Antisocial personlighetsstörning

Har fått diagnosen antisocial personlighetstörning psykopatisk avvikande som dom så fint utryckte det.
Och att inte älska kan jag faktiskt inte svara på. Det enda jag vet är att det faktiskt finns en person jag tycker om väldigt mycket och jag önskar bara henne allt gott i världen. ¨Men om jag älskar henne kan jag inte riktigt förhålla mig till. Har fungerat många gånger om hu det egentligen känns att älska någon men man står bara som ett frågetecken. Gäller åt andra hållet med. Har aldrig känt mig älskad heller. Konstigt det där. Jag vet att min mor älskar mig av hela sitt hjärta men kan inte relatera till det överhuvudtaget.

Kan en antisocial person ha en så söt avatar? Berätta vilka antisociala beteenden du har.

Psykopaten är en kallhamrad, benägen sadist och/eller narcissist utan empati för andra levande varelser. Impulsiviteten, de skoningslösa affektstormarna, aggressiviteten, skadeglädjen, avtrubbningen, bristen på uthållighet och planering, utnyttjandet osv. Antisocialitet ska innehålla de antisociala (kriminella eller åtminstone oetiska, från normen starkt negativt avvikande) beteendena. En psykopat tenderar att vara antisocial, medan en antisocial inte behöver vara psykopat. Psykopaterna är de antisocialt personlighetsstörda "fullbloden".

Ja det kan man tydligen ha. Är även en sucker för annat liknande som prydnadsfjärilar över hela hemmet och kärleksballader.

Men just beteenden kan jag inte riktigt säga att jag har så mycket nu för tiden. Har en kriminell bakgrund men det var ett par år sedan nu man åkte fast för något. Kommer alltid bra överens med folk jag träffar och det brukar ta ungefär 2 dagar på en ny arbetsplats innan jag får höra att jag är det bästa som hänt dom. Speciellt tanter. Dom kan jag linda runt fringret på någon minut. De får väl moderskänslor antar jag. Jag personligen tycker diagnosen var aningen överdriven medan min syster tyckte det förklarade allting och andra tror jag driver med dom för det passar verkligen inte in. Men visst har man gjort en del saker som skulle få folk att spy men det är inget jag ältar över direkt.

Borderlinepersonlighet?

Nej det avfärdades under utredningen. Har väldigt stabilt känsloliv. Eller ja avsaknad av är väl mer korrekt uttryckt.

Söker du kickar, t ex droger, spännande situationer som kanske gränsar till eller övergår det kriminella, intensiva personkontakter? Föredrar du ensamhet, typ schizoid? Magiskt tänkande, typ schizotyp? Får du något ut av umgänge, t ex kamrater, anhöriga eller grupp; i så fall vad får du ut av det (t ex glädje, mindre ensamhetskänsla...)?

Blivit en del droger men inget för att få kickar. Men visst det händer att jag kan gå över vägen i trafiken bara för att se hur nära jag kan gå utan att bli påkörd. Sen att spänningen med det kriminella var det bästa jag visste. Fanns inget roligare att ta en slägga och köra en smash&grab och man visste att det stod folk vid fönstrerna och skrek och securitas stod och såg på. Men den delen av mitt liv är dock över nu. Det ger inga kickar längre.
Jag trivs väldigt bra ensam men har inga problem att vara i grupp eller kompisar heller. Vad jag får ut av det är väl ett socialt liv antar jag. Jag måste träffa lite folk snacka lite skit och så ibland för att må som bäst.

schizoid är dock uteslutet det med. Som sagt de körde en ordentlig utredning som varade i ett halvår med möten, samtal tester med mera. Antog att det var något allvarlig då läkarna ville att jag skulle forsätta med möten och skit även efter utredningen var klar. Trodde de var ganska ivriga på att skicka hem folk. Det var dock inte intressant för mig. Jag var där för en utredning och inget mer.

Känner du något psykiskt lidande då? Eller känner du dig lika frisk som vem som helst annan? Hur kom du i kontakt med psykiatrin, på uppmaning eller eget initiativ (att du såg ett eget behov)?

Kan jag inte påstå att jag gör.

Jag kom i kontakt med dom på uppmaning. Det var inte mitt påhitt.

Ser du dig själv som lika bra, bättre eller sämre än andra personer? Om du anser dig bättre eller sämre, i vilka avseenden då?

Bättre än många och sämre än vissa.
Bättre är jag helt enkelt pga min attityd. Allt jag gör går jag in med inställningen att jag klarar av det och jag är aldrig rädd att försöka. Har hittills inte hittat något jag har misslyckats med. Av den enkla anledningen att börjar jag så ger jag inte upp och har jag bestämt mig för något så är det det som gäller vilka konsekvenser det än må bli.

Har du gått in i en massa sådana "projekt" då, eller har det mest stannat vid en tanke? Vad är det som avgör om du går in för något; är det för att du själv vill eller ser någon framtida belöning för det (t ex ett delmål som leder till ett nytt steg som kanske efter lång tid leder till något större, t ex en utbildning eller annat större projekt), eller är det i första hand för att visa omgivningen att du kan, eller överbevisa att omgivningen hade fel, sätta dig i respekt eller få någon annan effekt på omgivningen?