Antisocial personlighetsstörning

Det har framkommit att min pappa har fått den diagnosen. Han är en numera nykter gubbe i sina bästa år, jobbar flitigt och "passar in" helt och fullt.

Som dotter är det förstås...svårt att veta. Jag börjar undra om han någonsin brytt sig om syskonskaran (även om han hävdar att han blev nykter för vår skull) och börjar koppla mina egna psykiska bekymmer med ångest och kronisk depression till att min pappa, föräldern som uppfostrat mig, på något vi varit störd i vår relation. Jag har dock aldrig träffat någon med den faktiska diagnosen, så jag tänkte att jag skulle fråga här.

Är det någon här som har fått diagnosen och yttrar den sig verkligen så...illa som det beskrivs i diverse nättexter? Jag har för tillfället klippt kontakten med pappa, då jag verkligen inte klarar att förhålla mig till det här på ett vuxet vis och måste smälta, han är inte den mest kommunikativa personen och att fråga honom skulle säkerligen inte ge någonting, om jag förstår störningen rätt skulle han väl ljuga oavsett.

Fast du går ju inte in på något där han betett sig illa mot er barn, visst han har haft svårt med sina känslor men vilken man i den generationen har inte det?

Tror bara du är fel ute om du ska skylla dina problem på honom, han har säkert gjort så gott han kan och du får försöka att hitta bättre relationer som kan avhjälpa din problematik.

Åh, nej, jag är vuxen och har redan tagit itu med mina bekymmer. Problemet ligger snarare i att han har en dotter hemma fortfarande som jag inte önskar samma resa. Jag vet inte om du vet vad diagnosen går ut på, men vad jag förstått handlar det om en oförmåga att känna någonting positivt för människor, mannen är oförmögen att exempelvis älska sina egna barn. Våldsbenägenheten och ilskan är inte riktigt trevliga saker och det är inte okänt att en personlighetsstörd förälder gör sina nära sjuka. Vad jag är tveksam till är att diagnosen verkligen är snäppet från en psykopatstämpel, om det är så illa som jag förstått det ser jag till att aldrig ha kontakt med honom mer och finnas så gott som jag kan för mina syskon.

Det som kännetecknar sociopater är att de inte har tillstymmelse till samvete, moral, kan inte känna skuld eller dåligt samvete, kan ljuga och utnyttja andra utan att blinka. Det är faktiskt så att de flesta sociopater/psykopater inte är kriminella och lever på ytan vad som kan passera för ett "normalt liv"

http://sv.wikipedia.org/wiki/Antisocial_personlighetsst%C3%B6rning Vilka kriterier tycker du han uppfyller?
Antisocial ps är något mildare än genuin psykopati som har andra kritierier.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Psykopati#Psykopati_som_diagnos
Ofta uppfylls bägge kriterierna samtidigt och inte sällan i kombination med narcissistisk ps.

Tyvärr är det så med sociopater att de är totalt oförmögna att kunna förändras (visst kan de manipulera och låtsas) men det bästa man kan göra med en sociopat är att säga upp kontakten för de kan inte bidra med mycket annat än elände, förstår ditt dilemma iom. att hans dotter bor därhemma och är fast där. Kan du prata med henne om hur din pappa är?

Jag bidrar med visdom och personlig utveckling.

Den inre tomheten driver oss till extrema handlingar som fyller dom och eftersom negativa handlingar skapar större reaktioner än "goda" handlingar väljer vi ofta den vägen jag är dock likgiltig inför om handlingar goda eller onda men det betyder inte att vi inte kan välja "goda" handlingar för det ger mkt mer fördelar, aspd som enbaet gör ont är ointelligenta fjollor utan långsiktiga mål.

Man kan lära sig att tygla vilddjuret.

/Milok

Jag förnekar inte att det finns sociopater som kan ha friska drag också, men just de symptomen jag beskrev brukar karaktärisera de flesta sociopater.

Hur menar du egentligen?
Tänker du säga upp bekantskapen med din far för att han fått en diagnos?
Eller säger du upp bekantskapen på grund av hans sätt och beteenden, det som gett honom en diagnos?
För jag ser ingen anledningen till att säga upp bekantskapen på grund av en diagnos men väl på grund av beteenden. Det handlar ju om hur han hanterar situationen.

Är inte antisocial personlighetsstörning en mildare form utav psykopati? Klart att det fins personer med den störningen som kan känna empati och sympati, men känslorna är bara mer avtrubbade. Jag har själv drag utav den störningen, jag känner ett vist känslomässigt flack men jag kan känna empati och sympati och omgivningen tycker att jag är väldigt empatisk.

Antisocial personlighetsstörning är en tvivelaktig diagnos och jag tycker inte du ska bry dig allt för mycket om den och pseudovetenskapliga närliggande begrepp.

Anhöriga till kroniska missbrukare tvingas ibland klippa banden eller förhålla sig annorlunda/lösare till dito. Kanske något liknande skulle fungera i ditt fall; förhålla dig till honom som om han vore en avlägsen släkting du inte tar för givet?

Den här tråden har hamnat fel, borde flyttas till psykiatri- och psykologitråden.

Antisocial personlighetsstörning måste innebära en del antisociala beteenden, alltså normbrytande beteenden med bristande respekt för andras känslor och integritet; exempel på detta är ett grundat (mönsterbildande) kriminellt leverne med bristande planering och ansvarstagande, med utnyttjande av andra som ganska typiskt.

Det finns personer med kriminell identitet som inte är antisocialt personlighetsstörda. En riskgrupp för sådan kriminalitet är t ex ADHD-personer, som i många fall kan ha en hygglig empatisk förmåga men ändå i förening med viss sorts brottslighet. (De flesta ADHD-personer är dock inte kriminella personligheter, om det nu behöver påpekas.) Några återfallsförbrytare, som dock inte drivs av den kriminella identiteten, men eldas av desperationen, är t ex tunga narkomaner, som med brott försöker finansiera sitt missbruk och destruktiva leverne.

Psykopaten är inte definierad i DSM-4. Nu är tiden kommen för DSM-5, i vilken antalet specificerade personlighetsstörningar har minskats, men antisocial personlighetsstörning och narcissistisk personlighetsstörning finns båda kvar. En psykopat är en särdeles empatistörd person, som naturligtvis genom bristen på empati kan göra gränsöverskridande, brottsliga handlingar, har kapaciteten men inte nödvändigtvis görs sig skyldig till åtalbara brott; kanske är det bara en tidsfråga. Manipulation, narcissism och andra "styrkor" kan göra psykopaten - åtminstone under ganska korta perioder - framgångsrik i sociala sammanhang; detta beror dels på om en given psykopat har hög, måttlig eller låg intelligens. (Dock ska inte intelligensen vara så låg att det vore mer adekvat att diagnostisera en genomgripande utvecklingsstörning.) I längden blir dock psykopatens lögner, manipulationer, impulsivitet, aggressivitet, brist på långsiktighet och utnyttjande av andra något som slår tillbaka eller åtminstone stöter bort andra som hunnit genomskåda individen.

Jag tror man kan beteckna en psykopat som ett fullblod av antisocial personlighetsstörning, eller i alla fall någon som har den potentialen; om den inte står i full antisocial blom så är den tillsvidare tuktad eller förfinad till "sociopat". Terminologin på området är populariserad och få vet väl var gränserna går riktigt. För mig representerar psykopaten en hyfsat intelligent antisocial, som kan ha på ytan stor social framgång. Det är väl troligt att en mindre intellektuellt rustad antisocial har ett mindre kontrollerat beteende (mer impulsiv eller mindre maskerad) och därför manifesterar sin antisocialitet mer öppet och ertappas enklare.

För att ha diagnosen så krävs det att ett visst antal kriterier är uppfyllda så man kan ha drag av det utan att uppfylla diagnosen. Sen så finns ju alltid narcissistisk ps som delar många drag men som ofta är mildarr
Tycker inte du låter som en sociopat det handlar ju om personlighet vissa människor är inte så känslosamma bara.
Tar du några mediciner som gör dig avtrubbad?

Att säga upp kontakten känns ju lite väl drastiskt pga att din far har fått diagnosen antisocial personlighetsstörning.
Även om eran relation innan diagnosen kanske inte var den bästa om jag förstår det rätt, så är det ju faktiskt ingenting som har förändrats bara för en diagnos skull.
Han är fortfarande samma person, han är fortfarande din far.
Hur han känner eller inte känner för sina barn är något som bara han själv vet om. Om du inte skulle kalla det för kärlek så kanske det är kärlek för honom. Hans känslomässiga värld är inte densamma som din, så det finns inget sätt att veta hur den andra känner.

Jag har själv diagnosen antisocial personlighetsstörning, även ADHD och borderline.
För att klara av vardagen så tar jag en uppsjö av tabletter som i olika grad hjälper mig.
Även KBT är mycket effektivt för mig.

Under min uppväxt fram till nu (jag är 39) så har jag flytit med så att säga. Jag kan vara väldigt manipulativ och väldigt charmig och dom flesta som träffar mig tycker om mig med en gång.
Men själv så har jag ytterst svårt att tycka om folk, och har väldigt svårt att förstå sociala situationer. Så därför går min charmmotor på högvarv när jag träffar folk. Detta som ett skydd från min sida mot något som jag tycker är jobbigt och svårt.
Jag har helt enkelt fått lära mig var gränser går, att man ska le mot folk. Man ska hälsa med ett fast handslag, ibland krama om den man hälsar på.
Man ska inte titta i motpartens ögon för länge när man pratar med densamma, inte heller titta för kort stund.
När det kommer till kärlek och känna något för någon annan så tror jag, för hur ska jag kunna veta hur någon annan känner det, att jag kan känna samma djupa kärlek som vem som helst.
Min kärlek till min fästmö är väldigt djup och jag skulle utan att blinka kunna döda för henne. Till skillnad från en normal person så skulle jag inte känna samvetskval för det ovannämnda mordet.

I min ungdomsdagar, med början när jag var i tolv års åldern så började jag med inbrott och diverse olagligheter.
Hur andra människor mådde av mina handlingar var för mig ointressant och ovidkommande.
Men jag har sakta lärt mig hur man ska passa in i våra sociala normer.
Detta är inget som för mig kommer naturligt, utan något som har krävt mycket kraft och ansträngning från min sida.

Så att sätta sig in i en annans persons medvetande och försöka förstå hur han känner är nog en dum och svår, om inte omöjlig uppgift.
Det någon annan uppriktigt kallar kärlek ÄR kärlek. I alla fall mätt med den personens känslomåttstock.
Även om samma känsla applicerad i din hjärna inte av dig skulle kallas kärlek.

Moralkakan av detta blir således, försök att hitta tillbaka till relationen du och din far hade innan diagnosen. Diagnosen har inte ändrat något över huvudtaget om hur din far känner för dig.
Med största sannolikhet så känner din far den största kärlek han har förmågan att känna för dig och din syster.
Försök inte att analysera och tro att du vet hur din far känner gentemot dig, för det är en omöjlighet.
Så, älska din far. För jag är övertygad om att han älskar dig.