total ensamhet och total hopplöshet

Jag känner mig totalt ensam. Helt ensam IRL. Helt ensam på nätet. Helt ensam överallt. Och totalt hopplös.

Någon som känner igen sig? Hur känns det i så fall för dig?

Det känns bra, att vara för sig själv och inte behöva oroa sig eller tänka på andra. Du planerar dagen för dig själv, och när du kommer hem från jobbet är det bara att sätta sig i sin fotölj och fisa framför tvn tills du sommnar till.

Ja, ensam på nätet behöver du inte känna dig. Du har över 750 000 medlemmar här att slänga ett PM till och jag är en nattuggla, oftast. I natt visserligen värre än vanligt. Hoppas kunna vända tillbaka dygnet på det här viset.

Om det känns bra så är du ensam, men inte ensam. Som jag förstår det har ordet två olika betydelser.

Det är skönt att nattsurfa. Lite grann som att ströva runt i ett bostadsområde vid 4-snåret.
Fast Internet sover aldrig. Alltid några vakna på någon del av Jorden.

För att citera David Shutricks låttext:
"Ibland är det så skönt att vara ensam. Men det är inte lika roligt när man är det."

Jag förstår vad du menar. Och tack för erbjudandet. Men jag känner mig ensam även när jag blir tilltalad på forumet eller när någon minns att jag sagt något. Och jag vill inte bli vän med någon som jag träffar på flashback eftersom jag skriver om allt möjligt här på ett sätt som jag bara gör för att jag är anonym, men jag börjar bli alltmer osäker på hur bra idé det är att jag gör det. Men vem kan motstå frestelsen att skriva på internet på det sättet egentligen? Den enda man har att bolla sådana tankar med om man inte gör det på nätet är sitt egna medvetande. Att skriva om sina innersta tankar på nätet och få svar från andra människor som inte vet vem man är tycker jag känns som något väldigt märkvärdigt och det måste vara ganska unikt i historien att kunna göra detta. Innan internet fanns kanske något telefonnummer som man kunde ringa, som det finns nu, men det var och är nog inte alls samma sak. Och innan telefonen kom fanns det nog ingenting överhuvudtaget som kan jämföras med detta. Fast det kanske inte spelar någon roll om man har den möjligheten eller inte.

Den sfären och min sfär IRL vill jag verkligen ska förbli fullständigt åtskilda, åtminstone så länge jag lever.

Och skulle jag bara prata med någon på FB som en brevvän eller MSN-vän, eller liknande, så skulle jag fortfarande känna mig lika ensam. Om jag skulle ha en sådan kontakt med någon så skulle jag inte kunna skriva något som inte lämpar sig bättre i en tråd, pga ovanstående, och därför kan jag lika gärna skriva i trådar i stället.

Det känns som jag är i ett tillstånd utav detta: http://en.wikipedia.org/wiki/Solipsism

Jag skapade två trådar kort efter varandra, den här tråden och denna: https://www.flashback.org/t2120899

Jag kom just att tänka på att även om det är två skilda saker/ämnen så handlar de om samma känsla inom mig.

Vet du, när jag läser tidigare inlägg o trådar av dig så får jag känslan att du har någon form av högfungerande autism. Du är intelligent och smart men är osäker på vad empati är o det som är så typiskt för högfungerande autism-människor är att de upplever resten av befolkningen som så jävla korkade. Sluta experimentera med droger, det leder inte till något bra. Var rädd om dig o sluta mecka med droger o psyket. Jag vet att psykiatrin inte alltid eller till o med väldigt sällan kan vara någon hjälp men chansen finns! Du svarar så jäkla klokt om varför du vill hålla isär anonymiteten här på fb o det verkliga livet, good for you.

Tack för att du läst flera olika inlägg jag skrivit.

Jag har fått höra av två personer att jag kanske har asperger. Den ena visste nästan ingenting om mig, men var psykolog. Den andra var en psykiater som jag gick till i säkert ett halvår. Men jag har aldrig tänkt tanken att jag är psykiskt störd tidigare, och känner mig inte redo att acceptera det, i alla fall inte än, så jag slutade gå till honom. Jag tycker det känns som att jag blir dömd av psykiatrin, och som att jag dömer mig själv som psykiskt störd i och med att jag söker mig dit, så det känns som att jag måste ha bestämt mig för att jag är det innan jag går dit igen om jag ska gå dit igen. För att psykiatrin skulle vara även för att man mår dåligt i sig, som jag tycker att en del människor verkar tro, tror jag är en missuppfattning.

Varför ska jag inte utforska förändrade medvetandetillstånd? (http://en.wikipedia.org/wiki/Altered..._consciousness) Jag kan inte komma på någonting mer intressant att göra.

Ja, varför ska du inte utforska förändrade medvetandetillstånd? Om jag minns rätt så skrev du i ett inlägg att du hade schizofreni i släkten. Det kan ju vara så att det ligger latent hos dig o bryter ut när du mixtrar med hjärnan, gör inte det. Jag vet att vissa högfungerande autism-människor har en högre intelligens i jämförelse med andra vilket ofta gör att man tycker normalbegåvade människor är otroligt korkade som överhuvud taget står ut med livet, detta gör ibland att man upplever sig så totalt ensam. O det finns en viss sanning i det att ju dummare man är, desto mer lättroad är man. Autism-spektrat är så brett, allt från Einstein till en grönsak så jag tycker inte du ska anse dig som psykiskt störd. O andra sidan, vad gör det om man är psykiskt störd? Aint we all? Aint we all?