2013-03-25, 19:33
#1
Jag ska försöka göra en lång historia kort, jag har ingen och vända mig, har tänkt på att göra detta inlägg här på fb i flera månader men har inte orkat. Hoppas ni orkar läsa blir nog en wall of text 
Min barndom var inte den bästa kanske, mina föräldrar är narkomaner, min mamma rökte och knarka när jag var i hennes mage, vilket är en anledning varför jag har fått astma, pollen, och annan alergi. Min pappa misshandla mig när jag var liten, men åkte in för misshandel som tur var. Jag och min mamma flyttade runt väldigt ofta så gick inte i förskolan, vilket gjorde att jag vart utan vänner. När min pappa kom ut ur fängelset så flydde vi till en håla långt ifrån stan till en annan familj. Min mamma stack sedan bort en månad för att knarka, medans den familjen behandla mig som skit, men när hon kom hem så stack vi igen. Denna gången blev hon vräkt, klockan var sent på kvällen hon sa att hon skulle bort i 5-10 minuter och bad mig och vänta på henne. Jag satt på en bänk i minst 3 timmar det var sent och mörkt, just då kände jag en sorts ensamhet inom mig och visste inte vad jag skulle ta vägen, sedan blev polisen kontaktad och dom körde hem mig till min mormor och mina syskon som också bodde där.
Mina syskon har andra pappor och har även vart med min mormor sen början och slapp skiten.
Jag har alltid varit avundsjuk på dem, min storebror har alltid vart populär, väldigt bra betyg, många tjejer osv, dsm med min syster. En natt då jag var 11år fick jag en ångest känsla och spydde, och detta ledde till ett helvete. I början kunde jag knappt äta och alla blev arga för jag spydde och mådde dåligt, dom trodde jag hade en ätstörning och fick stå ut med en del elaka ord o.s.v. Nu de senaste åren har jag kunnat kontrollera det som tur är. När jag var 13år så ringde min pappa mig, fick panik för han ville träffas. Jag träffa han ett par gånger men hade en dold ilska för det han gjorde, men har var väldigt snäll och vi hade ett litet band mellan oss och det kändes bra för han var ändå min pappa. En dag ville han ta med mig till sitt hemland, Etiopien, jag tacka nej sen såg jag han inte på 6-7 månader. Efter det fick jag reda på att han tog livet av sig, kände inget då varken sorg eller ilska började ifrågasätta mig själv om det var på grund av mig eller något annat. Men efter jag mognat till lite med åren så brydde jag mig inte. Högstadiet var ganska jobbigt hade vänner men hade svårt och koncentrera mig för allt som snurra runt mitt huvud, men det var en enda sak jag ville och det var att flytta hemifrån så valde ett yrkesförberedande linje. Min mamma kom och hälsade på efter 10år, men kunde knappt kolla på henne, kände ett starkt hat mot henne samtidigt som jag kände sorg, men hon sluta hälsa på vilket inte gjorde mig något.
Med åren fick jag ta all skit som hände, medans mina syskon gjorde något dåligt, eller när min mormor fick cancer så fick jag stå för det och när jag ifrågasatte vad jag gjorde för fel så blev jag spottad i ansiktet eller liknande. Jag gjorde aldrig något tillbaks, utan var bara tyst tog emot alla elaka ord och gillade läget. Mina syskon står jag inte nära och dom bor inte hemma nu, min mormor ger mig allt jag behöver, gör alla sysslor men bara det ytliga jag får, det hon känner sig skyldig att ge. Jag har alltid haft dåligt självförtroende eftersom jag aldrig fick en tjej eller en kommentar att jag såg bra ut. Jag började träna för att stärka självkänslan, men gick ett par månader innan all motivation försvann och jag kände mig nere under en period. Jag började röka cannabis lite då och då med mina polare under sommaren och hade kul. När hösten drog igång gick det skit i skolan, var så trött på all skit kände mig ensam inombords som jag alltid har gjort kändes som ingen ville ha mig. Jag hade bara varit med en tjej innan, då jag var 13. Hon ville komma hem till mig, men jag skämdes över att jag bodde hos min mormor och var rädd att hon skulle göra något pinsamt o.s.v. När hon märkte att det var hos min mormor jag bodde hos så fråga hon varför? Jag ville inte säga att mina föräldrar var narkomaner och valde att inte säga något, då blev hon arg och gjorde slut. Jag var omogen och dum som blev ledsen över det, men tänkte så länge jag bor här så kommer jag inte våga ta hit någon tjej utan att skämmas eller få frågor. En dag så börja jag skriva med en tjej, efter ett tag blev vi nära, hon muntra upp mig och gjorde mina dagar lättare. En dag erkände hon att hon var kär i mig, nackdelen var att hon bodde 2timmar bort men hon lovade att vi skulle träffas och vara med varandra. Jag berätta att jag bodde hos min mormor och varför, hon acceptera det och sa att det inte gjorde något, hon hade även själv vart med om en del saker som hon berättade. Då kändes allt bättre jag behövde ingen familj hon gav mig all kärlek och uppmuntran. Efter ett tag så började hon blocka mig från facebook och skype, men jag tänkte inte på det eftersom hon fortfarande skrev till mig på samma gulliga sätt men dock inte lika ofta. En dag så gick jag in från min kompis facebook och såg att hon hade hittat en annan, vilket gjorde mig väldigt ledsen, ställer mig frågan än idag, vad är det jag gör för fel? vad är det som är fel på mig?
Medans allt detta i mitt huvud så går skolan åt helvete, min ända väg ut från den här jävla hålan kommer förstöras, samtidigt som min mormor skriker och håller på på samma sätt om hur jobbig och deppig jag är. Jag har alltid tänkt på att hålla mig lugn och bara ta skiten, men en dag visste jag inte vad som hände, min ilska bara flöda ut. Jag har även haft problem med min penis, den känns en aning liten och har haft lite komplex för det, men har även en kort sträng. Efter ett bråk så fick hon reda på detta och skicka mig till läkare direkt, jag var inte redo psykiskt att utföra det, men blev tvingad ändå.
Det blev bara värre och jag fick panik eftersom jag har vart lite rädd och närma mig tjejer pga av det, gick dit en andra gång det skulle tydligen bli bättre men det är det inte än idag och vägrar gå dit igen har fortfarande samma problem där nere med andra ord.
Idag har jag börjat säga emot och varje gång hon inser att jag inte har gjort något eller att hon har helt fel så flyger några slag, tallrikar, fula ord och liknande mot en. Idag så röker jag fortfarande cannabis minst 1-2 ggr i veckan, det ända jag kan längta till....det är helgerna, det ända som håller mig något levande det är stunderna jag antingen röker eller super på helgerna. Jag har svårt för att sova, orkar inte göra något i skolan, orkar inte äta ordentligt börjar röka cigg, och slutat bry mig överhuvudtaget.
Ska det verkligen vara så svårt att bli älskad? Jag har försökt under en lång tid nu, orkar inte mer...allt går bara upp o ner mår skit en period och lite bättre under en kortare period. Har haft en del självmordstankar genom åren, men det är något jag aldrig skulle göra mot mig själv. Jag har alltid haft mig själv känt mig stark, att det här kan jag klara av men då inser jag hur ensam jag känner mig inombords, jag har bra vänner som jag har kul med, men ingen va dem jag skulle kunna prata problem med. Om jag klarar skolan så jag säkrar ett jobb och framtid så skulle det kännas lite bättre, men har inte orken att göra något åt saken, plus det ständiga tjatet, och klagandet över mig så fort jag kommer hem tar kol på mig. Undrar hur jag ska klara av nästa termin, all tid som jag måste vara kvar i denna håla.......
Är 18 nu, orkar inte må så här längre, vill också bli älskad och omtyckt, alltid varit mitt hopp på något sätt, kanske en dag så blir man det.....
Har aldrig varit med en tjej, inte ens kysst en tjej vilket gör mig väldigt osäker, hur ska jag ändra på detta?
Hur ska jag ta tag i mitt liv och skita i dom som trycker ner mig här hemma?
Alltid nekat till att jag varit deprimerad de senaste åren, men inser att jag haft fel, har ni några tips där ute för att må bättre?
Hur ska man bli accepterad?
Mycket tacksam för alla tips!
Förlåt om det blev krångligt skrivet och för de eventuella stavfel, men vart skönt och få det är skrivet!
MvH
Min barndom var inte den bästa kanske, mina föräldrar är narkomaner, min mamma rökte och knarka när jag var i hennes mage, vilket är en anledning varför jag har fått astma, pollen, och annan alergi. Min pappa misshandla mig när jag var liten, men åkte in för misshandel som tur var. Jag och min mamma flyttade runt väldigt ofta så gick inte i förskolan, vilket gjorde att jag vart utan vänner. När min pappa kom ut ur fängelset så flydde vi till en håla långt ifrån stan till en annan familj. Min mamma stack sedan bort en månad för att knarka, medans den familjen behandla mig som skit, men när hon kom hem så stack vi igen. Denna gången blev hon vräkt, klockan var sent på kvällen hon sa att hon skulle bort i 5-10 minuter och bad mig och vänta på henne. Jag satt på en bänk i minst 3 timmar det var sent och mörkt, just då kände jag en sorts ensamhet inom mig och visste inte vad jag skulle ta vägen, sedan blev polisen kontaktad och dom körde hem mig till min mormor och mina syskon som också bodde där.
Mina syskon har andra pappor och har även vart med min mormor sen början och slapp skiten.
Jag har alltid varit avundsjuk på dem, min storebror har alltid vart populär, väldigt bra betyg, många tjejer osv, dsm med min syster. En natt då jag var 11år fick jag en ångest känsla och spydde, och detta ledde till ett helvete. I början kunde jag knappt äta och alla blev arga för jag spydde och mådde dåligt, dom trodde jag hade en ätstörning och fick stå ut med en del elaka ord o.s.v. Nu de senaste åren har jag kunnat kontrollera det som tur är. När jag var 13år så ringde min pappa mig, fick panik för han ville träffas. Jag träffa han ett par gånger men hade en dold ilska för det han gjorde, men har var väldigt snäll och vi hade ett litet band mellan oss och det kändes bra för han var ändå min pappa. En dag ville han ta med mig till sitt hemland, Etiopien, jag tacka nej sen såg jag han inte på 6-7 månader. Efter det fick jag reda på att han tog livet av sig, kände inget då varken sorg eller ilska började ifrågasätta mig själv om det var på grund av mig eller något annat. Men efter jag mognat till lite med åren så brydde jag mig inte. Högstadiet var ganska jobbigt hade vänner men hade svårt och koncentrera mig för allt som snurra runt mitt huvud, men det var en enda sak jag ville och det var att flytta hemifrån så valde ett yrkesförberedande linje. Min mamma kom och hälsade på efter 10år, men kunde knappt kolla på henne, kände ett starkt hat mot henne samtidigt som jag kände sorg, men hon sluta hälsa på vilket inte gjorde mig något.
Med åren fick jag ta all skit som hände, medans mina syskon gjorde något dåligt, eller när min mormor fick cancer så fick jag stå för det och när jag ifrågasatte vad jag gjorde för fel så blev jag spottad i ansiktet eller liknande. Jag gjorde aldrig något tillbaks, utan var bara tyst tog emot alla elaka ord och gillade läget. Mina syskon står jag inte nära och dom bor inte hemma nu, min mormor ger mig allt jag behöver, gör alla sysslor men bara det ytliga jag får, det hon känner sig skyldig att ge. Jag har alltid haft dåligt självförtroende eftersom jag aldrig fick en tjej eller en kommentar att jag såg bra ut. Jag började träna för att stärka självkänslan, men gick ett par månader innan all motivation försvann och jag kände mig nere under en period. Jag började röka cannabis lite då och då med mina polare under sommaren och hade kul. När hösten drog igång gick det skit i skolan, var så trött på all skit kände mig ensam inombords som jag alltid har gjort kändes som ingen ville ha mig. Jag hade bara varit med en tjej innan, då jag var 13. Hon ville komma hem till mig, men jag skämdes över att jag bodde hos min mormor och var rädd att hon skulle göra något pinsamt o.s.v. När hon märkte att det var hos min mormor jag bodde hos så fråga hon varför? Jag ville inte säga att mina föräldrar var narkomaner och valde att inte säga något, då blev hon arg och gjorde slut. Jag var omogen och dum som blev ledsen över det, men tänkte så länge jag bor här så kommer jag inte våga ta hit någon tjej utan att skämmas eller få frågor. En dag så börja jag skriva med en tjej, efter ett tag blev vi nära, hon muntra upp mig och gjorde mina dagar lättare. En dag erkände hon att hon var kär i mig, nackdelen var att hon bodde 2timmar bort men hon lovade att vi skulle träffas och vara med varandra. Jag berätta att jag bodde hos min mormor och varför, hon acceptera det och sa att det inte gjorde något, hon hade även själv vart med om en del saker som hon berättade. Då kändes allt bättre jag behövde ingen familj hon gav mig all kärlek och uppmuntran. Efter ett tag så började hon blocka mig från facebook och skype, men jag tänkte inte på det eftersom hon fortfarande skrev till mig på samma gulliga sätt men dock inte lika ofta. En dag så gick jag in från min kompis facebook och såg att hon hade hittat en annan, vilket gjorde mig väldigt ledsen, ställer mig frågan än idag, vad är det jag gör för fel? vad är det som är fel på mig?
Medans allt detta i mitt huvud så går skolan åt helvete, min ända väg ut från den här jävla hålan kommer förstöras, samtidigt som min mormor skriker och håller på på samma sätt om hur jobbig och deppig jag är. Jag har alltid tänkt på att hålla mig lugn och bara ta skiten, men en dag visste jag inte vad som hände, min ilska bara flöda ut. Jag har även haft problem med min penis, den känns en aning liten och har haft lite komplex för det, men har även en kort sträng. Efter ett bråk så fick hon reda på detta och skicka mig till läkare direkt, jag var inte redo psykiskt att utföra det, men blev tvingad ändå.
Det blev bara värre och jag fick panik eftersom jag har vart lite rädd och närma mig tjejer pga av det, gick dit en andra gång det skulle tydligen bli bättre men det är det inte än idag och vägrar gå dit igen har fortfarande samma problem där nere med andra ord.
Idag har jag börjat säga emot och varje gång hon inser att jag inte har gjort något eller att hon har helt fel så flyger några slag, tallrikar, fula ord och liknande mot en. Idag så röker jag fortfarande cannabis minst 1-2 ggr i veckan, det ända jag kan längta till....det är helgerna, det ända som håller mig något levande det är stunderna jag antingen röker eller super på helgerna. Jag har svårt för att sova, orkar inte göra något i skolan, orkar inte äta ordentligt börjar röka cigg, och slutat bry mig överhuvudtaget.
Ska det verkligen vara så svårt att bli älskad? Jag har försökt under en lång tid nu, orkar inte mer...allt går bara upp o ner mår skit en period och lite bättre under en kortare period. Har haft en del självmordstankar genom åren, men det är något jag aldrig skulle göra mot mig själv. Jag har alltid haft mig själv känt mig stark, att det här kan jag klara av men då inser jag hur ensam jag känner mig inombords, jag har bra vänner som jag har kul med, men ingen va dem jag skulle kunna prata problem med. Om jag klarar skolan så jag säkrar ett jobb och framtid så skulle det kännas lite bättre, men har inte orken att göra något åt saken, plus det ständiga tjatet, och klagandet över mig så fort jag kommer hem tar kol på mig. Undrar hur jag ska klara av nästa termin, all tid som jag måste vara kvar i denna håla.......
Är 18 nu, orkar inte må så här längre, vill också bli älskad och omtyckt, alltid varit mitt hopp på något sätt, kanske en dag så blir man det.....
Har aldrig varit med en tjej, inte ens kysst en tjej vilket gör mig väldigt osäker, hur ska jag ändra på detta?
Hur ska jag ta tag i mitt liv och skita i dom som trycker ner mig här hemma?
Alltid nekat till att jag varit deprimerad de senaste åren, men inser att jag haft fel, har ni några tips där ute för att må bättre?
Hur ska man bli accepterad?
Mycket tacksam för alla tips!
Förlåt om det blev krångligt skrivet och för de eventuella stavfel, men vart skönt och få det är skrivet!
MvH
Vi är ett tjejgäng här som hejar på dig!
