Är jag helt jävla störd? [Ingen livslust, lever i en bubbla /mod]

Något är fel på mig. När jag var yngre, är 19 nu, umgicks jag med folk varje dag och var väldigt social. Jag gillade ändå att dra mig tillbaka och bara spela dataspel eller något, det var givande och skönt. Men nu har det gått för långt. Jag flyttade från bostadsorten och har knappt några vänner kvar. Jag har ingen som helst livslust, ser ingen poäng med att festa eller ligga med brudar. Jag hatar andra människor, stalkar dem på facebook, är otrevlig mot min familj och tycker dem bara vill jävlas med mig. Alla vill se mig falla känns det som. Jag har hög IQ och känner att folk är avundsjuka på mig, det är helt jävla sjukt hur jobbigt det faktiskt är för mig. Hoppas ni förstår det.

Det känns som att jag lever i en bubbla, allt är grått och dött, jag är död inuti och vet inte vad jag ska ta mig till. Tror allt började när jag började röka hasch i samband med att jag och min flickvän gjorde slut för ett par år sedan. Har lagt av med rökat och allt, det gjorde mig bara paranoid, men jag är förändrad som människa.
Jag försöker alltid vara rolig. Folk tycker jag är sjuk i huvudet, jag slappnar aldrig riktigt av. Jag är fylld med hat, känner att jag inte respekterar någon och behöver inte hävda mig för någon.

Jag har ingen livslust. När jag var liten torterade jag djur, gillade att se hur de led, getingar i micron, flugor i frysar och så vidare och vidare..

Det betyder säkert ingenting men jag vill gärna tro att det gör det. Jag vill utge mig för att vara en rakt igenom god människa, en övermänniska som är bättre än alla andra och det är därför dem hatar mig, men jag börjar tvivla på att det är så. Kanske är det mig det är fel på. Folk verkar njuta av att se det gå dåligt för mig, ingen vill mig väl känns det som.

Ska börja plugga komvux efter sommaren och sen plugga juridik tror jag, jag är smart och vet att jag kan det men jag har inte riktigt någon ambition till det..
Ser ingen mening i nått. Fantiserar ofta om att bara köpa en pistol och skjuta folk. Börja våldta och åka i fängelse, skratta i intervjuer och spotta domare i ansiktet. Att säga till alla att jag visst de var sjuk i huvudet, och att jag kan sätta en kula i huvudet mot dem som försöker mopsa upp sig mot mig.
Sjukt tänkande, jag vet det.
Å ena sidan känner jag mig 100 gånger snällare än alla andra, mycket godare, ingen egoist och att jag blir utnyttjad. Men det är mer som en charad. En ursäkt kan man säga. Jag vet inte..
För innerst inne är jag död, helt och hållet. Jag vill bli något bara för att bevisa det för alla andra, inte för mig själv. För själv bryr jag mig inte alls. Jag vill bara ha en bra utbildning och mycket pengar bara för etiketten som kommer med det, jag har inga andra mål i livet.
Allt är så jävla ytligt.

Vad gör ni ut av det här? Och inga jävla sadistiska as som ska komma här nu och säga saker som bara ska få mig att noja över saker och ting, var ärliga och raka på sak.
Behöver jag hjälp? Har jag någon empatistörning kanske? Är jag en egoistisk rutten människa innerst inne, utav vad ni kan läsa från texten?

Narcissism blandat med autism, låter det som. Du kanske ska låta dig undersökas så att du får ordning på det? Om du inte tycker om din situation, det vill säga. Det finns ju terapi och mediciner för det mesta.

ja, det kanske skulle vara bra att gå i terapi?
för visst kan det vara så att du har en störning men det skulle också kunna vara så att du har byggt upp ett skydd för att slippa se dig själv. och ger du en terapeut en chans så kanske denna skulle kunna antingen konstatera att du har en störning eller, om du har byggt upp ett skydd, tillsammans med dig borra sig igenom det där skalet. bara du klarar av att verkligen ge det en chans och inte hånfullt avfärdar det hela, för hotas ditt skydd så kommer det antagligen att bli din första reaktion.

Problemet är så simpelt faktiskt. Vet ni vad det är? Jag måste alltid ha uppmärksamhet. Utan uppmärksamhet eller en liten diss känner jag mig fruktansvärt dålig. Lyckas jag dock dra jävligt bra skämt, synas och få uppmärksamhet av tjejer, då är jag over the top. Bättre självförtroende går inte att hitta då, jag bryr mig inte om sex och sånt. Bara uppmärksamheten jag vill ha, det är allt som betyder något. Jag vill bara synas och vara kung, jag mår skit när det inte blir så.
Hur ytlig kan man vara?

Som sagt, sök hjälp om du känner att du inte trivs med hur du känner dig. Ibland kan man känna sig lite annorlunda och konstig, men det är bara om det verkligen stör i ditt liv som du ska söka hjälp, eller om du är rädd för att göra dina udda drömmar till verklighet och skada någon eller dylikt. Man ska inte springa och medicinera sig för att man känner sig lite annorlunda eller så, så känner alla ibland.

Känner med dig ibland, tror man behöver hitta ett syfte här i livet bara. Kan vara vad som helst, en utbildning, hobby, flickvän, en resa eller vad fan som helst. Bara något att sträva efter, något som kan ge en motivation och en anledning att gå upp på morgnarna.

Droger funkar bra ett tag, men när effekten avtar så mår man fan pissigt. Hoppas du hittar någon ljuspunkt annat än att vara i centrum och få uppmärksamhet.

- Eilahtan

GÅ TILL EN LÄKARE.

Rubrik korrigerad.

/mod

Är väl inget fel med att hata alla runt omkring sig och allt det du skrev. Man blir ju bara så jävla less på moralkärringar och folk som tror dom är så jävla goda och älskar allt och alla. Keep om hating. Dock kan det vara så att det är dig själv du hatar men du inbillar dig art du hatar Andra. Det är en fin gräns mellan att hata och älska någon, och jag tycker att den bästa känslan är att älska att hata folk.

Känns som folk på flashback alltid diagnostiserar just autism, är det väldigt brett eller?

Jag tycker att trådskaparens synsätt är påfallande vanligt för personer med autismspektrumstörningar, jag vill verkligen inte på något sätt kränka personer med Aspergers syndrom eller liknande, men faktum kvarstår ju ändock att dessa personer har en tendens att hamna på sidan av samhället, och naturligtvis växer då en frustration och när man är frustrerad blir man mindre snäll, det är vi förmodligen alla överens om.

Tycker mig se en tydlig empatibrist i trådskaparens inlägg, något som indikerar att han/hon helt enkelt har stora svårigheter med att förstå sin omgivning.

Min fråga till TS, har du någon gång besökt en psykiatriker?

- Capoe

Empati har jag i måttliga mängder, kan verkligen känna med folk och har en väldigt brinnande själ.
Är duktig på att förklara vad jag menar och har sinne för både humor och att skriva fantasifulla texter, så nej, autistisk tror jag inte att jag är.
Visserligen är inte det jag sa några direkt symtom på att jag inte skulle vara autistisk, men är det något jag lider av så är det inte autism eller aspergers.
Det är jag rätt så säker på.