"försonas" med sin mor?

(vet inte om detta är samlevnad eller psykologi...provar här)

Av olika skäl beslöt min mor och jag att gå skilda vägar för ca 15 år sedan. Det kändes som vi kommit till vägs ände, och för mej var det en enorm lättnad att inse att det går att leva och må bra utan att just den relationen existerar.

Nu är hon gammal och skröplig och stalkar mej för att få kontakt igen. Jag vet att det enbart är för hennes egen skull, allt i sitt liv har hon gjort enbart för sin egen skull. Jag vill att hon och jag fullföljer den deal vi hade, att inte ha mer med varandra att göra. Samtidigt känner jag att omgivningens dom över mej börjar bli hård och jag vill inte bara sätta näsan i vädret och vifta bort det.

Vore intressant att veta dels om någon av er har en liknande historik och problematik, dels vad ni skulle råda mej till?

Gör det inte.

Ja jag har liknande erfarenheter av släktingar och min åsikt är;

är de klarar i huvudet så ska de inte betee sig hur som helst och inte heller ska man behöva acceptera ett sådant bettende, de släktingar som har något emot mitt handlande förklarar jag detta för och vad denna person gjort som gör att jag inte vill umgås eller försonas med denne. (för de som jag känner att jag vill dela detta med dvs.)

vill din mamam ta kontakt so fine, låt henne, men kryp inte till korset bara för att folk i din omgivning försöker ge dig dåligt samvete,

Bry dig inte om vad "dom" säger. Man behöver inte umgås bara för att man är släkt. Jag har brytit med halva släkten och hela min fosterfamilj.
Det är så skönt att bara umgås med människor som är snälla och tycker om mig som jag är.
Du kan dock lyssna på din mamma , inte sagt att du måste bli hennes vän för det. hör bara efter vad hon vill. Men tala sen om för henne hur du vill ha det. Ärligt!

Man kan inte älska alla här i världen.......... men en mamma är alltid en mamma. Tycker nog du ska träffa henne igen. Om inte kanske du ångrar dig den dag hon är borta.

som förälder måste man äslak och ta hand om sina barn, oavsett vad, men barnen har ingen skyldighet att älska sina föräldrar, den kärleken och respekten måste föräldrana förtjäna.

Mitt råd är att håll umgänget på den nivå du önskar. Jag har några släktingar som jag håller på distans. Jag pratar med dem men umgås inte aktivt. En gyllene medelväg.

Jag har sålunda inte valt bort dem helt och hållet men nogsamt valt på vilken nivå vi umgås.

Tips. Försök att se dig själv om 30 år. Hur skulle du tänka då? Skulle du agerat annorlunda om fick gå tillbaka i tiden.

Jag har bekanta som lämnat sina barn kvar hos x-maken och lämnat staden.
En av dom har inte träffat sin son på 30 år (sonen är idag ca 50år)
Jag har aldrig ifråga satt dras beslut då jag inte vill lägga mig i.
Men en av kvinnorna har berättat att -min son är en idiot

För mig som har två söner känns detta "far away" .

Som vanligt kommer du med kloka ord. Exakt detta är även min ståndpunkt. JAG har inte bett om att bli född, det var deras beslut, alltså har de (0föräldrar) ingen rätt att kräva något av mig. Personligen tror jag att det är en glimt av denna insikt som gör att din mor vill ta kontakt igen, d.v.s hon har insett att hon har misslyckats. Ta kontakt med henne MEN REDOGÖR FÖR DIN "POINT OF VIEW" ! Säg som det är m.a.o. , kan hon inte acceptera så säg "Sorry, okej, det funkar inte nu heller, hej på dej, må väl!"...

Hm - det är självklart svårt att ge några vettiga råd i detta, men - förutom de råd som redan givits, kan en aspekt vara:

- Skulle du själv må bättre av att träffa din mor?

Dvs, om du rent själviskt tänker dej in i - hur skulle du må - efter att din mor har dött - om du valde att aldrig träffa henne mer?

Det är mycket möjligt att du kan finna att du behöver avsluta detta på ett bra sätt.

Visst, släkt behöver inte bestå av vettiga personer, men trots allt - man har bara en mor. Hon har en speciell roll i varje människas liv.

Du har ju redan fått en massa bra råd och jag har väl egentligen inte så mycket att tillägga. Men -jag bröt själv med min mamma för 12 år sedan och blev förvånad över att läsa om alla här som gjort samma sak med delar av familjen. I min bekantskapskrets är jag den enda som tagit detta steg.
Jag frågar mig själv lite då och då att om jag inte hinner tala med henne innan hon dör, kommer jag då att sörja detta? Hittills har svaret blivit att jag gärna skulle vilja ha svar på många frågor jag har men att de svaren jag skulle få ännu inte väger upp den kraftansträngning det skulle vara att ha kontakt med henne eftersom hon äter upp mig inifrån när vi har kontakt.

Innerst inne tror jag DU vet hur DU ska göra. Gå på magkänslan.

om din mamma börjar bli gammal kanske det är värt att ge henne en chans till, det kostar ju inget. Å andra sidan behöver du inte alls ta upp kontakten och leka lyckliga familjen, dagen hon är borta kanske du önskar att hon fått en sista chans, vem vet hon kanske ändrats på ålderns höst, 15år är lång tid även som vuxen!

förresten tycker jag att föräldrar och barn har ett gemensamt ansvar att visa ömsesidig respekt, framförallt då båda parter är vuxna. nog för att föräldrarna satt dig till världen men att förtjäna respekt och kärlek gör och bör vi alla, oavsett om det är föräldrar eller ej. Jag tycker inte att föräldrar behöver älska sina barn eller tvärtom, vi gör alla val och att få mig var ett val de gjorde för många år sen, har inget att göra med nuläget (dock tacksam att de fortfarande älskar mig ).

Min mor blev övergiven av sin pappa. Han och mormor skiljde sig tidigt och efter skiljsmässan försvann han bara och hörde inte av sig mer. Det var naturligtvis ett trauma, mamma trodde hon var pappas flicka. En gång fick de återse varandra och då var det hon som tjatat till sig ett möte för att hon ville visa upp sin förstfödde son, min storebror. Det hade gått tio år sedan han försvann ur hennes liv. Träffen blev en katastrof, de skiljdes som ovänner och de sågs aldrig mer. När mamma för sju år sedan nåddes av dödsbudet att hennes pappa var död, blev hon väldigt ledsen och gick in i en svår depression. Trots att hon avskydde honom och vad han gjort mot henne så blev hans död ett väldigt definitivt besked på att de nu aldrig någonsin skulle kunna reda ut sina problem. Nu var det försent för allt.

Min mor har levt hela sitt liv med depressioner på grund av detta. Och på grund av depressionerna har hon verkligen inte varit någon vidare bra mamma alla gånger. Kärleksfull och snäll, javisst, men grovt alkoholiserad. Jag har kommit hem och hittat henne nerspydd och utslagen på golvet, hon har ringt runt till vänners föräldrar på fyllan för att "prata", hon har sabbat varenda högtid som finns, hon har varit väldigt elak och skyllt sina problem på mig när hon varit full och värst av allt har varit att när jag öppnat dörren hem har jag aldrig vetat vad som väntat. Jag har aldrig kunnat lita på min mamma.

Detta har gjort mig förbittrad och jag har hatat henne med passion i många, många år. Med all rätt tycker jag att hon har förstört min barndom och är orsaken till mina neuroser. Under en lång tid gjorde jag som du och hade ingen kontakt med henne och det gjorde mig verkligen gott. Men det finns ju alltid två sidor av allting. Å ena sidan kan man inte lära gamla hundar att sitta och då särskilt inte sina föräldrar, och visst är dörren ibland den närmsta utvägen i en relation som absolut inte fungerar. Men det är också stort att förlåta, att bjuda till och försöka. Och förändring börjar alltid med en själv.

Jag tror, utan att veta varför du inte vill träffa din mamma, att du skulle må bra av att försöka ha en relation med henne på dina villkor. Själv bestämde jag mig på min trettioårsdag att prata med mamma och säga: nu glömmer vi allt som varit och går vidare. Hon föll i gråt och vi kramades. Men det viktigaste i detta var att jag gjorde det för min skull inte för hennes. Jag mådde inte bra av att hata min mamma. Jag var stressad, cynisk och hade problem med både nära känslor och tillit. Tillslut vägrade jag att låta henne fortsätta påverka mitt liv genom att finnas där men ändå inte. Hon är, som alla alkisar, fortfarande full av förnekelse och hon har fortfarande inte bett mig om ursäkt. Men jag känner hennes tacksamhet och hon är ödmjuk och faktiskt så är hon sedan dess spiknykter när vi ses. Vår relation är idag fungerande. Inte nära, inte varm, inte jättebra – men fungerande. Men framförallt mår jag mycket bättre; genom att förlåta henne och gå vidare befriade jag mig från massa saker hos mig själv. Och den dagen morsan trillar av pinn så vet jag i alla fall att jag gjorde min del. Det känns rätt skönt.