Filosofisk språkhistoricism

Det menas ibland att många av de centrala filosofiska begreppen är historiskt uppkomna, i en ödesdiger kamp om betydelsen, där vissa metaforer stelnar, ett hus av tänkande blir till slentrian, och sedermera osynligt för det otränade ögat.

Heidegger ville till exempel spåra den moderna teknologins tolkningsvärld till romarnas felförståelse, dåliga appropriation, av den grekiska filosofin, en konspirationsteori så god som någon. Och det sägs, som ett annat exempel, att begreppet om pengar var annorlunda på medeltiden, innan den moderna kapitalismens uppkomst, eller till och med inte existerade: det fanns bara flera olika ord för olika slags mynt, och tänket hade mer att göra med offer till gudarna än med den rationella nihilism som det moderna kapitalet förknippas med.

Det finns mycket flum i dessa sammanhang, som när Hegel menade att de gamla grekerna inte kunde ha förstått sig på något så simpelt som solipsism, men begreppshistoricism i sig känns för mig som något som kan öppna nya hisnande perspektiv. En varning dock för att det ofta går att hitta öar av förvånansvärt "modernt" tänkande redan i antiken, särskilt om man tittar utanför den västerländska sfären. Buddhismen, som jag uppskattar, tycks till exempel sprungen ur en civilisation som redan hade åldrats på många sätt som den västerländska inte hade gjort vid motsvarande tidpunkt. Och den kan därför tyckas både modern och samtidigt främmande i andra avseenden.

Att diskutera: Tror ni att grundläggande begrepp, som till exempel "naturen" (grekernas phusis m.fl. ord) förändrats historiskt, och i så fall: hur går denna förändringsprocess till, och finns det några styrande krafter bakom detta? Finns det några exempel på väldokumenterade betydelseglidningsprocesser, eller ligger det i själva ämnets natur att alla teorier om detta är svåra att bevisa? När vi läser historiska dokument, hur försäkrar vi oss om att vi uppfattar orden på det "ursprungliga" sättet, eller finns det överhuvudtaget någon "ursprungsbetydelse" eller har betydelsen alltid varit flytande och obestämd?

Jag tror att alla dessa begrepp som du säger är stelnade metaforer. Om du använder en metafor gör du det just för att det inte är likt. Hade det varit exakt samma vore det en upprepning. Men något tillförs. Då byggs språket på. Det vi gör reda med för världen. Men därför är stelnade begrepp instabila. Man gör ett abstrakt språng som bara i själva språnget innehåller något av sanning. Det är så poeten gör. Han mäter som Heidegger säger världen här nere med gudarna. På så sätt visar sig något som varit dolt. Men det är en aktiv process. Språket måste både lösas upp och byggas, under ett lekfullt allvar där man hör varats kall. Mångfalden och det specifika talar om det enade. När det istället stelnar och man glömt bort har vi bara instabiliteten kvar som kan orsaka skada. Ett exempel på detta är liberalismens tankar om "frihet" och "individ" som bägge är instabila och blir monstruösa när vi utgår från dem i samhällsbyggandet. Två språng som visade något rent samhälleligt (mot monarkin och kyrkan) leder själva till en degeneration när de blivit självklara.

Något av det fulaste som finns, enligt mig, är när man använder begreppsbildningen för makt. Det är något som ständigt sker hos samtida liberaldemokrati med alla dessa "kritiska teorier". Det förtränger alltid snarare än öppnar. Det blir kvavt i samhället. En viss typ av människa föredras framför andra. Och någon typ till och med görs till den ensamme förövaren som måste utplånas.

Mycket som du säger i ditt inlägg tycks mig förnuftigt eller sympatiskt, jag har nog en oreflekterad benägenhet att tänka kring saker och ting ungefär som du beskriver det. Jag har läst en del Heidegger men måste tyvärr erkänna att jag inte är tillräckligt klar i huvudet för att kunna följa med i en teknisk diskussion om honom.

Du tycks dock göra en ganska tudelande distinktion mellan dels det "goda" begreppsskapandet, det som poeten "med stort P" står för, och dels begreppsbildning som är använd "för makt". En central tes i mycket "kritisk teori" är ju att maktkamp är något väldigt allestädes genomsyrande, men du verkar ställa en så att säga lyhördhet för varat i kontrast mot makttänkande? Vad är det som kännetecknar ett makt-inriktat begreppsbildande enligt dig: handskas det rent teknologiskt med språket och begreppen, eller hur går det till? (Och därmed typ behandlar "instabila" stelnade begrepp som om de vore stabila??? Eller något sådant?) Och blir en människas språk per automatik "dåligt" bara för att hon strävar efter makt?

Jag har själv varit inne på att allt inte alls handlar om makt, t.ex. kan tråden "Kastar Foucault ut bebisen med badvattnet?", skapad av mig här i Akademisk filosofi, sägas ta upp den frågan. Men jag tycker mig ändå se något slags tendens till okritiskt svart-eller-vitt-tänk i din uppspaltning som jag nämnt.

Är inte förståelse just detta, "att komma överens" med sitt förståelseobjekt om en gemensam grund? Eller för att uttrycka det gadamerianskt: att smälta samman sin egen 'horisont' med det uttolkades (Horizontverschmelzung). På vilket sätt skulle vi då kunna tala om en "ursprungsbetydelse" (i en historisk mening)?

Den enda betydelsen av värde är den som är lika "ursprunglig" för oss idag som den var för grekerna — den måste lägga världen i öppen dag så att vi kan förstå oss på våra faktiska möjligheter (i Heideggers mening).

Jo, när Heidegger tolkar t.ex. Parmenides och Herakleitos så är det just det som händer: vi får en tolkning som väldigt mycket lägger den "tidlösa" filosofiska världen i öppen dag (den måste alltså därför ha varit dold på något sätt--det är samtidigt alltså otvivelaktigt ett sorts skapande som pågår från uttolkarens sida), men som just av den anledningen kan kritiseras för att förutsätta att dessa tidiga greker verkligen menade något så storartat, d.v.s. Heidegger söker efter just den filosofiska tolkning som faller honom själv i smaken såsom "genuin" eller vad man ska säga, medan man skulle kunna argumentera för att dessa grekiska författare, på grundval av de få fragment som har överlevt, kanske inte var så jättestora filosofer, åtminstone är det ingenting man måste förutsätta.

Och då kan kritiken bli att Heideggers tolkningar snarare har ett poetiskt än historievetenskapligt värde. Vilket enligt någon slags måttstock inbyggt i vårt samhälles förhållningssätt gör värdet mindre än om det även hade funnits en "bevisad historisk korrekthet", någonting som ju är en omöjlig chimär vilket t.ex. förklaras av din formulering om horisontsammansmältning. Men vi (eller åtminstone jag) är genom typ tidsanden fortfarande fast i dessa strävanden efter omöjliga teknologiska måttstockar som förringar en rent poetisk tolkning av gamla filosofer även om detta är det enda rätta.

Jag märker att jag svamlar, det är sent på natten och detta blev en spya av min förståelseprocess.

Men så trevligt:

Ett intressant ämne och intressanta deltagare!

Så huka er nu gubbar:

OM ni förstår mig här och nu SÅ håller ni inte med! Eller hur?

På vilket sätt menar du att Heideggers tolkningar skulle vara "poetiska"? Är det inte snarare så att han faktiskt gör en poäng av att använda just "en måttstock av historievetenskapligt värde", nämligen etymologin? I Varat och tiden redogör han grundligt för ord såsom fenomenon, logos, aletheia — om jag inte missminner mig — för att visa att de hade en annan (vardagligare?) innebörd för de antika grekerna än vad orden har för oss idag. Det är väl också därför han väljer att använda neologismer i den utsträckning han gör.

Jag vet inte hur insatt du är i S&Z och dess terminologi, men det du tar upp inledningsvis — stelnade metaforer och slentrianmässigt tänkande — skulle kanske kunna förklaras med distinktionen mellan tal (Rede) och prat (Gerede) tagen i beaktande. I vår alldaglighet sysslar vi i långt större utsträckning med det tomma pratet än med det genuina talet, varför vi koncentrerar oss på det sagda som sådant snarare än på det som faktiskt menas. Skillnaden är väl att Heidegger menade att detta prat inte var något typiskt för vår tid, utan närmast ett grundtillstånd för själva tillvaron (Dasein). Huruvida han senare tog avstånd från den synen och istället menade att den var något typiskt för "teknologins tidsålder" eller liknande vet jag däremot inte, jag har inte läst den senare H.

Har snabbläst S&Z första bandet en gång för länge sen, samt läst lite spritt av den sene H. Men som jag nämnt tidigare så är jag dålig på att läsa H. "strikt korrekt" utan att lägga till små övertolkningar av konnotationer och därmed fatta honom på ett troligen förvanskat sätt. Vet inte hur jag ska kunna träna mig i att bli mer "strikt", det kan vara en brist i min medfödda hjärnkapacitet helt enkelt.

Jag tror att det är ett bra sätt att se på hur H. ser på grekiska ursprungsbegrepp generellt, att de skulle vara just "vardagligare", med mindre av filosofisk-teknisk överbyggnad, men samtidigt begrepp med en viss poetisk konnotationssfär som sedermera blivit dold för oss, så som t.ex. aletheia som du nämner.

Att H använder etymologin, ibland helt korrekt om även ibland troligen något spekulativt, är ju som du säger en sak som borde tilltala de som önskar sig "historievetenskaplighet." Men samtidigt är inte hans syn på dessa grekiska begrepp något som är så allmänt övertygande bland språkkunniga att de har slagit igenom på bred front till exempel bland översättare av antika dramer o.d. Och det beror väl på att han ändå uppfattas som spekulativ av en viss bred skara av bedömare som kanske dock kan anklagas för att inte ha tänkt tillräckligt djupt på saken.

De Heideggertolkningar av Parmenides och Herakleitos som jag syftade på är från den sena perioden, även om det finns liknande saker i S&Z. Huruvida H. tyckte att nutiden generellt blivit mer fylld av ogenuint prat är jag inte helt säker på, även om han såg det tidiga grekland som något av en guldålder, och har sagt att "begynnelsen måste alltid vara storartad" och liknande. Men klart är att han verkar förutsätta en stor koncentration av "genuint tal" hos just dessa två tidiga filosofer, vilket kan ifrågasättas eftersom det finns så få fragment kvar och därmed en väldigt stor möjlighet att tolka in vad man själv vill se hos dessa.

H. har ett väldigt avancerat sätt att se på det här med huruvida den historiska utvecklingen av västerlandets filosofiska tänkande, efter grekernas tidiga öppning, är att betrakta som framsteg eller ett famlande i blindo efter att vissa tidiga förståelser täckts över, han verkar se det som både bra och dåligt. Men han fokuserar ofta på just att avtäcka det tidigare sättet att tänka (enligt hans tolkning), varför vissa mer eller mindre anklagat honom (om detta nu är något att anklaga någon för) för en "nostalgi för det ursprungliga".

Vet inte riktigt vart jag vill komma nu.

Finns det någon/några som fört Heideggers filosofiska eller etymologiska bidrag vidare?
Eller är han lika isolerad som Däneken? Kort sagt; vad säger han med sin terminologi?
Betyder det något för någon? Jag har försökt läsa hans text men jag upplevde för många
felaktigheter så jag gav snabbt upp försöket att utvinna något av värde. Vad har ni funnit?

Jag börjar med att svara på frågan "vad säger han med sin terminologi? Betyder det något för någon?" genom ett exempel.

Nu är jag som sagt ingen expert, men ta analysen av "aletheia" (det grekiska ord som vanligtvis brukar översättas som "sanning").

Läs gärna wikipediaartikeln: http://en.wikipedia.org/wiki/Aletheia .

Etymologiskt så är "Lethe" glömskans flod i den grekiska mytologin (om jag minns rätt), och det blir närmast "o-glömska", eller ofördoldhet eller liknande begrepp som H. använder för att översätta det. H. argumenterar för att aletheia är ett mer vardagligt, för-tekniskt begrepp än vår moderna "sanning" som ju tycks implicera begrepp om korrespondens eller koherens med flera tekniska analyser. H. analyserar, bland annat i sin läsning av Platon, hur den mer moderna betydelsen av ordet tar överhanden och leder oss in i vår nuvarande upplevda filosofiska problematik kring sanningsbegreppet.

Det som det för-tekniska begreppet, när det har avklätts igen av Heidegger, tycks antyda är inte någon omedelbar ny teknisk tolkning av sanningsbegreppet, ingen ny teknologisk sanningsteori, så om man läser H. på jakt efter sådant kommer man att bli besviken. Men det som det för-tekniska, mer vardagliga begreppet aletheia visar på är vissa konnotationer av att sanning har att göra med en viss lyhördhet mot varat och det varande, en poetisk eller nästan religiös dimension som har fått hamna i bakgrunden i takt med att den modernare betydelsen av begreppet tagit överhanden. H. strävar enligt min tolkning efter att "närma sig" denna lyhördhet mot varat, snarare än att producera teknologiskt användbar begreppsmatematik, vilket gör honom kontroversiell.

Samtidigt tycker jag det är tveksamt huruvida Heideggers analyser, även om de skulle vara korrekta, verkligen upplöser sådana problem som den Cartesianska dualismen/solipsismen--även om de pekar mot ett mer holistiskt sätt att uppleva så når analysen inte riktigt hela vägen.

Ojsan! Du ger en rätt hederlig analys! Det enda jag tycker du borde nämt är sambandet med ...
var det "Theaitetos" Platons dialog hette?
Den där när Sokrates vill hävda att kunskap är återerinring?
Med ledande frågor får han en slav att bevisa Pythagoras sats eller vad det nu var för något!
Det stämmer ju bra in i bilden av ett uråldrigt "sanning=O-glömska-begrepp" som är relaterat till religiöst tänkande. Det här är ju intressant...har du lust att fortsätta berätta?

Kommer inte ihåg om Heidegger tar upp just den dialogen, men skulle tro det.

En djupdykning i Heidegger bör dock tas i en annan tråd, det finns ju flera trådar påbörjade om honom redan i Akademisk filosofi. Och det är inte säkert att jag är någon så bra guide som du verkar tro för dig, det kan hända att jag förenklar och förvanskar bara för att få det begripligt för mig själv utan att jag riktigt har koll på det själv.

I denna tråd tänkte jag mig hursomhelst mer att vi skulle tala lite mer allmänt om olika instanser av språkhistoricism, inte bara om Heidegger.