2013-03-24, 10:26
#1
Ann-Charlott Altstadt har, med sin recension i Flamman av Svelands bok och nu denna sågning av SVT:s Margit Silberstein, seglat upp som en intressant vänsterdebattör som gör något så ovanligt som att föra ett logiskt resonemang istället för att argumentera utifrån känslofloskler.
Precis som när DN nyligen gått ut och öppet deklarerat att målet inte är spegla verkligheten utan att vara "agendasättande" så sätter Altstadt fingret på att även Silberstein anser att det är journalister som formar bilden av det som händer. Journalisten går från observatör till aktör i det politiska maktspelet, och skiljelinjen mellan den politiska och mediala maktsfären blir allt otydligare.
Kan Altstadt vara fröet till en självsanering av medias incestuösa förhållande till politiker?
Det märkliga är, att trots att Silberstein totalt har suddat ut sin egen och kollegornas betydelse i Juholts undergångsmarsch så är hon medveten om att hon och hennes kollegor orkestrerat det politiska dramat. Hon anmärker, apropå att Juholt beskriver journalisterna som ”klegg”: ”Det kanske inte var helt lyckat att raljera över dem som sätter dagordningen och formar bilden över det politiska skeendet i vilket Juholt numera var en av huvudrollsinnehavarna”.http://www.aftonbladet.se/kultur/bok...cle16470368.ab
En marsch mot avgrunden blir en metafor för den politiska journalistikens avprofessionalisering. Elitkommentatorerna falskflaggar sina egna borgerliga värderingar som oberoende analys, samtidigt som deras kommentarer saknar det djup som krävs för att förtjäna beteckningen ”analys”.
De politiska kommentatorerna måste avgå från public services nyhetssändningar och ersättas av kunniga höger- och vänsterdebattörer. Det finns en skunk i det demokratiska rummet, den stinker och vi måste börja prata om det.
Precis som när DN nyligen gått ut och öppet deklarerat att målet inte är spegla verkligheten utan att vara "agendasättande" så sätter Altstadt fingret på att även Silberstein anser att det är journalister som formar bilden av det som händer. Journalisten går från observatör till aktör i det politiska maktspelet, och skiljelinjen mellan den politiska och mediala maktsfären blir allt otydligare.
Kan Altstadt vara fröet till en självsanering av medias incestuösa förhållande till politiker?