Två typer av misantroper

Jag gillar Schopenhauer, han hade några fina poänger om att världen är styrd av en konstant missnöjd vilja.

Haha, vilka verk anses som misantropiska av honom då?

Alla hans verk innehåller ganska misantropiska saker. Han var en aning elitistisk. Han var t.ex. förbannad för att boktryckare på hans tid blev mer och mer okunniga i latin, medan de gärna lärde sig franska (som han visserligen var bra på själv men ansåg vara degenererad italienska). Han ansåg också att latinska citat inte skulle översättas till tyska, eftersom det var en eftergift åt den obildade pöbeln. Grekiska citat kunde han gå med på att översätta - till latin! Han har också sagt sådana saker som att 5/6 av mänskligheten är totala idioter.

Det mesta han skriver handlar ju inte om hans människoförakt.

Jag är misantrop nr. IV. Jag hatar o avskyr människan, men jag hatar mig själv allra mest.

Typ I: man ser ner på människosläktet, och man får en ego-kick av det. Man ser sig som höjd över den enfaldiga och fula massan, och känner sig jävligt nöjd med det. Man gillar att sitta på Flashback och gotta sig över hur alla andra suger. Typ I-misantropen anser att han själv är perfekt, något annat skulle ju krossa hans modell och göra honom till måltavla för självförakt.

Typ II: man ser ner på människosläktet, och man mår jävligt dåligt över det. Man förstår inte hur folk kan agera så dumt, irrationellt och ondskefullt, och man ligger sömnlös om nätterna och försöker hitta svaret. Man är lite väl naiv ibland och utgår ifrån att folk är bättre än de där. Man försöker desperat att hitta goda och intelligenta kamrater att umgås med, men blir dagligen modfälld över det magra utbud som finns att tillgå. Man sitter definitivt inte och skrävlar om hur alla andra suger, för det gör ju bara en mer ledsen över sakernas tillstånd. Typ II-misantropen ser inte på sig själv som perfekt alls, utan snarare har han ett maladaptivt beteende där han nedvärderar sig själv för att han har en sådan hög standard att leva upp till. Typ II-misantropen utgår ifrån att alla andra också har det, och blir därför dagligen bestört och perplex över människors till synes oändliga nonchalans, oförskämdhet och inkompetens.

Man kan säga att Typ II misantropi är "simplicity on the other side of complexity", som Oliver Wendell Holmes uttryckte det. En typ II misantrop har ofta varit en typ I en gång i tiden men genomgått en komplexitets-fas av personlig utveckling där man släppt ego-behovet. Man har börjat se med mer nyfikenhet på andra mäniskor och man har rannsakat sig själv och sina föreställningar om ofelbarhet. Efter ett tag har man ändå återgått till misantropin men nu är den istället erfarenhetsgrundad och ytterst motvillig.

Man skulle kunna säga att Typ I är mot något (dumma människor) medan Typ II är för något (bra människor). Typ I är reaktiv, Typ II är proaktiv.

Jag tror det finns ytterligare ett steg i utvecklingen: att man får det där oändliga tålamodet mot människan som buddhistmunkar säga ha, att man helt släpper egots behov och accepterar världen för vad den är.

Vad säger ni? Håller ni med om min uppdelning? Vilken typ av misantropi tillhör ni?

Det mesta han skriver handlar ju inte om hans människoförakt.

Jag skulle säga att jag är en tredje sorts misantrop. Jag tror att hela mänskligheten (som även jag tyvärr tillhör) är fördömd för sin otroliga dumhet, illvilja eller både och, men jag mår trots det inte ett dugg dåligt av detta faktum utan accepterar all världens dumhet och illvilja som något lika grundläggande för världen som jordens klotform.