Citat:
Är nyfiken på varför.
Jag förstår att libertarianer menar att man ska få göra som man vill, ingen har rätt att tvinga någon annan till något osv. Och det är i stort en sympatisk fråga.
Men man kan leva fritt och utan tvång på många olika sätt. Men du vill ändå leva i ett väldigt privatiserat och marknadsorienterat samhälle, kanske t.o.m. ett fullständigt sådant. Samtidigt tycker du att det är en mardröm med ett en sorts demokratiskt-kommunistiskt samhälle.
Varför?
För egen del har jag olika skäl till varför jag inte vill leva i ett privatiserat marknadsorienterat samhälle utan föredrar ett kommunistiskt.
Dels för att de flesta människor ändå skulle vara proletärer och som sådana skulle de behöva gå med på att ta massa skit bara för att de behöver lönen. Kanske skulle klyftorna vara mindre i ett nyliberalt eller anarkokapitalistiskt samhälle än i det nuvarande, kanske skulle de vara större. Men det känns ändå rätt givet att de skulle vara stora. Somliga skulle ha mycket makt, pengar och möjligheter. Andra lite. Känns ganska givet att människor fortfarande skulle svälta, gå arbetslösa, hemlösa osv.
I en marknadsekonomi så är spelreglerna så att de företag som lyckas förvandla pengar till mer pengar går vidare i spelet medan de som misslyckas med detta slås ut. Liberaler tycker att detta är ett fantastiskt incitament och visst kan det stimulera till innovationer och så, men det är ju faktiskt även ett incitament för rovdrift, utsugning, ständigt större produktion osv. Jag har svårt att se hur ett sådant system skulle kunna vara ekologiskt hållbart (eller humant för den delen), och tanken att systemet skulle innovera fram sin räddning i sista minuten i form av någon grön superteknologi slår mig som tämligen naiv.
Och trots tanken att individen ska bestämma i kapitalismen så verkar det ju inte ens som att de stora kapitalisterna har någon direkt kontroll över utvecklingen. Som sagt så har marknaden sin egen logik och alla aktörer måste förhålla sig till den. Är man inte lönsam så slås man ut. Jag känner avsmak inför att det inte finns någon som ens kan ta ansvar för samhällsutvecklingen. Utan som jag ser det är det så att alla är kugghjul i ett opersonligt maskineri. Jag finner det mycket mer attraktivt att människor tillsammans, i demokratisk ordning, tar ansvar för samhällsutvecklingen och fokuserar på att tillfredsställa behov och önskningar snarare än maximera en abstrakt lönsamhet.
Sen gillar jag inte marknader. Okej, en gammaldags marknad med riktiga människor kan väl vara trevligt men dagens butiker och gallerior och shoppingcentra osv. tycker jag inte är särskilt trevliga platser. Jag tycker inte om försäljare. Jag tycker inte om att människor är trevliga för att de måste vara trevliga. Jag tycker inte om arbetsmarknaden. Hur man ska "sälja sig själv", lära sig att ha "rätt" kroppspråk och ha "rätt" attityd osv. Kort och gott så tycker jag inte om att marknaden genererar inautentiska människor, konstlade relationer.
Jag tycker heller inte om reklam. Eller den kapitalistiska masskulturen. Att marknaden tar fram det som är mest lönsamt ser jag inte som liktydigt med att marknaden tar fram det som är bäst, eller för den delen det som folk vill ha. Jag tycker inte om att nästan allt är varor och kostar pengar. Jag tycker heller inte om att mänskligt umgänge och gemenskap och livsglädje är så underprioriterat och materiell rikedom så överprioriterat. Att ett instrumentellt och kalkylerande tänkande dominerar och att en empatilös "skyll dig själv"-mentalitet är så vanlig. Att ingen ens skulle komma på tanken att bygga en väg av studsmattor bara för att göra det roligare att transportera sig.
Jag förstår att libertarianer menar att man ska få göra som man vill, ingen har rätt att tvinga någon annan till något osv. Och det är i stort en sympatisk fråga.
Men man kan leva fritt och utan tvång på många olika sätt. Men du vill ändå leva i ett väldigt privatiserat och marknadsorienterat samhälle, kanske t.o.m. ett fullständigt sådant. Samtidigt tycker du att det är en mardröm med ett en sorts demokratiskt-kommunistiskt samhälle.
Varför?
För egen del har jag olika skäl till varför jag inte vill leva i ett privatiserat marknadsorienterat samhälle utan föredrar ett kommunistiskt.
Dels för att de flesta människor ändå skulle vara proletärer och som sådana skulle de behöva gå med på att ta massa skit bara för att de behöver lönen. Kanske skulle klyftorna vara mindre i ett nyliberalt eller anarkokapitalistiskt samhälle än i det nuvarande, kanske skulle de vara större. Men det känns ändå rätt givet att de skulle vara stora. Somliga skulle ha mycket makt, pengar och möjligheter. Andra lite. Känns ganska givet att människor fortfarande skulle svälta, gå arbetslösa, hemlösa osv.
I en marknadsekonomi så är spelreglerna så att de företag som lyckas förvandla pengar till mer pengar går vidare i spelet medan de som misslyckas med detta slås ut. Liberaler tycker att detta är ett fantastiskt incitament och visst kan det stimulera till innovationer och så, men det är ju faktiskt även ett incitament för rovdrift, utsugning, ständigt större produktion osv. Jag har svårt att se hur ett sådant system skulle kunna vara ekologiskt hållbart (eller humant för den delen), och tanken att systemet skulle innovera fram sin räddning i sista minuten i form av någon grön superteknologi slår mig som tämligen naiv.
Och trots tanken att individen ska bestämma i kapitalismen så verkar det ju inte ens som att de stora kapitalisterna har någon direkt kontroll över utvecklingen. Som sagt så har marknaden sin egen logik och alla aktörer måste förhålla sig till den. Är man inte lönsam så slås man ut. Jag känner avsmak inför att det inte finns någon som ens kan ta ansvar för samhällsutvecklingen. Utan som jag ser det är det så att alla är kugghjul i ett opersonligt maskineri. Jag finner det mycket mer attraktivt att människor tillsammans, i demokratisk ordning, tar ansvar för samhällsutvecklingen och fokuserar på att tillfredsställa behov och önskningar snarare än maximera en abstrakt lönsamhet.
Sen gillar jag inte marknader. Okej, en gammaldags marknad med riktiga människor kan väl vara trevligt men dagens butiker och gallerior och shoppingcentra osv. tycker jag inte är särskilt trevliga platser. Jag tycker inte om försäljare. Jag tycker inte om att människor är trevliga för att de måste vara trevliga. Jag tycker inte om arbetsmarknaden. Hur man ska "sälja sig själv", lära sig att ha "rätt" kroppspråk och ha "rätt" attityd osv. Kort och gott så tycker jag inte om att marknaden genererar inautentiska människor, konstlade relationer.
Jag tycker heller inte om reklam. Eller den kapitalistiska masskulturen. Att marknaden tar fram det som är mest lönsamt ser jag inte som liktydigt med att marknaden tar fram det som är bäst, eller för den delen det som folk vill ha. Jag tycker inte om att nästan allt är varor och kostar pengar. Jag tycker heller inte om att mänskligt umgänge och gemenskap och livsglädje är så underprioriterat och materiell rikedom så överprioriterat. Att ett instrumentellt och kalkylerande tänkande dominerar och att en empatilös "skyll dig själv"-mentalitet är så vanlig. Att ingen ens skulle komma på tanken att bygga en väg av studsmattor bara för att göra det roligare att transportera sig.
Du verkar vara en sådan som gillar när saker och ting är "äkta", oavsett hur ful sanningen än är.
Som Sveriges största poet en gång sade: "Ibland är en lögn det finaste man har". Jag gillar att leva i falska relationer och en plastig verklighet, om den verkligheten och de relationerna är vackrare än vad de hade varit annars!
Förstår inte varför folk vill ha sanningen när det är vackrare att föras bakom ljuset.
. Samma fenomen finns säkerligen i ideologi, där vissa tror att det är en ideologi att springa naken på en äng och äta jordgubbar hela dagen.