Förälder som begått självmord

Som många andra inleder en tråd, jag hittade ingen liknade tråd om detta ämne.
Om det finns, länka gärna och ta bort denna.

Min pappa tog livet av sig i oktober 2010.
Fler som har en förälder som gått bort på samma vis?
Hur bearbetade ni det?
Har ni "förlåtit" er förälder?

Nej, men herregud, finns om du vill prata, känner verkligen med dig

Tänk en gång till isåfall, om det inte redan är försent.

Våran familj kommer aldrig någonsin bli sig lik igen.
Min syster lider idag av posttraumatiskt stressyndrom, vilket är otroligt påfrestande för resten av familjen. Jag själv har OCD sen innan, men efter pappas självmord eskalera den totalt.

Min pappa tänkte inte alls när han tog livet av sig. Han var manodepressiv och hade förberett en snara i sin vedbod utifall att det skulle bli "för mycket" för honom. En dag efter han hade varit och handlat mat fick han (antagligen) en dipp, och tog livet av sig i ren panik...

I år är det tio år sedan min mamma tog livet av sig, var 16 när det hände och hon hade mått dåligt psykiskt en period.
Har tyvärr inte bearbetat det så bra utan det är nu först på senare år som det har kommit tillbaka. När det hände så stängde man mest av för att slippa känna, och blev tyvärr inte erbjuden någon vidare hjälp heller mer än några träffar på lasarettet med barn vars förälder/föräldrar nyligen omkommit. Men kände inte att det gav så mycket. Har väl i viss mån förlåtit men ibland är de svårt att acceptera.

Samma här, jag blev inte heller erbjuden hjälp. Mamma tyckte jag skulle prata med någon på öppenvården, så jag fick en tid dit. Ett samtal med nån idiot som inte tyckte jag verkade behöva någon sorts hjälp....

Då tyckte jag själv att jag inte behövde någon hjälp, men då var man ju ung och (utan att egentligen veta om det) i chock. Började gymnaiset månaden efter och skolsköterskan tog upp detta med mig, men jag själv tyckte inte att det var något att prata om utan man ville fortsätta med sitt egna liv på något vis, utan att behöva stanna upp. Vilket man egentligen hade behövt.

Prova att kontakta SPES (http://spes.se/) och se ifall det finns någon förening i ditt område, kan underlätta att träffa andra som har varit med om samma sak. Om du känner att du skulle behöva det

Min pappa tog livet av sig för några år sedan. Under de omständigheter som rådde så kan jag förstå men aldrig förlåta. Det är svårt att bearbeta, i början drömde jag mycket om honom och ibland ser jag hans ansikte i mitt i spegeln.

Han var deprimerad och extremt negativ till allt så länge jag "kände" honom. Jag tror att jag och mina syskon har ärvt dessa tendenser, iallafall jag har garanterat hakat upp mig på en tung nedstämdhet sedan jag kom in i tonåren även om jag idag har blivit en ganska positiv person. När jag känner mig som mest nedstämd så känns det som att hans gamla tyngder har hamnat i mitt sinne.

Kan man förstå om en förälder tar livet av sig om denne har en kronisk obotlig sjukdom som är väldigt jobbig? Undrar hur ni som varit med om detta ser på saken. Är det svårare att hantera när det "bara" är mental sjukdom som är orsak?

Jag har accepterat det eftersom jag vet att pappa har det bättre nu. Under hans manodepressiva tid så var han inte sig själv iallafall, och han mådde så fruktansvärt dåligt, även vi i familjen pga sjukdomen.
Alla sjuka grejer han höll på med gjorde så mycket skada på oss alla.

10 månader efter pappa hade tagit livet av sig så tog min före detta sambo livet av sig. Vi var alltså tillsammans längre, men det var så sjukt oväntat. Det är så mycket svårare att acceptera.
Man tror inte heller att man ska behöva vara med om något så tragiskt igen heller.

Min pappa tog livet av sig när jag var 6 år. Kommer fortfarande ihåg den sista gången jag träffade honom även fast det var så länge sedan..

Eftersom jag var så liten när det hände så känns det lite som att jag "inte vet något bättre" och därför har lärt mig att leva med det. Det är svårt att känna ilska mot någon som försvann från mitt liv så tidigt så det finns nog inget att förlåta, men han lämnade ändå en "tomhet"... Därför har det nog ändå påverkat mig väldigt mycket under min uppväxt. Kan vara en ganska tillbakadragen person ibland och jag kan ha svårt att lita på människor.

Jag fick aldrig prata med någon psykolog om det som hade hänt även fast jag kanske hade behövt det under min uppväxt. Men jag är ändå på "rätt väg" i mitt liv så allt har väl ändå slutat ganska bra.

Det första jag vill göra i detta inlägg är att beklaga sorgen till er som drabbats av att en familjemedlem begått självmord. En sorg som ni beklagligt nog kommer att behöva leva med. En sorg som säkerligen kommer att ge upphov till självanklagelser och undringar om "fanns det inget jag kunde ha gjort...".
Man kan tycka att det inte finns några skäl som rättfärdigar att en mamma eller pappa tar livet av sig, och lämnar barn efter sig... Jag själv har svårt att förstå det, trots att jag arbetar inom psykiatrin. Har svårt att förstå det i alla aspekter; som mamma själv, som människa - där man instinktivt och med sunt förnuft vet att man behöver skydda de som är svagare än en själv - barn, djur osv.. ni vet hur jag menar.
Jag tror inte att en psykiatriskt normalstark förälder skulle ta livet av sig och lämna barn efter sig, barn som då ensamma är utlämnade att behöva hantera sorg, skuld, misstro och att kognitivt inte kunna förstå varför...
Jag tror att de föräldrar som väljer att avsluta sina liv inte ens kan begripa vad de utsätter sina efterlevande för- de gör det som en desperat handling - a quickfix. De har inte resurser nog att förstå vad de utsätter andra för, och i stunden bryr de sig inte. Det kan handla om långvarigt missbruk, långvarigt psykiskt lidande, mer allvarliga psykiatriska tillstånd där den som begår handlingen inte själva har psykologiska resurser nog att hantera livets svårigheter.
De som gått vidare har gått vidare. De som inte finns bland oss längre är borta och kommer inte att kunna förklara varför. Jag tror att det är destruktivt att för mycket tänka på orsaker varför. Dt vet endast den som begått handlingen, och den är inte kvar längre för att stå till svars.
Det viktigaste är att inse att det en person har valt att göra, oavsett om det är den närmaste man har - såsom en mamma eller en pappa - inte är ett val man själv gjort. Skuldbelägg inte dig själv. Om det hade varit upp till dig hade du funnit en miljard lösningar bättre än det som "skedde". Det är inte ditt fel.
Det är inte ditt fel.

Samma exakta sak hände mig med.Min pappa tog sitt liv när jag var 6.kommer fortfarande ihåg när jag stod vid sängkanten på sjukhuset,
Idag står jag utan några direkta kompisar och är allmänt deprimerad. Funderar fortfarande om det är hans beslut som har format mig till den jag är idag.