Varför nöjer sig vuxna med lågavlönade skitjobb?

Det känns inte befogat för min del att upprepa mig i den här tråden. Min poäng med mina tidigare inlägg är egentligen att den gemensamma nämnaren för samtliga individer, och den stora "equalizern" i det världsliga sammanhanget är att alla har 24 timmar att fördela hur de vill. Alla har samma tid. Om man då har för avsikt att lägga x antal timmar på en syssla större delen av sitt liv vill det fantamig till att man trivs med att göra denna, oavhängigt lön, sociokulturellt inbillad status, eller andra tänkbara fördelar som individen kan intala sig att det ger. En definition av arbete krävs - precis som den av fritid. Många pratar om att ha "mycket fritid" över. Om man har en sysselsättning man trivs med är många mindre benägna att betrakta denna som arbete och mer som en betald fritidsaktivitet - en passion och drivkraft för något som berikar ens egen livsuppgift, som folk dessutom råkar vara villiga att öppna plånboken för. Varför då detta snack om fritid? Jobbar folk för semestern?

Om man läser till jurist enkom för lönen eller förment samhällelig ställning då är man redan en loser utan motstycke - oavsett hur man resonerar. Frågan är fortfarande: om pengar inte hade varit en issue i sammanhanget, hade du fortfarande gjort det du gör med ett leende på läpparna? De enda jag kan tänka mig kvalar in i den skaran är, och förblir fortfarande, de som fortsatt disputera, avlagt sin PhD och forskar utav helvete av ren lust. Lönen och anslagen är inte överdrivet feta, men man lever för det man gör.

Låt mig säga såhär.

Du har ett normalt jobb med normal lön. Du jobbar 40 timmar i veckan. Jobbar du mer får du betalt för övertid. Du har dina tre veckors sommarsemester.

Du har ett lite ”finare” jobb med högre lön. Du jobbar 40 timmar i veckan. Om du blir klar med det du förväntas göra vill säga. Behövs det mer tid så ingår det i lönen. Ofta får du jobba 50-60 timmar i veckan. Tre veckors sommarsemester om företaget tillåter det. Månadsbokslut mm du vet.

Slår du ut båda exemplen på timlön blir det inte så stor skillnad. Du kan förvisso låna mer med högre lön men då sitter du i bankens kalsonggrepp.

Vissa är helt enkelt inte intresserade av att göra karriär vare sig på arbetsplatsen eller bostadsmarknaden. det sistnämnda försöker ju de högavlönade, med viss framgång, tvinga alla att göra.

Men visst. Jag tycker att vissa ”skitjobb” ger lite väl låg lön. Andra ”skitjobb” ger förvånansvärt hög lön, till det fina folkets förtret.

För att de inte får andra jobb. Saknar utbildning, ambition, språk mm mm. I ett samhälle arbetar många med sk skitjobb. Å andra sidan kan man säga att de iaf försörjer sig och inte lever på andra.
Vad har du själv för jobb?

Sen är ju uttrycket skitjobb aningen svävande. Vad avgör om det är ett skitjobb; arbetsuppgifterna eller lönen?

En quick recap av mina tidigare inlägg gör gällande att det i realiteten handlar om huruvida personen anser att spenderad tid på icke nämnda arbete går i linje med den drivkraft som vederbörande har. Trivselaspekten sett till arbetsuppgifter kan fluktuera fruktansvärt på individnivå. Lönen är många ggr inte längre en faktor. Säljare på ett IT-företag (för att nämna något generiskt) anser jag t ex vara ett riktigt skitjobb. Lönen må vara skyhög, men vem fan kommer vid sin dödsbädd att tänka tillbaka med glädje på sin tid där "oj, vad många datorer/domäner/whatever jag lyckades kränga där- och så många kunder jag lyckades prata med (och lura på varor)". Många kan ju då också som tidigare sagt tycka att en doktorandtjänst är ett riktigt skitjobb, då lönen/anslag inte är överdrivet tilltagna - men jag är helt övertygad om att personen som uppbär tjänsten inte vill vara någon annanstans.

Även ingenjören ska nog vara inställd på att börja på bemanningsföretag (om ens det). Det är inte självklart att arbetsgivaren kommer att vara annorlunda ut i framtiden. Kulturvetare efterfrågas de också, men likt hur den är för ekonomer så kan kulturvetarnas arbetsmarknad vara ansträngd nu.


Detta att få forska, undersöka, arbeta sökande och kreativt, det lockar naturligtvis, men att lära ut tillkommer och även doktorander vittnar om att de valt fel väg i livet, att de tappat motivation på vägen och liknande. Detsamma gäller andra högskoleutbildade såsom ekonomer och ingenjörer.

Inget är självklart. Det bör givetvis finnas även "skitjobbare" som önskar sig något bättre.

Det handlar inte om att skämma bort dem och nej, man behöver inte bli bortskämd för att man får saker och har bättre boende. Det handlar om hur man uppfostrar sina barn och vad man lär dem för syn på pengar och saker. Vill mitt barn spela hockey ska han kunna få spela det, då vill inte jag stå där och säga

-nä det är för dyrt, det är inte att skämma bort sina barn.

Kan lova dig att mina barn aldrig kommer bli bortskämda.

Precis, men det är skillnad på hur man gör det. Tex köpa full hockeyutrustning på fläcken vs att fixa ihop något begagnat/lånat till en början.

Absolut och jag skulle aldrig ställa mig och slänga ut 25k på en helt ny utrustning så fort ungen säger att han vill lira hockey När han däremot spelat några år och börjar bli äldre=kraven ökar skulle han däremot få vettiga grejer.

TS: har du fått någon input i frågan som hjälpt dig att förstå detta mysterium?

Nu har jag bara läst runt de första sju sidorna. Men min infallsvinkel är sådan att trådskaparen verkar ha en pessimistisk syn på livet. En sån där syn man får när man är runt 60 och tänker: "det där borde jag gjort, och det där osv." En annan mer nutida applicering på den pejorativa synen på livet är t ex att ens live enbart består av plugg, jobb, sen pension. Särskilt gäller detta såkallade icke-akademiska jobb, där det mesta sköts rutinmässigt, eller ser likadant ut varje dag.

Vem är jag då? Jag är en 91:a, 21 år, första året student som pluggar ekonomi och matematik på universitetet. Jag ville bli något helt annat, efter att jag gick ut gymnasiet med katastrofala betyg i dock på en av de högst ansedda gymnasium. Så jag strävade efter det målet i två år utan att lyckas. Alternativkostnaden var den uteblivna lönen och/eller kunskapen. Det jag vill komma till är att har jag slösat två år? Enligt min morsa så har jag det. Frågar man någon annan så kanske de svarar nej!

Jag tolkar trådskaparens fråga om varför folk "nöjer" sig med skitjobb som om han kanske egentligen har en underliggande mening som lyder: "Att livet bara består av plugg, sova, jobb och sova. Man har liten chans att bli rik, och att det är på detta tänk som han frågar varför folk nöjer sig med skitjobb utan chans att uppnå något, t ex rikedom.

Som många har poängterat så är lycka en annan sak för en person än för en annan. Det är väldigt svårt att filosofera om det utan att någon tycker annat. Men hoppas att vissa av er håller med mig och att vi ser livet som en chans att ha kul, uppnå det man vill och att göra andra gladare än de var igår

Jag glömde att nämna att man blir lite deprimerad av att ha ett förutseende jobb. De närmaste åren upp till pensionen kanske man utför exakt samma syssla dag ut och dag in. Får sina två dagar ledigt på helgen och så vidare. Det är detta som är deprimerande när man förutser hur livet kommer att vara, kan tolkas som om att man redan har levt livet i sin tanke.

Konjunkturfråga dessutom, eller systemfråga snarare. I Spanien anses nog han ha dragit en vinstlott, som blivit anställd som städare. Vi är på väg dit vi också, eller så kan någon annan beskriva vilka faktorer som pekar mot att Sverige går nya rekordår till mötes.

Jag själv intresserar mig för städyrket. Man bör sova bra på natten efter arbetsdagen och man ser tydligt resultatet av den egna arbetsinsatsen. Man bör som städare kunna vara fri på sitt arbete, förutsatt arbetsbördan inte är löjligt överdrivet tilltagen.