Är det ok att man mår dåligt ibland? [/mod]

Jag vet inte hur jag ska börja, men jag pallar inte att skriva en fet inledning.
Så jag tänker bara säga att jag är 18 år och går sista året på gymnasiet, och det senaste året har jag bara inte haft nån som helst motivation till nånting över huvud taget. Det är saker man har lust att göra för stunden samtidigt som det finns saker som är lite större som man verkligen VILL göra (med större saker menar jag typ resa, börja en kurs osv.)
Även om jag vet att jag vill saker har jag absolut ingen ork till att sätta igång. Jag är slö i skolan, har läst lite för få kurser så kommer inte gå ut med fullständigt betyg, planerar dock att göra det när jag känner att jag vill studera igen. Efter skolan vill jag bara åka hem och typ kolla på film etc.
Jag går ständigt runt med skitdåligt samvete för att jag känner att jag sviker mig själv som bara vill vara hemma och inte göra ett skit. Har ångest, känner mig väldigt dålig och är besviken på mig själv. Umgås ganska sällan med vänner eftersom jag bara har ett litet antal, har alltid haft färre nära vänner. Jag har ångest och känner hur tiden går och att jag blir äldre. Samtidigt är jag hundra procent säker på att det bara är en fas och att jag kommer göra saker när jag känner att det är dags.
Anledningen till att jag skriver här är för att jag vill ha nån sorts bekräftelse om det är okej att ha en sån här period eller tid i sitt liv? Är det livsviktigt att jag skärper mig eller har varje person en slö period i sin tonår? Skulle vara väldigt tacksam för svar, för mår verkligen dåligt över det här.

Rätt säker på att det är en depression..

Jag tror att nästan alla har svackor i sitt liv när man mår dåligt osv. Jag kan känna igen mig i flera saker du beskriver faktiskt. Det är helt normalt!

Vad gör dig glad? Du kanske skulle må bra av att börja träffa en partner, försöka komma ut på fest och lära känna nya folk osv. Sånt kan vara nyttigare än vad man tror!

Stort lycka till!

Gammal är du inte i alla fall, så mycket kan jag säga!

Rätt så symptomatiskt nuförtiden att ni unga känner er slöa och omotiverade vilket inte är konstigt då vi har en skola utan vare sig ansvar eller disciplin. Rådande samhällsklimat gör väl heller inte saken bättre.

Mina tips till dig är att sluta deppa och förstå att det finns människoöden som historiskt sett är bra mycket värre än ditt. Finns otaliga unga grabbar som vid 18-19års ålder tvingats ut i krig i ett land långt hemifrån för att sedan dö. När jag var 18-19år var jag finnig och morsan bäddade min säng, antar att du inte är mycket annorlunda!
Anledningen till varför jag tog upp ovanstående exempel är enbart för att du ska inse att ditt utgångsläge är guldkantat, du har alla möjligheter att göra vad du vill med ditt liv! (Vilket otroligt många andra grabbar och tjejer inte haft i sina liv, däribland soldaterna på bilden)

Fixa gymnasiet med godkänt i alla ämnen och gör morsan och farsan hemma stolta.

Därefter kan du ta dig en välförtjänt vila och ta dig en långfunderare på vad du vill göra här i livet.

Du som skrivit tidigare, depression. Vad fan är det?
Att ha en period som trådskaparen beskriver i livet och framför allt i gymnasiets slutskede samt därefter är väldigt vanligt. Jag själv kände likadant men trivs numera fantastiskt bra med mitt liv helt utan att ha tagit några lyckopiller.

Jag tycker inte du ska ställa några höga krav på dig själv i detta läget. Om du nu ändå inte kommer gå ut med fullständiga betyg, så är det ju inte så mycket att göra åt. Jag tycker du ska acceptera att du inte har så mycket ork just nu. Om du pressar dig själv hårdare finns risken att du förvärrar din ångest.

Det är bättre att du tar hand om dig själv just nu. Och tar "problemen" lite längre fram när du känner att du klarar av det.

Och sen att du blir äldre. Så fort du får upp den tanken i huvudet ska du försöka ignorera den eller försöka intala dig själv att det inte är någon fara. Du mår inte bra av att känna att du hela tiden närmar dig döden. Du blir heller inte yngre av dessa tankar.

Håller absolut med dig. Förutom det sista du skrev om depression.

Menar inte att TS är deprimerad för det har jag ingen aning om. Men man behöver inte käka lyckopiller för att må bättre. Finns så många andra sätt man kan få hjälp på så jag tycker inte det är något man ska försöka skaka bort om man nu har en mindre depression. Det kan utvecklas till ett helvete.

Anledningen till varför jag reagerar var för att skribenten skrev, jag citerar.

"Rätt säker på att det är en depression.."

Vad fan är det att skriva? Har skribenten tillgång till någon journal eller övrig skrift som vi andra inte delgetts, eller vad är det frågan om?

I övrigt är jag helt för att om man känner sig uppriktigt nedstämd så ska man absolut tala om det för familjen, bekantskapskretsen osv. Detta för att få stöd men också öka sitt (undermedvetna) förstående för det tillstånd man befinner sig i.

Poängen är alltså att det är helt idiotiskt att bidra till den hets kring depression, klimatångest, övermedicinering osv som härjar bland våra unga.

Du känner dig själv bäst, ingen annan vet bättre än du när det väl kommer till kritan.

Kände samma sak som dig i slutet på gymnasiet, TS. Tror det beror på att man ska börja ta eget ansvar och är osäker + rejäl skoltrötthet. Det släpper efter ett tag, för mig när jag fixade jobb och boende.

Som Timbuktu hade sagt "Det löser sig"

Fråga dina klassisar. Chansen är att minst 50% känner exakt samma sak Tonåren SUGER, och sådana här perioder återkommer tyvärr även senare i livet. Men de är lite lättare att hantera då.

Buck up young grasshopper!

Psykologi och psykiatri → Psykiska problem

Fixade rubrik.

/mod

Tack så jättemycket för att alla tog sig tid att svara!
Det känns bättre att höra att jag inte är ensam. Kärlek till er alla.

Alla är nog nere from time to time. Beror väl hur långt ner man åker. Men visst, skedde också mig i gymnasieåldern och även efter detta som lett till att betyg och arbetsinsatser har varit förjävliga. Men visst, life's a bitch and then you die.

Hoppas du mår bättre med tiden TS.