Det här är jag.

Jag hade en relation en tag men en kvinna från jobbet, men det tog också slut. Känner inte längre att jag vill ha någon relation, ser bara med viss avundsjuka på personer som har en relation. Känner en önskan av att bara få vara som alla andra normala personer. Inser att jag inte är gjord för relationer, varken kärleksrelationer eller vänner. Pendlar mellan känslan av att vilja göra något vettig av livet och att bara avsluta det. De säger att hjärnan skadas av långvarig depression, formodligen är jag skadad då, ingen mening att göra något. Testade att stoppa och prata med kvinnor på stan i helgen. Ganska kul men leder nog ingenstans. Min bästa vän säger att jag borde gå till en psykolog. Men jag har vissa tankar som jag faktiskt inte vill dela med någon, ibland drömmer jag om det. Funderar på att köpa en Sony A7iii, verkar kul att fota med.

Jag tror absolut en psykolog skulle kunna hjälpa dig.

Hallå! Tänkta bara säga hej. Lever fortfarande och kämpar med att typ hitta någon mening i livet. Det är lite upp och ner. Har ändå lärt mig en del sen jag startade den här tråden, men funderar på vad man ska göra av livet egentligen. Att bli av med oskulden löser ju inget speciellt iaf kan jag säga. Om någon bor i Stockholm och vill snacka om livet så hör av dig. Vore kul att ha en manlig kompis, typ det sista som jag inte har lyckats med.

År 2019 var första gången jag hade så kallade one night stand. Två gånger från Tinder träffade jag någon och hade sex första första gången vi träffades. Andra gången var med en gift kvinna. Intressant upplevelse men inte vad jag letar efter. Önskar verkligen att bara träfffa en normal vettig kvinna som vill umgås och uteckla något långsiktigt, konstigt att det ska vara så svårt. Provat så kallat "Daygame" och mött en del intressanta personer, dock inga singlar som lett någonstans. Haft sex med nio kvinnor i totalt i livet. Vill inte att mitt liv ska kretsa kring att träffa en kvinna. Önskar bara att träffa någon så jag också kan fokusera på andra mål jag har in livet. Vet fortfarande inte hur man får en manlig vän.

Träffade du någon psykolog? Orkade ej läsa alla sidor.

Hej!

Det här är jag:
Kön: Man.
Ålder: 30-35 år.
Utbildning: Universitet 4.5 år.
Jobb: Ja, ganska bra. Årsinkomst ca 600k.

Det här är också jag:
Har aldrig hållit en flickas hand.
Har aldrig pussat en flickas kind.
Han har aldrig närvarat vid en flickas nakna kropp.
Har inga vänner, nästan aldrig haft.

Jag är ensam. Jag mår dåligt. Mitt liv är tomt och meningslöst. Det gör ont. Jag gråter ofta. Jag kan inte stå emot. Jag gråter tills jag det gör ont i halsen och tårarna tar slut.

Jag ser ingen ljusning i mitt så kallade liv. Det enda jag inte helt har gett upp hoppet om är att det kan finnas en liten möjlighet att vända det. Jag har bestämt mig för att göra ett ärligt försök att göra något åt det. Här är mina idéer på vad jag tänker försöka:

1. Träffa en psykolog.
2. Försöka hitta någon partner.
3. Flytta någon annanstans i Sverige.
4. Flytta utomlands.
5. Begå självmord.

Alternativ 1 är det jag vill prova först. Har aldrig gjort något liknande förut, så det känns lite skrämmande men jag vill prova, om det inte finns starka skäl att inte prova.

Alternativ 2 känns nästan helt orealistiskt och hopplöst. När det kommer till relationer har jag lika mycket erfarenhet som en nyfödd.

Alternativ 3 och 4 vet jag inte riktigt vad det skulle ge, men jag kan inte stanna kvar här, det fungerar inte.

Alternativ 5 är sista utvägen. Jag är inte direkt rädd för att dö. Vet dock inte hur mina föräldrar skulle ta det. Det är väl största hindret.

Jag vill inte ge upp. Jag vill försöka hitta en lösning. Jag brukar kunna få saker gjorda och lösa problem om jag väl fokuserar på det. Problemet är att jag saknar verktyg och kunskap inom detta område.

Jag var en av de bästa i min ”klass” på högskolan. Så det kan inte vara helt värdelösa gener. Det gör mig ledsen att vara en genetisk återvändsgränd i det naturliga urvalet. Inget mer än avfall på Darwins sophög.

Samtidigt känner jag att jag kanske är otacksam. Jag vet att många har mycket värre fysiska eller psykiska handikapp. Jag har ju i någon mening haft goda förutsättningar, jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Hade SAW-filmerna varit en verklighet så hade Jigsaw säkert beaktat mina kvalifikationer som utomordentliga.

Vad tycker ni jag bör göra. ABsolut alla synpunkter uppskattas. Tror ni att en psykolog skulle kunna hjälpa mig? Jag har verkligen noll kunskap om detta.

Jag mötte en psykolog en gång när jag var på typ psykakuten när jag mådde väldigt dåligt och övervägde självmord. Var väl mest en person som vill se om jag verkligen vill begå självmord. Har aldrig pratat med en psykolog för att få hjälp egentligen.