Har rekryterarna blivit galna!?

det här är väl anledningen till att så många får jobb via kontakter där det handlar om att känna folk, gå i god för dem och veta vad arbetet gå ut på.
hr (bara namnet -human resources...) är ju en skitutbildning för människor som tycker att de är lite finare än socionomer.

Det TS beskriver låter som en intervju på företag som Maxkompetens. Värre idioter får man leta efter. De verkar vara mer intresserade av att fylla sin kvot av intervjuer snarare än att hitta en bra kandidat.

Jag undrar om företagsledningarna har full koll på vad deras HR-personal pysslar med!? De är ju en rätt viktig del av företagets varumärke, men så tror jag inte att många HR-ansvariga tänker...

En eller ett par gånger kan man ha otur, men jag har träffat rätt många udda typer nu.

Innan en intervju jag var på, fick jag göra ett psykologitest där det var ungefär 40 frågor. Grejen är att det rörde sig om en tjänst som helpdeskmedarbetare. När jag väl var på intervju hade tjejen ett häfte på flera sidor med resultat, det var kurvor och massa annat trams.

HR-folket är en helt egen ras. De är som katter, de har så mycket skit för sig som man inte förstår varför de gör. Förutom att de är en egen ras så lever väldigt många i ett parallellt universum till vårt. Ett universum där tid och pengar inte har samma betydelse.

/T

Låter som en skön bransch och gott att höra att det finns några ställen där det finns "normala människor"! Så vart det väl förr i min bransch, men nu verkar allt ha spårat ur.

Visst tänker jag tanken många gånger att man bara ska resa sig upp och be dom dra åt helvete, men samtidigt behöver ju inte blivande chefen eller arbetskamraterna vara dårar bara för att den som rekryterar är det!?

Du prickar rätt på vad jag känner själv! De har en sån jäkla mängd frågemodeller, rollspel och tester att de till slut inte har en aning om vem som är den bäste kandidaten.

Jag har tidigare gjort tester som jag uppfattat som rätt bra och som ger en bra bild som komplement. LPU?, som delar in personer i 4 färger efter personlighetsdrag. För ett analytiskt jobb gjorde jag några sorts test om logiska samband etc. Men de här nya grejerna fattar jag ingenting av. Man kan tydligen svara fel på "berätta lite om dig själv" har jag fått lära mig för en tid sedan.

En anledning till att jag startade tråden var för att få reda på om det finns någon sorts logik och korrekta svar i alla de här testerna. Om man t ex sitter och provocerar en person under en intervju så kanske man vill se ett par saker:

1) Hur hanterar personen konflikter
2) Hur hanterar personen stress
3) Hur stark integritet har personen

Att då resa sig upp och gå känns inte som bästa lösningen, men jag vete fan vad som är rätt reaktion. I normala livet hade man ju rest sig upp och gått...

Redan Monty Python hade koll på detta fenomen: http://www.youtube.com/watch?v=QjHCXcwpcvE

För att inte tala om när man ska svara på varför man sökte jobbet.
"Ända sen jag var lite har just suktat och drömt om att stå i kassan på apoteket! Det här med att hjälpa folk att scanna in varor är det som jag finner näst mest intressant i världen. Jo förstår du, det bästa som finns i världen är ju självklart att stå i köttdisken på ICA. Men det är så höga steg upp i karriären att jag troligtvis aldrig kommer dit"

När jag sökte jobb blev jag mer och mer irreterad. Fick i slutet en väldig lust att bara säga "Give me money and I'll get shit done!" för det är ju fan så det är.
Sitter nu med ett fantastiskt jobb, men jag skulle aldrig göra det gratis.

Löjligt som fan tycker jag...
Sen ska man lista hur man är som person SAMT svara på vad andra tycker om en! Hur i helvete ska jag veta det!?

Huvudet på spiken! Lite så är det faktiskt. En nervös stackare som träffar på en riktig fullblods idiot.
Jag har suttit båda sidor om bordet (inte som rekryterare utan som stöd, för att rekryteraren inte har koll), och sett detta fenomen från båda sidor. Ren och skär humbug är vad vad dom sysslar med. Jag har inte träffat en enda HR människa som jag skulle vilja kalla kunnig och proffesionell.

Som sagt jag var inte så intresserad av att den här tråden skulle handla om mig utan mer om hur rekryteringar fungerar idag och hur man hanterar de minst sagt udda situationer man hamnar i.

Du skriver att man ska lämna intervjun mitt i när man inte är nöjd med rekryterarens frågor eller inställning. Det är absolut inte min inställning. Jag tycker att det visar att man är omogen.

Ett möte med en rekryterare är för mig som vilket kundmöte, styrelsemöte, föreningsmöte, årsmöte som helst. Jag har aldrig rest mig från ett sådant möte och bara lämnat hur idiotiska jag än uppfattat de andra personerna i mötet. Det är för mig ett affärsmöte, vilket skiljer sig från ett privat möte.

När jag går in i ett rekryteringsmöte förutsätter jag att rekryteraren är ett proffs som ställer sina frågor eller testar mig av en anledning och inte för nöjes skull beter sig som en galning. Men jag kan ha fel.

Ibland får jag i och för sig en känsla av det finns en sorts överlägsenhet hos vissa rekryterare och att de måste visa sin makt på något sätt. Att de blir berusade av makten, men jag kan ha fel. Sedan kan jag tycka att metoderna att testa folk idag är helt skruvade, men då får man ju försöka lära sig spelet bakom och anpassa sig till en ding-ding värld.

Frågor som upplevs som konstiga har ju förekommit i många år, minns när jag skulle börja som socialsekreterae för 17 år sen eller nåt. Då var det "modernt" att arbetsgivararen undrade vad man ville vara för djur, det är väl likadant numera, man slår knut sig själv för att framstå som unik och nytänkande i sitt rekryterande. Tyvärr verkar man tappa fokus på vad som är viktigt i det hela, kompetens, person/gruppkemi och vad man kan tillföra arbetsgivaren i övrigt.

Personligen har jag ingen aning om hur jag skulle reagera om jag vid en jobbintervju skulle ställas inför nån form att "speeddating" intervju eller når annat trams. Jag tror som sagt att rekryterare som man hyr in för anställningar behöver nischa sig i konkurrensen därav dessa konstiga avvartar som kallas intervjuer. Tyvärr verkar man snegla på div skitprogram på Tv och söker inspiration därifrån om hur man ska genomföra sin intervju.

Jag börjar väl bli gammal men jag håller med om nån som tidigare skrev: en seriös intervju med förankring i den sökta tjänsten som bägge förstår vad det handlar om, följt av eller blandat med lite löst snack över en kopp kaffe, avslutat med koll av ev referenser, konstigare än så behöver det inte vara.