Jag har liten penis - Ur min synvinkel. Social fobi, ångest och misär.

Hej, ja jag vet inte riktigt hur jag ska börja men jag antar att jag börjar med att skriva att mitt liv har varit väldigt jobbigt, jag har varit med om oerhört mycket i mitt liv. Pappa som har varit väldigt kriminell och inne i ett missbruk, och en mamma som också missbrukar. Jag har varit under dödshot ett flertal gånger, jag har fått se vänner och familj dö till droger och alkohol. Jag har bott på gatan, jag har fruktat för livet mer än en gång. Jag har sett oerhört hemska saker genom livet, och gått igenom oerhört hemska saker som ingen borde se.

Men inte en enda händelse av allt jag har gått igenom under min uppväxt har någonting mot att ha en liten penis, det överväger allt. Det är det värsta som har hänt i hela mitt liv, och den försvinner aldrig, den är alltid där. Det andra som har hänt i mitt liv har ingen betydelse, jag mår inte dåligt över dessa saker, alls. Jag har aldrig gjort det, utan mittpunkten i mitt liv har alltid varit min penis. Det har alltid varit min mardröm, en ond jävla mardröm som förstör och förstör, tär och tär.

Det började i sjuan, då jag såg andras penisar i duschen efter gymnastiken. Dem flesta hade börjat växa, kommer ihåg att det bara var jag och en till som inte hade kommit någonstans. Men jag tänkte inte mer på det då, jag mådde inte dåligt över det då. Jag var bara 13 år, den ska ju växa tills jag är 20 år tänkte jag, "jag är inte vuxen än.. spela roll". Men min bästa vän som jag sov över hos ofta och umgicks ofta med retade mig för att den inte hade börjat växa. "Hund kuk" var ett av orden han gillade att använda ofta. Men som sagt, jag tänkte och mådde inte dåligt över detta, då.

Sen blev jag 15. Det var mycket kuk, fitta, ligga och alkohol i den åldern, i alla fall i den skola, umgänge osv jag hade. Och det var då jag började må dåligt över detta, och det var då min sociala fobi började, jag började känna mig oerhört obekväm runt människor, mina egna bästa vänner och familj för att jag trodde att alla vet att jag har en liten penis. Jag tittade mycket på andra killars penisar, alltså inte nakna. Utanpå jeansen, byxorna osv. Hur det såg ut när de står, eller när det sitter och jag blev bara ännu mer "deprimerad" då, för nästan alla har något som "bulkar" utåt, och det har inte jag, det är platt i stort sett.

Jag träffade inte mycket människor eftersom jag valde att vara själv efter jag gick ut grundskolan. Jag hade vänner och gjorde lite saker, speciellt under somrarna, ute och drack, tältade och hade enormt trevligt även om min "sociala fobi" och ångest var väldigt jobbig att streta emot ibland, men jag var tvungen jag vill vara precis som alla andra, inte behöva må dåligt över något sådant här fjantigt, tänkte jag då. Jag var trots allt bara 15, den växer tills jag är 20. Jag träffade tjejer, och det var där det väldigt, väldigt jobbiga började.

Jag är inte ful. Jag har ett bra självförtroende när det kommer till mitt utseende, jag tycker inte jag är ful alls, jag tycker att jag helt klart ser bra ut. Och det har kvinnor också tyckt genom åren vilket kanske har gjort allting så mycket jobbigare. Hur som helst, när jag träffade kvinnor runt 15-16 års-åldern så gick det aldrig någonstans förutom att prata medans det var klart att dem ville mer. Men jag kom alltid med ursäkter om dittan och dattan för att jag vill inte att någon ska veta om att jag har liten penis. Kvinnor pratar, dem skulle aldrig hålla det för sig själv.

Hur som helst, det var inte fören runt 18 års-åldern jag verkligen började må väldigt, väldigt psykiskt dåligt över detta. Jag tänkte att varenda person visste att jag har liten penis, att dem pratar bakom min rygg om detta och så vidare. Jag började få ångest-attacker på offentliga platser, när jag åkte tåg till exempel kunde jag hoppa av innan jag ens var framme på den egentliga platsen jag skulle till för att jag kände ångesten krypa in i själen på mig. Jag tog avstånd från kvinnor totalt i verkligheten, för alla kvinnor jag kände var vänner, vänners vänner och så vidare. Hur skulle jag kunna vara med någon av dem utan att hela min umgängeskrets skulle veta allt och jag hade gråtit mig själv till sömns sju gånger i veckan istället för två.

Jag pratade med mycket kvinnor över nätet när jag var 19 år och träffade ett par tjejer. Det var så jag tappade oskulden. Jag träffade en tjej som var två år yngre än mig, jag hade redan snackat med henne om att jag har nog rätt liten, att du måste veta detta innan vi träffas, jag tyckte att det var viktigt, för det är det enda som alltid har stått mellan mig och att få det jag vill ha. Men hon träffade mig ändå, hon sa att hon var oskuld.

Vi träffades flera gånger i veckan i ungefär en månads tid innan vi tog steget och hade sex. Det slutade med att vi var tillsammans i över tre år. Så ja, jag kan ha sex. Den är till någon nytta, det är ingen mikropenis, det finns en penis där. Men det psykiska fortsatte under vårat förhållande, min sociala fobi pga min lilla penis gjorde så att vi bråkade mycket om att jag aldrig ville göra något. Jag kunde bli jävligt ångestfylld efter sex för att jag kände mig otillräcklig, vilket inte gjorde något bättre direkt. Jag lät henne aldrig röra eller se min penis i slakt tillstånd, och jag har än idag aldrig låtit en kvinna se den i slakt tillstånd.

Hur som helst, det tog slut för att min sociala fobi och ångest tog över för mycket. Jag ville verkligen inte göra något, jag mådde så himla dåligt över detta. Och hon förstod inte det, såklart. Och jag förstår idag att det bästa som kunde hända var att det tog slut för att vi hade inte ett sunt förhållande, till större del på grund av mig.

Efter att det tog slut så hände det något och jag tänkte inte lika mycket på det längre när det kom till kvinnor. Jag hade fortfarande enorm ångest när jag var ute och försökte ha det roligt med vänner. Jag smulade ner ångesten i små bitar med alkohol och droger under perioder. Jag kunde inte sluta tänka på min penis, någonsin. Det var i mitt huvud dygnet runt hela tiden, men jag började blockera bort det när jag pratade med tjejer numera, och gick steget längre än jag gjort förut, från att bara prata till att strula. Och med vissa, sex.

Det jag alltid gjorde innan vi hade sex var att berätta att jag har liten penis. Och jag förstår inte än idag egentligen varför dem valde att ha sex med mig ändå. Jag antar att det finns väldigt desperata och kåta kvinnor, precis som det finns män. Nu snackar jag inga fugly people, utan jag är väldigt kräsen oftast när det kommer till en kvinna. Hon ska ha utseende och personlighet, det ska finnas en gnista. Inte för kärlek, utan attraktion.

Hur som helst, jag har nu haft sex med nio andra kvinnor sedan det tog slut med mitt ex. Och bara två av dem är one night stand, resten har varit någon slags "på g" eller "KK". Så jag har haft regelbundet sex i perioder och jag har slutat att få ångest efter sexet, jag kan få det första gången för att jag känner mig otillräcklig, men vill hon ha mer så brukar den känslan sluta direkt och ligger på.

Så som jag sa, jag har inte en mikropenis. Min penis är väldigt liten dock, ca 10-11 cm lång. Det är inte längden som jag någonsin mått dåligt över, utan omkretsen, bredden, tjockleken som ligger på kanske 8-10, aldrig riktigt förstått hur man ska mäta omkretsen och har inte mätt min penis mer än ett par gånger för att det är för ångestfyllt. Men den är definitivt smalare än en vanlig penis.

Så jag har NÅGOT. Och det har räckt för dem jag har legat med, det vet jag. Även om det bara var för stunden så låg dem med mig och dem klagade inte. Så jag måste ha gjort något rätt. Så jag har kommit över den biten, att jag ska vara värdelös i sängen, att ingen kvinna någonsin vill ha mig, det vet jag att det inte stämmer. Jag har blivit dissad oerhört många gånger av kvinnor innan vi haft sex också för den delen, i början var det riktigt deprimerande, jag kunde må oerhört dåligt i flera månader efter att en kvinna gick från att vara oerhört kåt och vilja ligga, verkligen be om det.. Till att bara säga hej då, du är inte för mig, vi ses aldrig igen.

Men nu mår jag inte dåligt över det längre, inte så länge. Nu kan jag må dåligt över det ett par dagar, sen är det över. Så det jag menar är att jag inte mår så dåligt över min kuk när det kommer till att använda den, vid erektion, vid sex och så vidare. Även om det börjar bli svårare och svårare ju äldre man blir att hitta kärlek och sex vilket ger mig oerhört lite hopp inför framtiden att skaffa en familj och leva lyckligt för att man har liten penis. Att den som kanske dissar mig hade varit min framtida fru om jag hade haft en penis, att jag kanske måste nöja mig med någon, det önskar jag inte på någon. Och jag önskar verkligen inte att någon nöjer sig med mig.

Utan det jag mår oerhört dåligt över än idag är att vid slakt tillstånd så ser det ut som en bäbispenis. Alltså den är verkligen så liten, tre centimeter och oerhört smal på det. När jag sitter ner så åker den inåt ännu mer och blir näst intill obefintlig i vissa positioner. Min pung är väldigt liten också, kanske två -tre gånger mindre än en vanlig pungsäck vilket inte gör det bättre heller.

Så när jag är ute, dricker och försöker ha det bra med vänner, vilket jag älskar att göra. Trots att ångesten kör över mig, gång efter gång så vill jag ha ett socialt liv. Så är det, det enda jag tänker på. Hur sitter jag, är det helt platt, går det inåt för mycket, tittar dem där nu, vet dem? Det är vad som händer i min hjärna medans jag ler och skojar inför deras ögon.

Fortsättning på posten under, jag skriver tydligen för mycket.

Jag sitter sällan ner när det kommer till sociala sammanhang, just på grund av att det är helt platt, det går inåt i jeansen istället för utåt. Det gör folk nervösa har jag fått höra, att jag gör dem nervösa, för att jag står upp istället för att sitta ner och "ta det lugnt" vilket är en omöjlighet för mig att ens göra i mitt eget hem. Så det jag försöker säga är att det är min penis i slakt tillstånd, att jag ser ut som en kvinna mellan benen som får mig att vara så oerhört deprimerad.

Jag kan inte förklara hur det är att aldrig kunna slappna av, luta sig tillbaka och verkligen bara ta in lugnet. Det är min dröm, att kunna gå på en uteservering och kunna sitta ner utan att tänka på hur jag sitter, vad som syns och inte syns, blickar, ögon osv. Att verkligen vara lycklig i den stunden med mina vänner och en öl i handen i solen en sommarkväll. Jag blir tårögd av tanken att kunna få göra det en dag.

Jag har ett rätt socialt liv, så tro mig jag har försökt att slappna av, men det fungerar inte. Jag kämpar mot grov ångest och social fobi, panik varje dag med familj och vänner. Det är ingen som vet om detta, att jag mår såhär dåligt, många av mina vänner vet att jag har liten penis, det har kommit fram under tiden på olika sätt, aldrig någon som har sett den dock så dem vet inte exakt hur liten. Vilket inte har gjort det lättare direkt, har väl gjort det mer avslappnat med någon av dem kanske. Men det är inte lättare. Men dem har ingen aning om att jag helst skulle vilja ta livet av mig själv om jag hade modet.

Och när det kommer till jobb, det är precis lika jobbigt som fritida sociala sammanhang. Jag kan inte jobba på 99% av alla jobb som finns. För att jag blir för "exposed". Jag kan inte ha deras kläder på ICA. Ska jag gå runt med skjortan i byxorna, som dessutom är mjukisbyxor. Jag skulle inte klara av en timme, jag jobbade med ett sådant jobb ett tag, jag klarade inte ens en vecka för att jag var för "exposed" jag funderade på att ta livet av mig själv väldigt ofta under den tiden jag jobbade där, ångesten var total.

Så.. det är det värsta jag vet. Att inte kunna jobba för att jag mår så dåligt på jobbet, för att ångesten tar över totalt. Jag har jobbat genom livet, många olika jobb och har stannat upp till ett halvår på ett antal jobb, kanske lite till. Det har varit jobb som jag jobbar så lite med människor som möjligt, ensamarbete till minst 50% och egna kläder. Vilket självklart har tagit bort den helt totalt grova ångesten och ersatts med en mildare ångest, men fortfarande en ångest som över tiden får mig att må så dåligt att jag säger upp mig. Jag är 25 år, jag ska vara någonstans nu, men jag är fast för att jag har liten penis, den dikterar mitt liv och jag kan inte göra någonting åt det.

Min dröm är inte att göra en jorden runt resa, min dröm är inte att bli snuskigt rik, min dröm är inte att innehava makt. Min enda dröm är simpel, att kunna finna lugn i vardagen. Att kunna luta mig tillbaka, skaffa familj och kunna arbeta som vem som helst. Speciellt arbetet, det är vad jag vill över allt annat, att kunna arbeta utan att ha den grova paniken, ångesten. Att kunna skaffa mig en karriär, jag vet inte vad som hade gjort mig lyckligare än att bara kunna känna mig lugn..

Det finns ingen mening med den här tråden, ingen alls. Jag tänkte att jag vill skriva något för andra att se, kommer inte göra någon skillnad. Men jag vill väl bara att folk ska veta att en liten kuk kan förstöra allt bra med ens liv, och att ni som har en vanlig penis ska sluta gråta över att ni har en kuk på 14 centimeter och inte 15, för ni är enormt lyckligt lottade, ni kan luta er tillbaka.

Du pratar för mycket. Din penis storlek kommer i andra hand. Snacka och tänk mindre skall du se att det löser sig.

Jag tog mig faktiskt tiden att läsa igenom hela tråden. Ett första steg(om du inte redan gör det det) är att gå på regelbundna möten med en psykolog. Är ganska uppenbart att du behöver någon att bolla tankarna med, någon som inte har någon som helst koppling till din vardag i övrigt, en som kan få dig att se saker ur nya vinklar och får dig att förstå att detta kanske görs så mycket värre i ditt huvud än som egentligen behövs.

Jag har funderat på att gå till en psykolog. Men har aldrig gjort det. Mestadels för att jag kan inte se hur en psykolog ska hjälpa mig. Och jag vet redan att det är mycket värre i mitt huvud än vad det egentligen borde vara, för att det har byggt upp sig över åren. Jag är ytterst medveten om detta själv.

Men en psykolog skulle inte hjälpa mig att må bättre, för så länge min penis är så liten som den är så kommer jag nog aldrig att kunna må bra på det sättet som många andra kan göra. Och jag vet att den personen hade velat skriva ut psykofarmaka, lugnande, ångestdämpande och så vidare, och det är något jag vägrar.

Jag har varit beroende av droger och jag anser att psykofarmak är värre än någon laglig drog där ute, så jag skulle aldrig röra piller, någonsin. Och det hade antagligen lett till att psykologen i fråga inte tycker att jag är speciellt sammarbetsvillig och relationen mellan oss hade nog inte lett någonstans, för alla vet ju att lösningen till välmående är att stoppa i dig munvis med piller.

Är du 10 cm slak eller hård?

Hur hade du tänkt dig att fb skulle hjälpa dig? Du vet att en psykolog kan hjälpa dig, du vågar bara inte inse det.

Som jag skrev i slutet av tråden, jag skrev inte tråden för att få hjälp. Utan för att jag kände för att berätta om hur jag känner och har det för andra att läsa som finner sådant här intressant. Vem eller vilka som finner det intressant är jag mindre intresserad av, jag ville bara skriva.

Och det är alltid trevligt med andras tankar och åsikter oavsett. Och ja, jag har tänkt många gånger på hur en psykolog skulle hjälpa mig, men jag har ännu inte kommit på något riktigt konkret.

kan du inte lägga in papper i byxan eller nått?

mvh

Hade du haft en större kuk hade du hittat något annat att må dåligt över istället. Det är inte objektet som är problemet, utan subjektet. Men det vill jag säga att det är inte det som det gnälls om som är problemet, utan det är den som gnäller som är problemet. Gå till botten med det.

Tänkte precis undra hur korta mått det egentligen gäller, står det 10 cm nånstans?

Ja, för det hade ju inte sett helt konstigt ut alls, och för att inte nämna om jag råkar dö eller få byxorna nerdragna så är jag helt utfylld med något i kalsongerna, det hade säkert gjort saken bättre.


Oerhört tveksam till detta. Men visst kan du ha rätt, men jag känner mig själv och jag har aldrig mått dåligt över något annat i mitt liv, visst hade det varit lättare att må dåligt över saker då. Det är jag övertygad om, men inte till den här bredden. Jag har tillräckligt mycket självinsikt för att förstå saker som har med vad att göra. Och du har delvis rätt i att det är jag som är problemet och inte min penis, men till en mindre del från min sida.


Det står.