Vi som är incel, (involuntära celibater)

Men jag har ju varit i din sits? Jag var där i många år. Jag vet hur det är att vara ensam. Du tycker de är värdelösa skitar, ja, men uppenbarligen visar de upp en sida som du inte kan se just nu. Det säger mycket om dig när du kallar människor runt om dig för värdelösa skitar. Hur vore det med lite självrannsakan? Du är uppenbarligen en bitter människa som ogillar människor runt dig. När jag beskyllde omgivningen för att vara idioter, när jag ser tillbaka på de tiderna så skäms jag över det hela. Det var inte fel på De andra, det var fel på mig.

Det enklaste för dig är att fortsätta på samma bana, då kommer dit liv att kastas bort och bli förfärligt, du kan fortfarande vända på utvecklingen, men det kostar egen insats.

He's right you know.

Såklart det inte är en magic bullet, men du glömmer synergieffekterna. Träning är bra för hela kroppen, psyket också. Och mår du bra och tycker om din egen kropp så utstrålar du det i andra aspekter av livet också. Så, de som börjar träna kan på så vis uppnå en del av det självförtroende eller vad det nu är, som killarna i din punkt #2 redan besitter.

Nej, jag tycker inte människor omkring mig är värdelösa skitar, inte generellt sett. Tvärtom, de människor som beter sig illa mot andra och genuint hatar människor får otroligt mycket positiv uppmärksamhet från omgivningen, det om något är jävligt skumt. Har sett det med egna ögon väldigt många gånger.

Det är så patetiskt, jag har spenderat hela mitt liv åt självrannsakan. Jag är/har varit så in i helvete självkritisk, du har verkligen INGEN aning om hur min bakgrund ser ut. Du tror att jag hela livet har skyllt ifrån mig och klagat på någon annan, nej, det är inte sant. Jag har alltid, genomgående i ALLT jag gjort i livet skyllt på mig själv, för några år sen var kände jag mig så in i helvete självkritisk och självhatisk att jag nästan begick självmord. Ibland önskar jag att jag vågade ta steget och få slut på eländet.

Det är inte utseendefixering att se hälsosam ut och söka bli den bästa människa som man kan bli.

Om småmulliga kvinnor förväntar sig topptränade män så har de säkert något som kompenserar det gott.

Vissa människor har en naturlig social talang eller har något som du just nu inte förstår, du saknar mentaliseringförmågan: hur skulle du exempelvis veta hur det småsnackas ömt pillowtalk mellan två människor som är glada i varandra? Vad du ser är "Vissa män som är otränade", det är du som är ytlig och inte klarar av att se hur en människa kan tänkas ha andra kvaliteter.

I ett samtal, vilket som helst, vad är viktigt för dig när du förmedlar information?

Då är det inte konstigt att du är utan partner. Det är ett stort varningstecken för människor att inte ge sig i lag med psykiskt sköra människor.

Du måste bygga upp dig själv. Genom terapi och sakta förändra dig själv till en människa som du kan tycka om. Jag vet att klarar det, jag klaradeav att gå från samhällets botten med psykisk sjukdom och vanföreställningar till dit jag är idag.

Hur många topptränade män ser du som har jobb och kloka värderingar gå utan partner? Väldigt jävla få. Bli en av dom, du har ju uppenbarligen jobbet på plats.

Träning och hård träning drar igång synapserna och gör mig glad samtidigt som jag får energi att orka med otroliga mängder arbete osv. Dopamin och seretonin flödar, testosteron ångar från mig.

Haha, som att folk faktiskt blivit tillräckligt bra vän med mig för upptäcka dessa "psykiska skörheter".

Ja, jag har försökt bygga upp mig själv sedan jag var 14 (ja, seriöst) men inte lyckats.

Det kan inte vara så att du är för självkritisk då? För det bästa är ju en balans av självkritik så att man inte begår faux pas och har reflektionsförmågan att evaluera vad man behöver förbättra med sig själv för att uppnå sina mål - kontra att bara hämma sig själv för att man har för högt ställda krav.

Tillochmed jag vill ha en piece of dat itsaek ass, and I ain't even gay!

Får jag fråga vad det är ni förväntar er egentligen? Finns det ens någon kombination av ord någon här skulle kunna skriva som hjälper på något sätt? I slutändan så står de flesta människor på jorden ensamma med sina problem, vad det än nu är. Man lever ensam i sitt huvud och så fort man stänger ner Flashback, kommer hem från någon social träff eller skiljer sig från frugan så blir det uppenbart.

Jag vet inte, jag är inte en incel men jag förstår mig på problematiken och sympatiserar. En känd kanadensisk psykolog har uttryckt det bra men inte ens hans ord räcker längre, jag tror att man når en viss lägstanivå där allt bara känns åt helvete.