Citat:
Ursprungligen postat av
jaber89
Jag och min flickvän är också i väntans tider just nu...
Land och ålder: Polen, 20 år
Dag då ansökan blev registrerad: 30 maj 2013
Enhet: Uppsala
Det handlar alltså om ansökan om uppehållstillstånd p.g.a. anknytning. EU-medborgare kan ju annars ansöka om uppehållsrätt här, men inte i vårt fall.
Det som förvirrar mig är att i de flesta historier om liknande fall jag läst brukar det handla om att tilldelning av handläggare är det som tar tid, och efter man har fått en handläggare går det fort.
För vårt ärende har det varit tvärtom. Mindre än tre veckor efter det att vår ansökan hade registrerats fick vi ett brev hem från vår nya handläggare för att komplettera vår ansökan (för övrigt ej vårt fel att vi var tvungna att komplettera - uppgifterna vi fick komplettera ingick inte bland de angivna bilagorna i vår ursprungliga ansökan). Så det tog mindre än tre veckor för oss att få en handläggare.
Och sedan har det gått drygt 8 månader nu, utan något tecken på framsteg. Då vi har en handläggare har jag då och då kunnat ringa denne och fråga om ärendets status. Första gången jag ringde var i början av september, då sa han att han troligtvis kan fatta ett beslut i ärendet "någon gång i höst". Nästa gång var i början av december, då sa han "innan årsskiftet". I januari ringde jag två gånger, med tre veckors mellanrum, och då sa han "inom några veckor" båda gångerna. Och slutligen ringde jag för en vecka sedan, då var beskedet "under mars månad".
Just nu är väntetiden för dessa ärenden 16 månader. Någon sa att detta snarare får ses som en övre gräns, så att de flesta ärenden ändå kommer avslutas snabbare än så. Sanningshalten av detta påstående lämnar jag över till någon annan, men vår handläggare verkar i.a.f. agera tvärtom - och ge oss alldeles för optimistiska tidsuppskattningar.
Nu är det så att sedan vi ansökte har min flickvän studerat svenska på egen hand, och har kommit en bra bit. Så planen för henne nu är att försöka komma in på en utbildning i svenska (för personer med annat modersmål, och som leder till tillräcklig kompetens i svenska för högskolestudier här) på Uppsala universitet. Problemet då är att sista dagen för ansökan är 15 april. Om vår handläggare faktiskt kommer med ett beslut "under mars månad" kommer detta inte vara något problem, men med tanke på hans brist på precision gällande tidigare uppskattningar betvivlar jag detta.
Så efter denna tegelsten till inlägg kommer jag nu till själva frågan: Skulle ansökningen till nämnda utbildning kunna vara en bra grund för att få förtur?
Hej Jaber89,
Jag och min fru gjorde webbansökan i September förra året och vi har inte fått någon handläggare än.
Jag har läst det du skrivit och det är väl 11 månaders väntetid för "allihopa" säger dom i a f. Läser du och forskar lite ser du inlägg från gubbar som åkt till Thailand och hämtat hit sina älskarinnor på mindre än 2 månaders tid, eller personer som hämtat hit sina flickvänner/pojkvänner från USA och fått svar inom en månad. Det sker prioritering, det kan vi alla hålla med om i detta forumet om man är lite påläst så förstår man det, om de gör det omedvetet eller medvetet vet jag inte, jag vet heller inte om dom är för fega att gå ut och erkänna det men det finns bra med bevis på detta i olika trådar. Ett annat problem är att kundjänsten vet lika lite som oss, om någon frågar hur lång tid ärendet tar blir de tillsagda att tala om för oss "väntetiden är xx månader så det är bara att vänta". Jag var tillräckligt förbannad när det var 7 månaders väntetid då jag och min fru ansökte, sedan blev det 10 månader och man kan verkligen inte göra något alls, helt maktlös sitter man och det är tydligen bara att lyda och vänta. Finns dessutom en lag i Utlänningsförordningen som säger att
handläggning för uppehållstillstånd för personer som vill flytta till sin maka/make i Sverige inte får överskrida 9 månader. Nu har väntetiderna blivit 11 månader och i mitt och min frus fall är det väldigt annorlunda, vi har
gift oss men jag kan inte resa till Iran då de har specifika lagar kring tjänstgöring (får endast åka dit
en gång per år). Jag har inte träffat min fru på snart ett halvt år och det känns i hjärtat, en tom själ som bara åker till jobbet fullständigt deprimerad och som sedan tar sig hem är den jag blivit.