Bäst anpassade ideologin efter människan

Det skulle ju bygga på antagandet att den miljö som människan anpassats efter att leva i nödvändigtvis skulle vara den som är bäst anpassad efter våra behov. Ett förhållande som svårligen kan antas gälla i samtliga situationer, exempelvis måste jag väl mena att en säng placerad i ett uppvärmt hus är en sovplats mer anpassad efter människan än de platser som förhistoriens folk sov på.

Vidare var väl våra förfäder inte särskilt demokratiska, i realiteten kom förhistorien med både större självbestämmande och mer hierarkiskt beslutsfattande än en regelrätt demokrati.

Om det är något som är karaktäristiskt för människans natur så är det flexibiliteten. Människan kan vara girig, ja. Men människan kan också vara altruistisk. Människan kan vara konkurrensorienterad, men också samarbetsorienterad. Osv.

Det beror på omständigheterna. Men jag skulle säga att om vi var helt fria och inte befann oss i en utsatt situation så tror jag att människan skulle vara mer benägen till godhet och samarbete. För det känns ju ändå skönt i oss när vi gör gott, medan vi får ångest om vi gör andra illa. Och medan kapitalismen existerat i ett par hundra år så levde vi i hundratusentals år som jägare- och samlare, ett liv som i princip är en form av (primitiv) kommunism.



Så jag tror att människans natur fungerar med många olika sorters samhällen men att vi mår bäst i någon typ av kommunism. Eftersom våra behov blir mest tillfredsställda där och vi inte spelas ut mot varandra utan samarbetar i fria former och har mer tid för lek och umgänge.

Ett annat exempel:

Du vaknar upp 10:00 efter en grym natt sömn till solen strålar. Din kommun samlas för att äta frukost tillsammans och bestämma dagens/veckans/månades sysslor.

Ni delas in i lag för att ordna tvätt/städning/jakt/fiske/jordbruks underhåll/matlagning/skola etc, ett visst antal behövs i varje lag, om det finns för mycket intresse i ett lag så måste man turas om.

5-10 timmars jobb beroende på ditt lag och hur mycket ni har att göra.

vid 20:00 ordnas stor middag för hela kommunen där det avnjuts vin mat och historier om dagen.

Du beskrev just ett fängelse.

Den dagen den utopin uppfylls så kommer jag be om jaktuppdraget och skjuta mig i huvudet vid första tillfälle som ges.

Jag antar att han anser att man ska få lämna kommunen när man så önskar. Men om man vill vara med i kommunen och ta del av dess nyttigheter så får man, efter förmåga, vara med och producera dem.

Skillnaden gentemot ett kapitalistiskt system tycks vara att det är demokratiskt. Man beslutar tillsammans om vad man vill producera för det gemensamma och så delar man på arbetsinsatsen efter förmåga. Sen gör man lite som man vill.

Under kapitalismen så är det privata företag som bestämmer vad som ska produceras och hur (och dessa beslut fattas utifrån vad som beräknas vara mest lönsamt) och arbetarna har inget inflytande över detta. Sen erhåller arbetarna den lön de lyckats förhandla sig till som de kan köpa vad de vill för på fritiden.


En sådan modell strider mot kapitalistiska principer eftersom det är de gemensamma behoven som står i första rummet, beslut om samhällsförhållanden fattas gemensamt på lika villkor och att lönsamhet inte driver produktionen. Dock ser jag inte hur den skulle strida mot liberala principer, i bemärkelsen att individens autonomi respekteras och att individen behandlas som ett ändamål snarare än medel.

Visst lämnar en sådan modell möjligheten öppen för en kommun att utesluta en individ som inte accepterar de gemensamma överenskommelserna. Men det gäller rimligtvis i alla typer av samhällen. Kapitalisten kan avskeda människor. Hyresvärden kan kasta ut människor på gatan. Det är överlag orimligt att tvinga människor att samarbeta.

Sen anser jag visserligen att det i ett sådant här kommunistsamhälle liksom i ett kapitalistiskt samhälle bör finnas garanter för att alla människors uppehälle, åtminstone mat och boende. Arbetslösa i kapitalismen bör inte tillåtas svälta. Och även fast en person verkligen beter sig som ett svin och gör sig helt omöjlig i i kommun efter kommun så bör det finns någon typ av skyddsnät som ser till att denne person kan klara sig.

Jag tror inte på att en ism är den bästa lösningen. Istället tror jag på en sund blandning därför att så ser verkligheten ut. Det går inte att applicera en enda ism på världen och tro att det blir bra.

I vilket fängelse kan du fiska, jaga ta del av kvinnor och njuta av naturen? I så fall kasta in mig direkt på livstid.


Vad tragiskt att du tycker så. Det vore ju jätte hemskt att leva i ett samhälle med kärlek och gemenskap?


Tack för en liten bättre förklaring på vad jag menade.

Jag tror om alla växer upp i en sån här kommun där alla tar hand om varandra och ser till ens kommuns bästa, då kommer det aldrig kommer finnas andledning att vara ett svin.. Så klart kan människor bete sig illa och skulle en person inte trivas i sin kommun skall det vara ganska lätt att migrera till en ny, alternativt starta upp en egen.

Låter snarare som ett samhälle med tvång och enformighet.

Dessutom börjar din idé halta när folk inte nöjer sig med "Vilka ska fiska och vilka ska jaga idag?", utan börjar fråga sig:"Vem ska utveckla den nya iPhonen idag?"

Hur ska samhället gå framåt?

Tvång och enformighet hurdå?


Förvisso låter det på beskrivningen att det handlar om en mindre kommun på landsbygden. Men själva konceptet kan appliceras även på storstadsmiljöer med högteknologisk tillverkning, även om det då fordrar en mer specialiserad arbetsdelning än i exemplet.

Det avgörande som jag ser det är att verksamheten (i stort) är demokratisk i bemärkelsen att alla människor behandlas lika, människor arbetar kooperativt, fattar beslut om gemensamma angelägenheter gemensamt och har ett socialt syfte med produktionen. Man utgår ifrån hur man vill utveckla samhället, vad människorna i det behöver och önskar sig osv. och reglerar produktionen utifrån detta. Istället för att privatpersoner gör vinst- och lönsamhetskalkyler och produktionen regleras efter detta.

Sen kanske man inte skulle definiera en ny version av Iphone som höjden av utveckling.

Tvi, skönt att det där är och förblir blott en mardröm.

Är nyfiken på varför.

Jag förstår att libertarianer menar att man ska få göra som man vill, ingen har rätt att tvinga någon annan till något osv. Och det är i stort en sympatisk fråga.

Men man kan leva fritt och utan tvång på många olika sätt. Men du vill ändå leva i ett väldigt privatiserat och marknadsorienterat samhälle, kanske t.o.m. ett fullständigt sådant. Samtidigt tycker du att det är en mardröm med ett en sorts demokratiskt-kommunistiskt samhälle.

Varför?



För egen del har jag olika skäl till varför jag inte vill leva i ett privatiserat marknadsorienterat samhälle utan föredrar ett kommunistiskt.

Dels för att de flesta människor ändå skulle vara proletärer och som sådana skulle de behöva gå med på att ta massa skit bara för att de behöver lönen. Kanske skulle klyftorna vara mindre i ett nyliberalt eller anarkokapitalistiskt samhälle än i det nuvarande, kanske skulle de vara större. Men det känns ändå rätt givet att de skulle vara stora. Somliga skulle ha mycket makt, pengar och möjligheter. Andra lite. Känns ganska givet att människor fortfarande skulle svälta, gå arbetslösa, hemlösa osv.

I en marknadsekonomi så är spelreglerna så att de företag som lyckas förvandla pengar till mer pengar går vidare i spelet medan de som misslyckas med detta slås ut. Liberaler tycker att detta är ett fantastiskt incitament och visst kan det stimulera till innovationer och så, men det är ju faktiskt även ett incitament för rovdrift, utsugning, ständigt större produktion osv. Jag har svårt att se hur ett sådant system skulle kunna vara ekologiskt hållbart (eller humant för den delen), och tanken att systemet skulle innovera fram sin räddning i sista minuten i form av någon grön superteknologi slår mig som tämligen naiv.

Och trots tanken att individen ska bestämma i kapitalismen så verkar det ju inte ens som att de stora kapitalisterna har någon direkt kontroll över utvecklingen. Som sagt så har marknaden sin egen logik och alla aktörer måste förhålla sig till den. Är man inte lönsam så slås man ut. Jag känner avsmak inför att det inte finns någon som ens kan ta ansvar för samhällsutvecklingen. Utan som jag ser det är det så att alla är kugghjul i ett opersonligt maskineri. Jag finner det mycket mer attraktivt att människor tillsammans, i demokratisk ordning, tar ansvar för samhällsutvecklingen och fokuserar på att tillfredsställa behov och önskningar snarare än maximera en abstrakt lönsamhet.

Sen gillar jag inte marknader. Okej, en gammaldags marknad med riktiga människor kan väl vara trevligt men dagens butiker och gallerior och shoppingcentra osv. tycker jag inte är särskilt trevliga platser. Jag tycker inte om försäljare. Jag tycker inte om att människor är trevliga för att de måste vara trevliga. Jag tycker inte om arbetsmarknaden. Hur man ska "sälja sig själv", lära sig att ha "rätt" kroppspråk och ha "rätt" attityd osv. Kort och gott så tycker jag inte om att marknaden genererar inautentiska människor, konstlade relationer.

Jag tycker heller inte om reklam. Eller den kapitalistiska masskulturen. Att marknaden tar fram det som är mest lönsamt ser jag inte som liktydigt med att marknaden tar fram det som är bäst, eller för den delen det som folk vill ha. Jag tycker inte om att nästan allt är varor och kostar pengar. Jag tycker heller inte om att mänskligt umgänge och gemenskap och livsglädje är så underprioriterat och materiell rikedom så överprioriterat. Att ett instrumentellt och kalkylerande tänkande dominerar och att en empatilös "skyll dig själv"-mentalitet är så vanlig. Att ingen ens skulle komma på tanken att bygga en väg av studsmattor bara för att göra det roligare att transportera sig.