2013-04-13, 00:54
#1
Har sedan jag var liten varit ganska arrogant och okänslig och egentligen bara gjort snälla saker för att jag någon gång i tiden lärde mig att det blir sådant gnäll om jag aldrig gör något för någon annan (hämta vatten eller vad fan som helst).
Känslor har jag trängt undan då jag ansett de som onödiga och bara i vägen. Fick jag t.ex. för något dumt jag gjort så skämdes jag aldrig ett dugg, utan kunde utan problem garva åt den som skällde ut mig (lärare, förälder, whatever) och såg inte denne som mer än en inkompetent idiot som inte kunde se saker och ting ur mitt ack så viktiga perspektiv.
Har vid dödsbesked bara tänkt "jaha, det var ju synd" och kanske blivit lite nedstämd senare, men då enbart om det var någon väldigt närstående.
Har så klart släppt fram positiva känslor, men det har ändå varit ganska kargt med dessa.
För några veckor sedan var det dock något som släppte. Jag blev hur känslosam som helst och var plötsligt en emotionell studsboll.
Kunde bli överlycklig för att min katt kom och ville gosa trots att jag var (i mina ögon just då) en värdelös idiot och 30 sekunder senare börja storgrina för att jag råkade tänka på dom stackars barnen i afrika eller något lika klyshigt. Så gick det fram och tillbaka hela dagarna, och tillslut blev jag så utmattad av det att jag fastnade i det otroligt sorgsna läget och enbart lyssnade på emomusik vars enda budskap var hur kasst allt var.
Kanske skrev lite pessimistiska dikter också (vilket jag aldrig någonsin skulle fått tanken att göra förut).
Nu har jag dock återgått till mitt gamla svartvita arroganta läge.
Lite befriande då jag inte går och grubblar på saker längre, och känner mig i lite av meditationstillstånd i princip hela tiden då jag antingen inte tänker ö.h.t (t.o.m i sociala sammanhang då man kommer på efteråt att det kanske vore vettigt om man åtminstone haft några hjärnceller igång) eller använder all min tankeprocess till rent objektiva saker som matte, men inte tänker det minsta lilla på människorna ikring mig.
Är egentligen ganska nöjd med tillvaron som den är och är fullt medveten om att det lätt medför sig en ohyggligt oödmjuk attityd som förr eller senare kommer leda till problem, men går jag tillbaka till mitt känslosamma jag igen så försvinner all min motivation att göra något ö.h.t och jag törs då knappt vara bland folk av rädsla för vad de ska tycka.
Särskilt opraktiskt är det då jag precis börjat träffa en tjej som det faktiskt verkar kunna bli något av med. Hon har liksom lyckats sticka ett litet hål på den där skit-i-andra-hinnan som jag har spänt över mitt ego, men då mina känslor för henne är i princip de enda känslor jag har ö.h.t så blir de oproportionerligt stora i förhållande till allt annat men ändå så små i förhållande till vad hon förtjänar
Psykiska problem ligger i släkten, men drar mig för att vända mig till någon vård då jag bävar inför de löjliga väntetiderna.
Känslor har jag trängt undan då jag ansett de som onödiga och bara i vägen. Fick jag t.ex. för något dumt jag gjort så skämdes jag aldrig ett dugg, utan kunde utan problem garva åt den som skällde ut mig (lärare, förälder, whatever) och såg inte denne som mer än en inkompetent idiot som inte kunde se saker och ting ur mitt ack så viktiga perspektiv.
Har vid dödsbesked bara tänkt "jaha, det var ju synd" och kanske blivit lite nedstämd senare, men då enbart om det var någon väldigt närstående.
Har så klart släppt fram positiva känslor, men det har ändå varit ganska kargt med dessa.
För några veckor sedan var det dock något som släppte. Jag blev hur känslosam som helst och var plötsligt en emotionell studsboll.
Kunde bli överlycklig för att min katt kom och ville gosa trots att jag var (i mina ögon just då) en värdelös idiot och 30 sekunder senare börja storgrina för att jag råkade tänka på dom stackars barnen i afrika eller något lika klyshigt. Så gick det fram och tillbaka hela dagarna, och tillslut blev jag så utmattad av det att jag fastnade i det otroligt sorgsna läget och enbart lyssnade på emomusik vars enda budskap var hur kasst allt var.
Kanske skrev lite pessimistiska dikter också (vilket jag aldrig någonsin skulle fått tanken att göra förut).
Nu har jag dock återgått till mitt gamla svartvita arroganta läge.
Lite befriande då jag inte går och grubblar på saker längre, och känner mig i lite av meditationstillstånd i princip hela tiden då jag antingen inte tänker ö.h.t (t.o.m i sociala sammanhang då man kommer på efteråt att det kanske vore vettigt om man åtminstone haft några hjärnceller igång) eller använder all min tankeprocess till rent objektiva saker som matte, men inte tänker det minsta lilla på människorna ikring mig.
Är egentligen ganska nöjd med tillvaron som den är och är fullt medveten om att det lätt medför sig en ohyggligt oödmjuk attityd som förr eller senare kommer leda till problem, men går jag tillbaka till mitt känslosamma jag igen så försvinner all min motivation att göra något ö.h.t och jag törs då knappt vara bland folk av rädsla för vad de ska tycka.
Särskilt opraktiskt är det då jag precis börjat träffa en tjej som det faktiskt verkar kunna bli något av med. Hon har liksom lyckats sticka ett litet hål på den där skit-i-andra-hinnan som jag har spänt över mitt ego, men då mina känslor för henne är i princip de enda känslor jag har ö.h.t så blir de oproportionerligt stora i förhållande till allt annat men ändå så små i förhållande till vad hon förtjänar
Psykiska problem ligger i släkten, men drar mig för att vända mig till någon vård då jag bävar inför de löjliga väntetiderna.
