mitt fel".

Det känns kanske jobbigt att göra det och även orättvist. Allt dåligt som hänt är väl inte ditt fel? Så länge du tänker så är du en slav.

En dålig sak som hände var att jag inte kunde åka berg&dal-banan för att höjd-gränsen var för hög. Är det mitt fel att jag är för kort? Också mitt fel att jag blev ledsen när jag var bäbis för jag blev sparkad på?

Du ser hur svårt det är? Detta är inget för alla.

Jag personligen håller med jag tar alltid ansvar även om det är dåliga val jag måste göra, men jag ser till att min situation alltid är steget bättre. En riktig man lämnar aldrig något åt slumpen och gör det bästa av situationen. Jag älskar saker jag inte behövt svettas för inte för att jag är lat men för att jag kan men det är inte lätt när man har spann på sig

Ja. Även om man inte kan leva efter detta fullt ut så bör man hålla koll på eller tänka efter innan man ursäktar. Ursäktar man mycket (inför sig själv eller andra) är ett tecken på att man inte tar ansvar.

Själva nyckeln är att inse att man är förtryckt och att det är man själv som är förtryckaren. Även om man är i en situation där man förtrycks av någon annan, är det ens eget ansvar att ta sig ur den.

Man måste inse att utan begränsningar är man hur mäktig som helst, och att den enda som kan begränsa en är en själv.

Okej, så spädbarnet har sig själv att skylla för det mår dåligt av misshandel, trots att det inte direkt kan göra någonting åt det. Att betraka spädbarnet som offer för omständighet tycker jag är mer vettigt.

jag tycker inte ens om ursäkta mig jag tar alltid för mig

Spädbarnet har inget val och inget ansvar. Som vuxen är personen själv ansvarig för hur han/hon hanterar det som hände i barndomen. Man kan vara offer för omständigheter. Att förbli ett offer eller inte, är dock något man själv väljer.
Många som på ett eller annat sätt varit förtryckta fortsätter att förtrycka sig själva. Man måste ta sig ur detta och det är ens eget ansvar att göra det.

Ja tiden det tar att börja inse det kan skilja enormt beroende på vem man frågar. För många är det trots allt bekvämt att lämna skygglapparna på och slippa bära på vikten ansvaret medför.

Men som för en blind man som ser för första gången finns det ingen återvändo. När man väl tagit klivet och börjar reflektera över ens egna handlingar på ett annat sätt, är kapabel att ta ansvar för ens eget liv och att kan vara ärlig mot sig själv är det ett kliv närmare att finna ro i sig.

Mina formuleringar är kanske inte toppen nu när klockan är halv sex på morgonen och jag är påverkad av narkotika men det får duga.