Är pappor mindre viktiga för barnen än mammor?

Tycker du sätter fingret på ett viktigt problem.

Det är såklart inte bra att mammor oftast tilldelas vårdnaden vid vårdnadstvist, i synnerhet med små barn.

Men anledningen är ju faktiskt ofta att mamman då varit hemma med barnet, knutit an, lärt sig barnets behov. Medan pappan jobbat och givetvis bidragit till familjen på sitt sätt, och därför inte har samma band till barnet. Då blir det inte svårt för rätten att välja vem som ska ta hand om barnet, särskilt barn som är för små för att bo varannan vecka.

Jag tycker det är väldigt viktigt att föräldraledigheten börjar delas lika. Och sen att folk börjar babbla om tvång, ingen tvingar män att ta ut sina föräldradagar. Kvinnan kan vara hemma resten av livet om familjen tar det beslutet. Men varför ska mina skattepengar hjälpa andra att subventionera deras ojämställda uppdelning som indirekt drabbar mig som kvinna i arbetslivet? Kör traditionell uppdelning om ni vill, men då får ni för fan betala det själva.

Enligt mig så skiftar det. I början så är mamman viktigare men senare blir pappan viktigare, särskilt under tonåren. Pappan blir viktig som en förebild och auktoritetsfigur - det är viktigt att han lär ut kunskap och disciplin men även straffar barnen när de gör fel. Sen när det är dags för ungdomarna att göra tonårsrevolt och testa gränserna är det viktigt att pappan är där som motvikt. Allt för många barn växer upp utan en far. Det är iallfall min teori varför vi har fått en generation men respektlösa självdestruktiva unga människor som hyser förakt mot staten och andra auktoritetsfigurer.

Ja mamman är viktigare. Både biologiskt och kulturellt är vi bättre rustade inför föräldrarollen.

Enligt mig är det helt OK att föräldrarna har lika många dagar var från början, men jag tycker också att de själva skall kunna få fördela dessa dagar sinsemellan utan att dagarna för den sakens skull skall brinna inne. Alla familjer är unika, både vad gäller ekonomi, roller, och livsåskådning och det är inte statens sak att lägga sig i vem som gör vad i en familj.

Förövrigt har de allra flesta familjer själva betalat in sin föräldraförsäkring via skattsedeln många gånger om.

Om man lever i en normal parrelation och kommer överens med sin partner så anser jag inte att man måste ta ut sin föräldraledighet för att "bevisa" att man är där för sina barn. Det är ju en annan sak ifall paret separerar och mamman/pappan har begränsat umgänge. Annorlunda är ju om barnet träffar båda föräldrar på eftermiddag/helger på regelbunden basis. Jag tror det är långt viktigare att familjen signalerar att de är en enhet och inte att det ska finna exakta siffror på vem som umgås med barnet hur mycket.

Du tar upp en viktig poäng ifall det blir separation. Om barnet är litet (typ 2-3 år) så har det gjort den förälder som är hemma med det mest till primär anknytningsförälder. Då kanske det inte är så rimligt att slita upp barnet varannan vecka och låta det bo hos den sekundära anknytningsföräldern. Dock så spelar det inte så stor roll ju äldre barnet blir, grundtryggheten brukar formas under de 4-5 första åren och då tror jag att det är riskabelt att flytta på barnet hur som helst. (Det här är en teori).

Dock så spelar det mindre roll ju äldre barnet blir. Men jag antar att det här är något som du som pappa kanske borde vara medveten om. Kommer jag att skaffa barn med någon så kommer jag vara klar över två saker; antingen vill hon vara primär förälder eller så blir jag primär förälder. Visst, jag skulle hellre vara primär men om jag älskar någon som också vill vara det så kan jag ge det till henne. Jag hoppas dock att hon inte är en psykopat i människokläder, men jag tror ärligt talat inte att jag kommer göra det misstaget. Men om jag gör det och det blir vårdnadstvist och så vidare så kommer jag ge med mig vårdnad och bara kräva umgänge tills det att barnet är gammalt nog.

Som tur är så fungerar väl 97,5% av alla separationer relativt bra med enstaka gruff här och där. I de fallen där vårdnadstvisten blir infekterad och barnen börjar användas i syfte om att stärka sitt ego och trycka ner en annan så kanske dessa inte borde skaffat barn från första början.

Staten behöver inte lägga sig i ett skit, de kan bara låta bli att betala. Alla som inte har barn betalar också skatt. Fattar du hur många kvinnor i fertil ålder som är frivilligt barnlösa, som någon gång blir diskriminerade gentemot män som söker samma tjänst för att arbetsgivaren räknar med att de kommer ta föräldraledigt och VAB något de inte räknar med för männen?

Familjer får vara hur unika de vill och leva efter vilka föreställningar de känner för, men de får finansiera det själva.

Om de däremot lever efter den korrekta politiska mallen, skall staten finasiera?

De första åren är mammorna viktigast helt klart. Sedan jämnar det ut sig. Skulle nog inte vilja påstå att pappan blir viktigare än mamman någongång utan mer att båda är lika viktiga.

Barnet får både en kvinnlig och manlig förebild, samt att barnen får till sig olika synsätt på världen. Båda föräldrarna hjälper varandra också i familjelivet.

De första året handlar mycket om vård, jag menar inte att pappan inte kan vara med här, men att amma t ex är en roll som är svår för pappan att ta över och som väl egentligen är det som gör att mamma/barnet behöver så mycket tid tillsammans.

Sen förutom det hur det går för barnen under deras liv handlar nog inte så mycket om könet utan mer om hur bra föräldrarna är i sitt föräldraskap. Där brister det väldeliga hos både män/kvinnor.

Det beror väl på hur man gör det. De som är med barnet är viktiga för barnet.

Amning har inget med saken att göra. Det är fullt möjligt att hålla i barnet lika mycket som mamman som ammar om man vill.

Amma gör man inte på heltid mer än i cirka fyra månader sen ska det lilla livet börja käka vanlig föda.

Att vara med när barnet ser sitt första träd eller löv som blåser i vinden eller läsa i den roliga boken med pipljud eller hålla i händerna på ungen när det lär sig gå är inget som endera könet är bättre på rent generellt. Det är en fråga om lust att vilja vara med.

Så det där ordnar man ju som man vill.

Så är det ju med alla bidrag som betalas ut av staten, så varför skulle föräldrapenningen skilja sig från alla andra bidrag?

Som sagt, alla får köra sitt eget race om de vill, men då får man betala det själv också.

En familj som väljer att placera barnen på dagis, ska de betala för det själva?

Hur tänkte du nu?

Barnomsorg har vi eftersom det är en politisk agenda att alla vuxna ska ingå i arbetsstyrkan istället för att hälften ska sitta hemma med ungar. Man har kommit fram till att detta tydligen är bättre för BNP. Dessutom är det en jämställdhetsfråga, då vi alla vet vilket kön det var som satt hemma med ungarna innan.

Så att barnomsorgen subventioneras är ju ett klockrent exempel på att staten ger bidrag till det som gynnar den politiska agendan och ligger i linje med de värderingar som sittande regering påstår sig ha.

Hade du en poäng med frågan eller?