Har fuckat upp det sociala/Social Fobi

Tjena!
Jag är 18 år och har känt mig väldigt avskuren från det sociala de senaste 3 åren. Jag sitter alldeles för mycket hemma och har tråkigt hela tiden.
Jag har inga vänner alls som jag umgås med på fritiden, och igår - Valborg så satt man ensam hemma. Kul. Det känns som att jag har tappat allting och vet knappt hur man hälsar på bekanta längre. Jag känner alltid en viss osäkerhet när jag är runt folk, att gå på stan tycker jag är riktigt drygt ibland. Ibland räcker det med att gå på bussen för att det ska kännas som att alla kollar på en. Jag festar ingenting, för att jag är nervös och inte vet hur man gör det.. Jag vet nästan inte hur man gör någonting socialt längre. Ser inte mycket ljus framåt..

Hur fan går jag vidare och rycker upp mig ur skiten?

Vet ungefär hur det känns.

Det är viktigt att man tidigt inte ger upp kontakt med sina kompisar, varför inte börja ta kontakt med dem igen?

Första steget tycker jag är att få bort tankebanan om att spendera tid i ensamhet är någonting negativt. Det ger dig tid att just reflektera över dessa funderingar som nu nämner och göra dig starkare. Så du är på rätt spår tror jag även om du kanske känner dig vilsen.

Vänner kommer alltid, och vänner försvinner. Thats life.

Hej!

Det som du beskriver är inte nödvändigtvis social fobi, även om en upplevd social avskärmning erfaras. Du är däremot missnöjd med din roll, eller icke-roll snarare, och vill göra någonting åt detta. För att visualisera med ett bildligt exempel så låter det lite som ditt sociala maskineri har rostat igen och du behöver hjälp med att rusta upp dig igen.

Lösningen är väl att helt enkelt ta upp kontakten med dina bekanta igen, börja kommunicera med gamla vänner et cetera. Är detta inte möjligt så bör du överväga att bygga upp ett nytt kontaktnät, alltså genom jobb/sport/skola/klubb/hobby (allt du kan tänka dig som fordrar social kontakt helt enkelt.)

Är detta inte heller möjligt så är du helt utelämnad till en evig ensamhet, eftersom du inte försökt tillräckligt själv.

Mvh

Plastbanken

Förstår precis hur du känner dig. Vad du behöver är att bryta mönstret. Du kan, tro mig. Det är bara när man avskärmar sig mycket har man en tendens att känna sig social inkompetent och förvirrad.

Jobbade som bartender innan under helgerna. På veckorna var jag i stort sett socialt avskärmad och asocial. Så när fredagen kom kände jag mig ofta nervös, som världens minsta människa. När jag gick därifrån förstod jag inte hur jag tänkte eller varför jag kände så. Poängen är, man kan bara man försöker. Man hittar sin roll. Oavsett hur lång tid det har gått.

Tips till dig är att börja lite lätt. Försök att småprata med mer folk... Tjejen i kassan på ICA.. Gå ut på krogen och prata med främlingar. Ta en fika med en ytlig bekant.
Jobba dig uppåt.

Annat sätt att träffa människor är förstås genom olika aktiviteter, exempelvis sport.

Kan kännas både frustrerande, skrämmande och jobbigt men man mår alltid bättre av att ha människor i sitt liv. Vi behöver det.

e: en bra idé är ju även att återknyta band med gamla vänner, och andra nära och kära, t ex dina familjemedlemmar.

Flytta till Italien och anpassade dig till den italienska kulturen. Där existerar inte social fobi / ensamhet. Problem solved!

Känner igen det där! På t.ex. loven så har det blivit extra dåligt för att man inte fått den dagliga dosen av socialt umgänge. I skolan snackar man ju ändå med en hel del folk, men sen när man kommer hem så blir det inte så mycket mer..

Jag har tänkt att jag ska ta upp kontakten med gamla polare, men det känns väldigt svårt på något sätt. Man har varit borta från varandra länge och vet inte vad man ska snacka om när man ses. Blir lätt stelt och pinsamt. Träffar gamla polare på bussen ibland men då är det samma visa där, stelt..

Familjen har jag bra kontakt med iom. att jag bor hemma och ser dem i stort sett hela tiden.. Blir nästan för mycket om man tänker efter, jag blir väldigt lätt irriterad på dem eftersom jag tycker att de är så förutsägbara hela tiden, alltså behöver jag komma hemifrån lite, hehe.

Försökte komma ur min Comfort Zone förut genom att dagligen utsätta sig för saker som jag inte var van vid. Detta hjälpte mig en hel del med att sluta bry sig om vad folk tänker om en. Iallafall, om jag inte gjorde det varje dag så försvann effekten lite och jag lade ner det helt senare. Jag tror även att jag gick för fort fram och bestämde mig för att gå upp och snacka med en söt tjej i skolan, något som bara var för mycket för blyga mig och jag blev istället arg på mig själv för att jag inte gjorde det där. Har fortfarande en sån sjuk crush på henne och ångrar mig varje gång jag inte går fram till henne..

Ok men då går du alltså i skolan. Det är kanon, för det är ett jättebra ställe att träffa människor. Försök att få med någon efter skolan på någon aktivitet. "Jag ska till stan, handla lite kläder/ta en fika/whatever, vill du hänka på?". Inte svårare än så.

Mjo, förstår dig. Har en tendens att bli lite stelt till en början. Det gäller bara att ta sig över tröskeln, det här "vad gör du nuförtiden"-snacket och fortsätta därifrån så kommer ni båda snart att komma ihåg varför ni var vänner från första början. Prata på. Ställ frågor (mjukar alltid upp folk). Vad du säger är aldrig särskilt viktigt. Nonsensprat kan vara oväntat givande det med.

Familjen har en tendens att bli så när man bor hemma. Men försök att ändå se dem som människor värda att umgås med, för de är de (förutsätter och hoppas jag). Man kan ha oväntat skoj med sin familj också från tid till tid, det gäller bara att bryta sig loss från " vardagsrutinen" och ge det en chans. Kan vara golden, har jag insett.


Haha äh, det är sånt som händer. Det är alltid modigt att gå utanför din bekvämlighetszon, det ska du ge dig själv. Och nu har hon dig på radarn med. Hur hon tog det, det är ju en annan historia, men jag hoppas att det gick bra i alla fall. Och kom ihåg att ingenting är för dåligt för att förändra.

Att få en tjej är alltid en massiv boost i livet. Så fortsätt jobba på henne. Bjud ut henne vetja.

Det var det dummaste jag läst det här året iaf - självklart finns det folk med social ångest även i Italien, även om de har ett annat sätt att umgås. Vad får folk allt ifrån

KBT sägs ju vara något som fixar den sociala fobin, men som social fobiker är det oftast otänkbart att sitta och diskutera personliga saker med en människa man inte känner, för att inte tala om att utföra de uppdrag man får. Det sägs att man går varsamt fram med uppdrag, men det är inte min erfarenhet.

I mitt fall löste medicinering med låg dos citalopram det hela. Efter några veckor på det blir man som förbytt. Man måste dock fortsätta medicineringen för slutar man blir det som förut igen.