Älskar jag min tjej eller är det min utmattning och OCD som spökar?

Tyvärr så har Mars varit en kass månad för min del.
Jag förkortar historian en hel del.
Allt började med att jag gick in i väggen på jobbet och mådde skit men när jag skulle senare den morgon så drömde jag att jag begick självmord och att jag skada min flickvän. Dessa tankar har kommit upp varje dag och jag har träffat läkare som har konstaterat att det är OCD (tvångstankar) så jag ska börjar på KBT-terapi.
Min flickvän är en söt tjej med ett fint inre och är snäll, trogen och någon jag kan prata med allt om. När jag tänker på henne så blir jag lite glad inombords. Vi har varit ihop i ca 2år. Det vi har mest tjafsat om är att vi måste ha större lägenhet (hon bor ofta med mig i min 1:a), att hon vill ha barn och vill förlova sig men jag vill vänta med barn och förlovning tills man bor ihop osv.
Men nu känns det som man inte har några känslor för henne eller för någon annan människa. Jag känner mig nedstämd och deppig och blir väldigt lätt stressad.
Sen allt detta har hänt så har jag blivit rädd för knivar (drömde att jag skada mig och min flickvän med det), jag gillar inte att läsa, se eller höra om våld och mitt humör svänger väldigt kraftigt från att vara lite glad kan jag gå ner mig ordentligt.

Vet inte om det är OCD:n eller när jag gick in väggen eller att jag helt enkelt har tappat känslorna som gör att jag känner såhär för henne?
Varför känner jag mig inte lycklig över något längre?

Eftersom du nämner OCD så känns det som att det är just OCD som fick dig att formulera frågan i trådtiteln. Ångest som förekommer vid OCD kan få oss att fundera kring saker som vi tror är orsaken till just ångesten. Det låter som att du har hamnat i någon svacka just nu, det kommer bli bättre. Om samma tillstånd infinner sig efter några månader ska du överväga medicinering eller terapi (båda samtidigt är det optimala).

Jo, men jag kan verkligen få ångest för allt. För saker som har hänt för 15 år sedan eller till och med över bilder jag tog på folk i New York förra året så har jag gått runt och oroat mig för det om vad dom tycker om bilderna och så. Visst, det är bara massa skit tankar men trist att man lägger energin på det.
Jo, jag hoppas det blir bättre men det känns som jag bara vill ta mig ur allt detta och ha det som jag hade innan och känns som jag vill stressa fram med livet.
Nu någon vecka så ska jag börjar på Kbt-terapi och jag har även fått Atarax (ångestdämpande) samt insomningstabletter. Jag skulle försökt sova utan nu men lyckades endast sova någon timme i natt eftersom det kändes som min hjärna kokade av massa tankar.

Du kan ju prova med avslappningsövningar (finns på tuben).
Eller meditation, finns skön musik att meditera till samt även guidade meditationer, också på youtube.
Kan också prova hypnos, guidad eller självhypnos. Där finns det mycket att välja på, det finns fan en hypnossession för allt, gå ner i vikt, sömninduktion m.m.
Mjuk yoga får bli mitt sista tips.

Edit: Tipsen var för dina probs med att sova och mycket tankar i skallen, inte för ocd:n. Bara för att förtydliga...

Ja, jag får nog ta och testa det. Det kan mycket väl hjälpa.
Tackar så mycket för tipsen.

Psykologi och psykiatri → Psykiska problem

/mod

Jag utvecklade OCD i 6-års åldern. Jag har haft diverse teman men rädsla för att jag ska mörda andra genom att hugga ihjäl dem med kniv har varit det värsta. Jag har fått KBT och mår idag väldigt bra och OCDn tappar greppet om mig även om jag kommer att behöva kämpa med min sjukdom hela mitt liv.

Jag kunde vara ledsen över att jag förlorat mina första 20 år till sjukdomen men istället så är jag tacksam över de dagar jag nu fått av friskhet och hoppas att med mycket vilja fortsätta att slå sönder min sjukdom.

Det som hjälpt mig är att sluta med alla tvångsåtgärder. Istället för att gömma undan knivar bör du lägga fram dem. Istället för att byta kanal när nyheterna beskriver ett mord så lyssnar du extra noga osv. Det ger mer ångest till en början men sjukdomen tappar styrka.

Om du har frågor så svarar jag gärna om jag kan. Nu håller jag på att ta ikapp vad sjukdomen förstört men en dröm är att jag i framtiden ska kunna stötta ungdomar med OCD och vara en bra förebild