Feltolkade politiker och media M:s fiasko i valrörelsen 2002?

Intressant läsning. Sen är det viktigt att komma ihåg att det inte bara var moderater som snackade skit om invandrare med Janne Josefsson. Jag tror att det då, liksom nu, finns en stor rädsla bland politiker att säga vad dom tycker, oavsett vilket ämne det handlar om. Numera går det att säga något korkat i förbifarten och vipps är det på youtube och i kvällspressen och den politiska karriären är äventyrad.

Svensk politik har blivit väldigt amerikaniserad vilket innebär att det är paketeringen och marknadsföringen som är det viktiga. Ingen orkar sätta sig in i partiprogram längre utan partier ska marknadsföras med en slogan och lite feel-good. Det är väldigt tragiskt att folk inte vågar säga vad de tycker och tänker längre. Politiker blir idag mediatränade av PR-konsulter och lär sig säga alla de rätta orden som media vill höra. Allting som faller utanför den mallen blir bortstött och förkastat.

Ja ja - för all del. För min del får Moderaterna gärna svälja den lögnen och riktigt gosa in den i valmaskineriet, för då kommer de nämligen förlora regeringsmakten med buller och bång. Då kanske man lär sig...

Så var det, men det är förstås inte lika intressant att ta notis av i tråden

Lundgren satt i debatterna och rabblade sitt mantra "skatter". De var vid den tiden ett enfrågeparti och svensken gillar inte att det sågas i välfärden.

Wiki om valstugereportagets betydelse:
”Väljare som såg programmet menade att vi inte tänker rösta på Moderaterna förrän man fått bort de rasistiska moderata kommunpolitikerna, och det hinner man inte före valdagen.”

Vilken dj-a goja. Bra annars att 2002 problematiseras. Intressant tråd.

Visst. Min poäng var närmast den att rätt utformat, så kan invandringskritiska förslag, såsom språktestet, kanalisera väljare i för det egna partiet önskvärd riktning. FP gjorde detta på ett korrekt sätt, under det att M framstod som rasistiskt. Detta är en avgörande skillnad, och nu tio år senare är väljarna ännu bättre på att upptäcka skillnaden. Likt Karl-Olov Arnstberg tror jag att invandringsfrågan är ödesfrågan nummer ett för Sverige, vilket säkerligen kommer att ge avtryck i den kommande valrörelsen. I ett sådant sammanhang, är en nyckelfråga hur M kommer att ställa sig - sluter man upp med de andra massinvandringsfanatikerna, eller ställer man sig på något tydligt sätt vid sidan av? Vad har man lärt av valrörelsen 2002 i detta sammanhang?

Precis.
Väljare är ruskigt trötta på politiker som säger en sak privat och en annan sak publikt.

Politik handlar om förtroende. Tappar man förtroendet tappar man väljare.
Vad valstugereportaget visade var att väljarna inte kunde lita på Moderaternas officiella politik.
Reportaget handlade om invandrare men för väljarna handlade det om förtroende.
Väljare är enormt trötta på ryggkrökande politiker som duckar vid minsta mediadrev och belönar följaktligen de som står rakryggade i skitstormen.
Väljare vill ha en tydlig ledare som de kan lita på och vet vad han eller hon står för, som inte ger upp vid minsta motgång.
Tydliga budskap som inte i efterhand revideras belönas av väljarna.
Moderaterna gjorde den tabben 2002.

Notera också att FP i opinionen snabbt tappade de röster som gick till FP vid valet 2006 och aldrig efter det fått tillbaka dessa. De kommer aldrig tillbaka på grund av tappat förtroende för FP som sade en sak och sedan ändrade sig.
S som brukade ha en gedigen förankring av sina förslag brukade aldrig backa. Nu för tiden kommer förslag från höger och vänster, butler och annat dumt, som de direkt backar från. Det uppfattas som en svaghet och ingen väljare vill ha en svag regering. Det var därför de förlorade sitt stora oppositionsövertag på bara ett par månader våren sommaren 2010. Det var därför Ljuholt inte kunde vara kvar.

Centern är nutida typexemplet på hur opinionen straffar veliga politiker.

Och SD med järnrörsdebatten i nov-dec är ett nutida exempel på hur opinionen stödjer ett parti vars ledare står rakryggade i mediadrev.

Edit. Och det är därför mycket svårt för nuvarande politiker att ändra sig i invandringsfrågan för då tappar de än mer i förtroende. De sitter i en rävsax och det enda som kan bryta detta är byte av partiledare. Vilket sker först efter ett förlustval

Politiker har naturligtvis vetat väldigt länge att det finns en väldigt stor invandringskritisk (och framför allt flyktinginvandringskritisk) opinion i Sverige. På 90-talet svarade över 60% att Sverige borde ta emot färre flyktingar i SOM:s attitydundersökning. Men denna opinion har varit ganska jämnt fördelad mellan moderaternas och socialdemokraternas väljare. Samtidigt har småpartierna generellt varit invandringsvänliga. FP flörtade förvisso lite med den invandringskritiska opinionen 2002 men när det kommer till kritan har man varit ett av Sveriges invandringsvänligaste partier. Detta har gjort att invandringsfrågan aldrig politiserats. De största partierna har haft lite att vinna och mycket att förlora på att föra fram invandringen i debatten.

Moderaterna torde vara det parti som har haft störst våndor inför detta, eftersom man vet att närmare hälften av moderaternas väljare vill se minskat flyktingmottagande. Avpolitiseringslinjen fungerade bara så länge det inte fanns något alternativ, nu finns SD och M kan nog se fram emot att successivt blöda väljare till SD fram till valet. Billströms mer skärpta retorik bör ses i ljuset av detta.

Det har redan sagts mycket klokt i tråden, jag vill bara inflika att 2002 så var en röst på Göran Persson även en röst på Anna Lindh, som kändes redo att ta över skutan redan under kommande mandatperiod.

Man skall nog inte heller underskatta Bo Lundgren's personlighet. Jag var på den tiden själv moderat men bara man såg Lundgren så kunde man förnimma att hans handslag var som en död fisk.

Ett, i mitt tycka aningen konspiratorisk, men inte desto mindre intressant resonemang som har bäring på denna tråd återfinns här och i de citerade inläggen:
https://www.flashback.org/sp44505265

Valet 2002 innebar att det var första gången jag fick rösta, vilket jag förstås tyckte var spännande. Det var en väldigt intressant och dramatisk valrörelse, där Moderaterna hade en framträdande roll i dramaturgin. Jag hade även då en borgerlig livssyn och följde således de borgerliga partiernas förehavanden noggrant.

Att valstugereportaget var den huvudsakliga anledningen till M:s usla valresultat är skitsnack. Folkpartiet ökade ju kraftigt tack vare deras utspel om bl.a. språktest, så logiken om att "främlingsfientliga utspel" påverkar ett parti negativt haltar. Jag och nästan alla i min närhet ansåg att det som hade uttryckts inför den dolda kameran inte var särskilt allvarligt egentligen. Reportaget blev gravt uppförstorat.

Det föreligger flera anledningar till att det gick så dåligt för M. Bo Lundgren var en väldigt svag partiledare med noll karisma som inte kunde redogöra för M:s politik överhuvudtaget inför väljarna. Det blev särskilt tydligt i debatterna mot Göran Persson, som var i toppform. Jag minns i synnerhet duellen strax innan valet där Persson slaktade Lundgren å det grövsta.

En till sak som låg M i fatet var att medelåldern var så hög. Jag ansåg då att partiet var "gubbifierat" och inte låg i linje med ungdomars normer och värderingar. Massmedia var också starkare då än idag eftersom det ännu inte fanns några framstående alternativa medier, vilket gynnade de rödgröna partierna. Lägg därtill att borgarna var splittrade ideologiskt.

Det är väldigt tråkigt att borgarna inte vann valet 2002 och att det blev ett katastrofval för M. För om det hade blivit en valseger och ett bättre valresultat för M så hade inte nyliberalerna och galningen Reinfeldt tagit över i partiet. Då hade Sverige varit ett bättre land i dagens läge, och inte ett land som efter 8 års destruktivt förd politik befinner sig i fritt fall.

Det jag kommer ihåg från valet 2002 var att om man jobbade i ett "arbetaryrke" så var det extremt tabu att säga att man var moderat. Jobbade man inom vården eller som byggjobbare så skulle man vara sosse.

Själv röstade jag på FP pga språktestet.

Så var det, både 2002 & tidigare. Den mobbing som SD-anhängare råkar ut för idag var det på den tiden M-anhängare som fick smaka på.

Men Moderaterna beter sig som ett tidigare mobboffer som sluppit undan när plågoandarna hittat ett nytt offer. Man hjälper så gärna till att mobba det nya offret av ren lättnad över att ha tagit sig ur sitt tidigare läge som den drabbade.

Fegt & omoraliskt.