Berättelsen om mitt liv

Känner mig ovanligt låg och behöver skriva av mig lite så ni kan läsa om ni vill, försöker få med det mest här i. Innan det börjas ska ni veta att i stort sett alla (morfar, mormor, farfar, farmor, pappa, mamma, moster, låtsasmamma, farbröder) har käkat antidepressiva och har försökt/lyckats ta livet av sig.

Första gången jag kände dödslängtan var när jag var åtta, vet inte riktigt vad som triggade det, kan ha varit ytterligare en dålig dag i skolan eller de skilda föräldrarna som inte kan prata i tre minuter utan att bryta normal samtalston och skrika hur dålig den andra är på att ta hand om sitt barn. Jag försvann och bara låg i gräset vid vägen, det var sommar och fåglarna kvittrade men ändå kändes det som den mörkaste natten i djup vinter, jag kommer ihåg det som det var igår.

Jag har alltid fått höra att jag drar till mig olyckan genom att vara olycklig själv, kanske är det så eller kanske är det bara nåt de säger, men det var i alla fall drygt några månader efter den första händelsen som det började gå utför på riktigt. I skolan kom en några år äldre kille, kanske 14-15, som tyckte det kunde vara kul att "leka" lite. Övergreppen pågick under cirka två år innan de prompt stannade, inte mig emot, men då var skadan redan skedd. Detta i kombination med släktens blod och den redan pågående utvecklingen av en depression kom att forma mitt liv från detta ögonblick.

När jag fyllt tretton började jag självskada för första gången, inget stort, bara ett blåmärke här och en rispa där, men stort nog för att hata mig själv ännu mer. Samtidigt fortsatte kommentarerna att hagla från föräldrar, lärare och vänner, hur jag inte skulle klara något, hur inget skulle bli bra. När jag bara var fjorton år fyllda började jag sexmissbruka, något som än idag pågår, har haft mer sexpartners än det går att räkna på händernas fingrar två gånger om, och har inte gått utan sex mer än två veckor sen den dagen. Även där har jag (igen) blivit utnyttjad av så många och både slagen, riven och skuren under sex och i förhållanden, även fast de flesta har varit underbara och jag fortfarande har kontakt med tjejerna.

Hela högstadiet stod jag emot föräldrarna och kompisarnas press, gick ut med MVG i alla ämnen och kom in på det finaste gymnasiet där jag dessutom läser dubbla program. Även fast jag druckit till och från sen femton års ålder har det aldrig kommit mig åt huvudet, inte ännu i detta skedet i alla fall.

Jag har alltid sökt efter kickar och bekräftelse, något som gjort att jag gått på fotboll och slagits, varit ute och målat graffiti, åkt snowboard för högt och snabbt och skurit mig. Allting har dock gått väldigt diskret till och ingen i min umgängeskrets vet om det mesta, i alla fall inte de värsta sakerna. Det är sjukt hur lätt det går att bortförklara brutna näsor och färgtäckta kläder.

Till detta ska sägas att jag har enorma sociala förmågor och kan snärja vem jag vill kring mitt lillfinger, förmodligen därför jag har lyckats få så många tjejer omkring mig. Får ofta och av många höra hur underbar jag är, hur mycket de tycker om och saknar mig, men allt jag känner är distans och förakt för jag hatar verkligen mig själv. Kan inte se hur någon annan skulle kunna tycka om mig.

För drygt ett år sen mötte jag en tjej och vi hade ett förhållande på en intim nivå men hon berättade även då sin bakgrund som innehöll både våldtäkter och misshandel av hennes föräldrar, jag vet inte riktigt hur det påverkade mig men någonstans där tappade jag hopp om mänskligheten och livet. En redan ganska djup men inte synlig depression blev ännu djupare och såren på armar, ben och andra kroppsdelar blev mer intensiva och synligare, dock ändå alltför lättbortförklarade.

Vi tog slut till hösten och jag hittade en ny direkt samtidigt som några "krogrelationer" fortgick, inget blev något långvarigt och ju mer sex jag har desto mer hatar jag mig själv och vet inte vart jag ska ta vägen. Hösten kantades av mycket supande med polare och ofta en öl för mycket som ledde till ångest och grova självmordstankar, började också i augusti att gå hos psykolog, något som jag gjort tidigare men inte riktigt gått vidare med. I september fick jag Sertralin Teva utskrivet, men mina föräldrar bråkade så mycket om jag skulle ta det eller inte, en för och en emot, att det inte blev av förrän till jul då något hände. Dagen före julafton kom jag hem lite smådragen, hade gått hem ensam i natten och ångesten hade växt till en jätte i magen och bröstet. När jag kom hem så ringde jag upp en före detta sexkamrat och hade henne på luren medan jag lade Alvedon efter Alvedon på min tunga och sköljde ner det med sprit.

På något sätt måste jag ändå ha kommit till insikt med vad jag höll på och göra och ångrat mig, för jag fick min mor att skjutsa in mig till akuten dit jag kom vid tvåtiden på natten den 24 december. Jag var så arg och besviken på mig själv, varför var jag inte stark nog att lyckas. Jag fick komma hem samma dag efter att ha pratat med en jourhavande psykläkare och startade ta Sertralin Teva samma dag.

Tiden gick men inget blev varken bättre eller sämre, Sertralinet hade ingen verkan samtidigt som den inte hade några bieffekter heller, jag tog en bärs med polarna på krogen och kollade hockey, jag träffade fortfarande tjejerna som alltid. Det ändrades en kall natt i februari. Efter att ha varit på krogen en tisdag och kollat hockey, tog vi in på hotell där jag köpte sviten, full och ångestfylld. Vi lyckades bli utslängda och jag blev lobbad, första och förmodligen sista gången som detta händer. Efter en natt i fyllecell kör dom upp mig till sjukan för att ta blodprov då jag vägrat kissa och mina ögon var "väldigt röda" och min mun var "ovanligt torr".

Under min vandring från sjukhuset hem tog jag mig igenom staden och handlade upp pengar jag inte hade, som en fortsättning från kvällen innan. När jag tillslut kom hem ringde jag upp samma tjejkompis som jag hade pratat med under natten då det hände första gången. Nu var det onsdag förmiddag och hon hade precis vaknat, nu gör jag det, minns jag kommer ur min mun. Jag svalde två kartor Atarax (som jag fått utskrivet som sömnhjälpande och ångestdämpande), samt Alvedon samtidigt som jag pumpade konjak i min redan alkoholsargade kropp. Någon måste anat oaning för nästa gång jag vaknade upp var det på intensivvårdsavdelningen på torsdag kväll, då jag sovit i nästan 36 timmar.

Efter ytterligare en natt där kom jag sedan till Allvården där jag fick träffa en psykläkare. Han berättar för mig att man vill ändra min medicinering till något man tror ska kunna hjälpa bättre mot mina suicidala tankar, nämligen Venlafaxin, men då måste jag ligga inne i fyra till fem dagar för att se att det inte sker någon ökad ångest under insättningen. Efter tre dagar av meningslöst takstirrande ger jag upp och säger att det inte kommer bli några insättningssyndrom, precis som för Sertralinet, och de släpper mig.

Jag äter Venlafaxin på ganska hög dos, 225mg, i två månader men ingenting förändras. Min ångest fortsätter att ligga på sin alltför höga och stadiga nivå och Lergigan (som jag fick utskrivet då Atarax ej gav effekt), ger mig ingen hjälp med sömnen. Att tänka på under allt detta är att jag samtidigt har relationer med två olika tjejer på olika stadier pågående, samtidigt som jag tar hand om min bror och två systrar, medlar mellan mor och far och läser två program parallellt på gymnasiet. Reser även ganska mycket och är under våren i Riga, Helsingfors, Göteborg, St. Petersburg och Tallin, alla vid olika restillfällen.

Läkaren ger mig efter två meningslösa månader med Venlafaxin istället Cymbalta, som tydligen ska vara så mycket bättre. Även min bonusmamma säger att Cymbalta ska vara bra då hon har ätit detta under en längre tid. Jag testar och börjar på 90mg, varken den högsta eller lägsta dosen. Läkaren vill samtidigt skriva ut Voxra mot min ångest, men där går gränsen. Jag går hellre med ångest än att bli beroende av bensodiazepiner vid 18 års ålder. Läkaren säger även till mig att, citat rakt av, "rycka upp mig och sluta bete mig som en barnunge, ta tag i mitt liv och göra någonting vettigt". Kanske inte de bästa orden att ta i mun framför en extremt suicidbenägen och djupt deprimerad människa.

Efter ytterligare två månader och en ny läkare slutade jag nyligen med Cymbaltan, från den ena dagen till den andra, och fick inte någon effekt alls, jag känner mig precis lika tom utan den och topparna och dipparna är precis lika plågsamma, men jag har de ändå hellre utan medicinätande än med.

Jag har idag träffat en toppentjej, som jag självklart kommer att förstöra min relation med precis som med alla andra tjejer jag träffat, men som för tillfället känns rätt och hon vet på ett sätt hur jag känner och vad jag vill och inte vill. Hon stoppar mig inte från att skära mig i mina lägsta ögonblick, men hon finns alltid där.

Detta som står i denna text är förmodligen inte ens hälften av vad som har hänt och förorsakat den depression som jag idag har, men här har ni i alla fall en del av det. Om ni har tagit er så här långt så vill jag bara passa på att tacka er för att jag har fått möjligheten att få berätta om mitt liv, och hoppas att ni alla får ett underbart liv. Jag vill inget annat än att alla människor ska ha ett bra och drägligt liv, vi behöver inga våldtäkter, inga misshandlar, inga mord. Vi behöver kärlek, och det är ni alla värda! Så en stor kram till er alla.

Fakta om mig är att jag är 18år, 182cm och 78kg, tränar 3-4 gånger i veckan genom löpning eller gym, pluggar dubbla gymnasieprogram, skilda föräldrar och tre syskon. Hoppas detta kan hjälpa er, vid eventuella frågor så är min inbox alltid öppen!

Oerhört tragiskt... vet någon om övergreppen? Det är nog inte hela roten till det onda men säkert en del. Sexmissbruk brukar även (har jag för mig) följa på sexuella övergrepp. Kickarna och adrenalinet du söker kan ju tillsammans med sexmissbruket och spriten vara den tillflykt som ditt psyke söker.

Finns det någon gång du känner att "nu är allt okej"? Kanske är psykskadad, låter som en fråga man får av läkare/psykologer och de ber en bejaka detta. Men tänkte att det kan vara en sån där quick fix, om än temporär, att göra just det som får dig att må okej. Självskadandet vet jag fungerar så men du verkar onekligen intelligent nog att känna att så inte är fallet.

Jag vet ju att de på psyk kan vara jävliga att handskas med, känner du att det är överspelat? Orkar du gå dit? Visst är medicin inte hela lösningen men det hjälper många att åtminstone må lite bättre.

Var på psyk idag då jag fick veta att jag har varit under utredning och känns som en typisk bipoläritet och de vill att jag ska börja medicinera med Lamotrigin och även Voxra mot ångest som man varit inne på tidigare. Vet inte riktigt hur jag känner inför detta men ska tillbaka inom några veckor och då lär vi komma överens om någonting. Träffade även en ny läkare idag som verkar klok, så hoppas det ska leda någonstans.

Det finns folk som vet om övergreppen, några av mina närmsta vänner som jag litar på till 1000. Har inte druckit mig full nu på 5 månader och inte rökt på sen oktober (vilket även var första gången), så det har jag full kontroll på, sexet pågår dock på både gott och ont.

Vi får se hur det blir nu, alla tror att jag är på väg uppåt men inuti känner jag mig helt jävla tom och som jag bara faller rätt ner.

Vad bra att du kan känna så om din läkare, det är inte alltid man hittar såna. Bra också att du har fina vänner.Likaså med spriten när du mår så dåligt!

Hur funkar du i vardagen då? Gör du vad som ska göras eller sätter depressionen och ångesten käppar i hjulet?

Tråkigt att du känner att du mår så himla dåligt. Är det svårt att se ljuset i tunneln?

Hemskt att läsa om ditt liv. Jag kan också få galen ångest ibland som gör att jag verkligen mår skit men tack och lov så går det över rätt så snabbt. Kan inte ens tänka mig hur du har det ibland. Som du säger så behöver alla kärlek. Skickar en fet kram till dig kompis och hoppas att allt någon gång kommer lösa sig och att du kan se ljuset i tunneln. 1love!

Tack, vet inte riktigt vad jag förväntade mig när jag skrev den där texten i värsta ångestruset men det har gett ett positivt gensvar. Hoppas du också kan känna lycka i livet och att ångesten förhoppningsvis kan försvinna helt någon gång! Superkram tillbaka och om man bara kämpar så ska man nog se att allt kan bli bra!

Har träffat henne en gång men kom in väldigt djupt direkt, får se hur det kommer bli i forsättningen. Detta är den femte läkaren jag träffar och då alla de fyra tidigare varit riktiga jubelidioter måste man väl få jackpot någon gång! Jag försöker verkligen hålla mig borta för jag vet att om jag dricker, så kommer jag att ta livet av mig, ibland när ångesten är som värst så vill jag dricka bara för att våga ta livet av mig, men någonstans finns spärren som stoppar.

Det senaste halvåret har varit tungt, går sista terminen på gymnasiet och har fått ge upp hälften av kurserna för att jag helt enkelt inte orkar gå ur sängen. Vilket känns skit då jag har fått VG-MVG genom hela grundskolan och gymnasiet fram tills nu, har dock förstående lärare och SYO så vi håller på att jobba fram en plan för att göra det på Campus i höst.

Angående livslusten så är den för det mesta lika med noll, vill inte leva, känner mig meningslös och känner också att jag inte är värd att leva. Hatar mig själv så sjukt mycket så det är obeskrivligt. Vet inte varför men när jag är längst nere finns det inget ljus, det är ett evigt mörker som man aldrig kan ta sig upp ifrån.

Jag vet hur det känns, tanken att om jag bara blir full då vågar jag! Bra att du kan hålla dig borta. Tråkigt med skolan hörrdu, men man kan alltid plugga upp som sagt, skolan är inte allt. Träffar du fortfarande psykolog? Det är nog något som kan vara till hjälp nu när du mår så dåligt. Kan din familj förstå hur du mår? Har du stöd hemma? Det kan ju vara bra att ha någon som försöker få upp en ur sängen.

Har du pratat med någon terapeut om övergreppen? Du tror själv detta är grunden till dina problem. Det verkar ju vara detta som ligger och tär och gör att du hatar dig själv. Kunde du bearbeta det så blir du kanske mindre självdestruktiv. Det måste ju finnas terapeuter som har expertis inom området.

Du tar på dig mer än du klarar av, ta en sak i taget så kommer du må bättre. Börja med att dra ner på brudarna, hoppa av en av dina gymnasieprogram, SLUTA DRICKA! Testa så kommer du må bättre. Jag hade också ångestankar för ett tag sen, men nu när jag har studenten tänker jag att jag har hela livet framför mig att göra vad jag vill, och det är exakt det jag ska göra. Vad jag vill
Hjälpa andra människor kan också hjälpa dig, det funkar för mig iaf.