Filosofisk kärnfråga: Det goda samhället

Ja, just detta att man sätter sig själv (antingen mänsklighetens som helhet, någon grupp man tillhör eller bara sig själv) på en piedestal är synnerligen oroväckande och symptomatiskt. Avgudadyrkan skulle en gudstroende kanske kalla det och jag är böjd att hålla med.

Instinktivt tror jag vi vet att det samhälle vi nu har är långt ifrån gott. Inte minst med tanke på den utbredda psykiska ohälsan som vi självmedicinerar bort istället för att fråga oss vad dess grund är. I vårt samhälle har vi - tycks det - helt förlorat kontakten med vårt inre själsliv och behandlar det som luft. Detta är givetvis livsfarligt då vi alla är medvetna om hur otroligt kraftfulla våra omedvetna känslor är när de väl bubblar upp.

Även om jag inte är helt säker på att jag håller med dig gällande feministerna så håller jag med om din slutsats; oanad komplexitet tycks försätta människor i skräck. Dagens feminister är inget undantag och det är på sätt och vis roande (men förstås än mer oroande) att de ibland lyckas hamna på samma nivå som gamla tiders misogyna herrar.

Och istället för att förundrat ställa sig frågan "Oj! Så simpel min världsbild måste vara och hur otroligt komplex min omvärld är!" när man stöter sin världsbild mot en komplex omvärld, så sopar man det helt enkelt under mattan. "Passar det inte med min världsbild måste det omtolkas eller ignoreras; världsbilden är helig, absolut och kan inte ändras!" - en horribel inställning anser jag.

Om folket är ont blir institutionerna onda. Är det gott så gott. Ibland kan det släpa och goda människor leva under onda institutioner och tvärtom. Men det är inte det att institutionerna med nödvändighet är onda och gör människan korrupt. Det är Rouseaus tanke, men den är inte konservativ.

Sanningen är ju att institutionerna är utväxter från folkets psyke och andlighet, men stelnade sådana. Att de är stelnade är mycket gott, det gör dem långsammare och kan därför stabilisera. Om folket är ont blir det inte bättre om hon saknar instituioner som med sin långsamhet annars skulle kunna bevara något av det goda. Samtida generationer kan därför få del av tidigare generationers indirekta välvilja.

Utan dem är samhället som en PET-flaska, vi dricker ur den och slänger den på soptippen. Om vi bestämmes i så stor grad av vår interaktion med varandra är tid en god faktor, kunskap byggs på. Det är den konservativa erfarenheten. Tillstånden är beprövade. Alltid bristfälliga, men mer sällan totala haverier. Raserar vi institutionerna förintas denna kontinuerlitet. Vi flänger mer runt efter den i ditt fall kommersiella tidsandan.

Hierarkier uppstår informellt och formellt. Att ta bort alla stelnade former av hierarkier (den moderna idéen) gör inte nödvändigvis att alla former av hierarkier försvinner. I ett sådant samhälle som du tar upp är den ekonomiska nyttan i nästan alla mänskliga sammanhang av största betydelse, det är den stora sorteraren, men som jag sa tidigare är den inte i fas med de dygder du räknar upp. Att i alla områden vara betraktad som köpare av arbetskraft eller säljare av arbetskraft, eller att värdet är priset på något, för alla oräkneliga samhälleliga företeelser är inte sunt, det kan inte vara den stora sorteraren i samhället som ordnar värdet på allt. Detta ligger inte i fas med de dygder du talar om. Det är en modern idé som är bortom alla spärrar.

Jag såg en tråd i Kultur: allmänt om operan i Sverige. Där tog man upp kostnaden. Men kostnaden var för hög, och somliga tyckte att kan den inte ekonomiskt "bära sig själv" får den dö. För en del var det en principfråga, och detta är troligen din position. Hade du fått som du ville hade "marknaden" sett till att operan upplöstes. Men detta är helt enkelt inte rimligt. Ekonomiskt beteende sammanfaller inte med vad som är värdefullt. Det är att ta ekonomiskt tänkande som överlägset alla andra sorters tänkande. Men ekonomiskt tänkande är ju bara en form av tänkande bland andra. Vi kan inte forma hela samhället efter en sorts tänkande. Det är att göra våld på människan, på mångfalden saker som ligger i henne. Med ditt förslag omvandlar vi hela samhället på ett revolutionärt sätt. Det är att hoppas på att vi kan utifrån en nollpunkt konstruera det goda samhället. Men sanningen är att människan har många dolda rum, hon hittar inte balans genom monstrositet.

Frågan är hur medvetna "vi alla" är.
Vad jag noterat nyligen är att kommentarer a la islamkritik innehållit tanken att det är hos dom muslimska kvinnorna som det finns ett hopp om revolt, förändring.
Och det är ju rimligt på så sätt att det är kvinnorna som är dom största förlorarna i islam, och dom skulle kunna gripa tillfället att liera sig med västerländska tankar för att kasta av sig sitt ok.
Vad man inte tycks tänka på är det hat som ligger under ytan på kvinnor som tillbringat 1400 år i det helvetet (för att inte tala om dom tusentals åren dessförinnan), och som kommer att detonera när dom tillåts ta av sig liksvepningarna.
Dom västerländska kvinnornas rabiata manshat kommer nog att té sig milt vid jämförelse.
Jag skalade bort så mycket komplexitet som möjligt.
"Alla dessa människor. Och var och en av dom bär på en hemlighet. Och var och en skulle hellre vända upp och ner på hela universum, än att släppa ifrån sig den hemligheten."
(Saul Bellow)

Är världsbilden en uppochnervändhet som syftar till att dölja något?
Är det någots frånvaro som utgör förutsättningen för att vi ska godkännas som samhällsmedlemmar?
Och är denna frånvaro sanningen om oss själva?

Att sluta sig samman i grupper är mycket vanligt, och det ger en säkerhet för de som är inuti cirkeln. Det bildar ett starkt "vi" mot de utanför.

Jag själv var till exempel ett tag del i ett starkt "vi" i form av ateister på ett forum med ett överväldigande antal ateister på. Givetvis kändes det bra, och inte alls hotande, när religiösa och gudstroende började tala om sina världsbilder eftersom man visste att man i likhet med de flesta tyckte detta var nonsens.

Kanske är detta beteendet en sorts ansamling av individer om i grupp önskar dölja (omedvetna) brister och fel?

Nu när jag inte längre skulle säga att jag är del i någon grupp (utom min egna familj) känner jag mig ständigt utanför, men samtidigt mer "äkta". Man blir lämnad ensam med sina brister så att säga - på gott och ont.


Frånvaron är nog en önskan om enighet med våra andra sidor av jaget (eller själen, om man så vill). Kanske kan man likna oss vid pusselbitar; ideellt vore vi fyrkanter och i oss själva hela, men istället har vi både hålighet och utbuktning, som passar med andra pusselbitar. Vi sluter oss därmed hellre samman med andra för att skapa helhet. För att fylla vårt hål behöver vi kanske någonting utanför oss själva, även om en sådan vardaglig metafysik inte är helt oproblematisk. Vore vi å andra sidan såsom fyrkanter utan håligheter och utbuktningar vore vi kanske inte längre människor (för att spinna vidare på denna nödliknelse).

Du verkar tänka dej ett genomsnittligt samhälle. Men samhällen är rätt så olika beroende på storleken och individerna...Vissa samhällen består av "stammar" ,klaner,som tvingas att samarbeta. Andra är homogena.
Sen används termen för icke mänskliga företeelser som ändå är organiska: Myrsamhällen? Är de så annorlunda att de inte kan bidra till förståelsen av vad "samhälle är och hur de fungerar? Kan vi t o m betrakta celler som samhällen? Finns det nåt "godhetsbegrepp" som omfattar alla samhällen? Eller är bara mänskliga samhällen goda eller onda?


Här tycker jag du visar tydligt att "det goda" är avhängigt någon ideologi...Kan ideologier verkligen enas om vad det goda är?
Diskussionen har för övrigt i sin helhet en stark ideologisk slagsida. Jag har inte sett en enda tanke som inte kan klassificeras in i någon av de gängse ideologierna. Jag provade med att smuggla in en tanke som inte återfinns i något ideologiskt system och titta! Ingen kommentar!
För den passar inte in i invanda tankemönster
Bättre tänka rätt än fritt...eller hur?

Samhället är vi och inte du

Det viktiga för samhället är inte vad du tycker.

Du har en röst i demokratin,
men sällan hörs den i sin äkta form.

Fåren får tycka vad de vill, vilddjuren håller sig till verkligheten

Jag skiter i vad jag tycker, är jag då ett får eller vilddjur ?

Ärligt,
Logiska beslut funkar inte.
Men verklighet som tanke funkar.

Gillar att möta dig astronaut,
du ger mig verklighetskännslor

Alla som sover är inte vakna
jag sover

alltså är jag inte vaken,

smart.
Jag bearbetar en värld eller tvärtom i drömmen,
jag vet ibland inte vilket som är vaket eller sovande.

alla som är hungriga äter.
jag är hungrig.

Men det gör jag inte, logiken brister..
dricker mat... äter inte.

jaja

Ett gott samhälle existerar endast

om mina barn mår bra
du mår bra
och jag skitsamma

detta samhälle av godhet existerar inte via logik

Alltså hör frågan hemma i annat forum

Svaret är simpelt.

Vi mår av miljarder olika orsaker och än mer.
Vi kallar det för gråa nyanser.

Men hur kan en miljard sinnesintryck av det ena
kompensera miljarder andra (intryck) bli till ett svart eller vitt ?


det är och förblir är miljarder av ena och miljarder av det andra.

Det går inte.