Är pappor mindre viktiga för barnen än mammor?

Jag är måhända inte särskilt representativ men följande gäller för mig..
Den ekonomiska förlusten för varje månad jag skulle ta ut som pappaledig hade blivit:
Max utbetald netto-bidrag för föräldraledighet = ca 20.000 SEK
Min nettolön = 34.000 - 38.000 SEK
Min fru fick = ~5.000 SEK i föräldrapeng och har små chanser att snabbt få en bra inkomst.
Resultatet av att jag tar ut föräldraledighet = -19.000 - -23.000 SEK (om min fru inte lyckas få jobb)
Eller -14.000 - -18.000 SEK om min fru lyckas få ett jobb (utgående från en 10.000 SEK nettoinkomst vilket i sig inte på något sätt vore givet..).
Jag kan ärligt säga att de ekonomiska aspekterna spelat in ganska rejält när jag bestämt mig för att inte ta ut någon pappaledighet.
Å andra sidan är det nästan bara jag som lämnar på dagis, jag är för det mesta hemma före kl 16:00 och jag har tar ett ganska stort ansvar för disk/städning/blöjbyten/barnpassning/osv. där hemma.
Dessutom känner jag absolut inte att jag förlorat kontakt med mina barn pga. mitt jobb.

Att frun har kunnat vara hemma med barnen beror på att jag har ett jobb som ger i stort sett samma nettoinkomst som två löner hemma i Sverige. Trots detta har jag kunnat jobba mindre än en normal Svensk heltid och därigenom haft ganska mycket tid med mina barn.

Om man frågar mig huruvida jag skulle göra om det? Självklart!
Frun har känt en sådan lättnad att kunna vara hemma med barnen utan att ens bry sig om eventuella finansiella problem att det känns självklart att göra denna "uppoffring".

Eventuella frågeställningar om det "riktiga" i detta upplägg, utgående från ett "Svenskt genusperspektiv", är inget man behöver bry sig om där jag bor..

Vad händer med din frus ekonomi om ni skulle separera? Lägger du över din tjänstepension på henne? Om det är som du skriver låter det som att hon är helt beroende av dig och skulle hamna i ett ruskigt taskigt läge om ni separerade.Varför kan inte din fru hitta ett jobb som ger en bättre inkomst? Det skulle ge er båda betydligt större trygghet när ni blir äldre.

Jag utgår från att du är egenföretagare eftersom du inte tycks vara ansluten till ett kollektivavtal. Om det nu inte är ekonomiskt försvarbart i just er familj att dela på föräldraledigheten kan inte din fru hjälpa dig i ditt företag så du har möjlighet att umgås ännu mer med barnen? Det finns massor att göra i egna företag som inte kräver någon högre kompetens, ex bokföring.

Sen tycker jag att du tänker rörande er ekonomi. Det handlar trots allt inte om särskilt lång tid hemma med barnen om man skulle dela på föräldraledigheten rakt av, typ 8 månader? Det är bättre att tänka - vad kan vi klara oss på? snarare än -Vad förlorar vi? Allt handlar om prioriteringar. För vad skulle hända om du blev sjuk ex?

Tveksamt men jag antar att du skämtar. Det har sina fördelar och nackdelar.


Tanken är väl kanske inte att man ska skiljas? Hmmf... Men du har en poäng, dock får hon hälften vid en skilsmässa... Jobba för pensionskontraktet håll ihop familjen istället.

Finns det inte statistik angående korrelationen mellan gruppen ensamma mammor, brottslighet, dåliga betyg, e.t.c. som skiljer sig från gruppen ensamma pappor - inbillar jag mig bara, har Kristdemokraterna indoktrinerat mig måntro?

Jadu..det blir ju inte alltid som man tänkt det. Många par skiljer sig i samband med att barnen flyttar hemifrån helt enkelt för att de inte har samma känslor för varandra som de hade 20 år tidigare. Har de då haft samma upplägg som PissingContest och samtidigt inte planerat för bådas individuella ekonomiska trygghet så kan man råka riktigt illa ut. (Nu gör de ju säkert det i detta fall då han tjänar så pass bra och har råd med buffert) Visst, halva bohaget och ev sparpengar får man med sig men i familjer som saknar en större buffert kan det innebära katastrof.

Det är lättare att tänka med hjärtat än hjärnan ibland..

Som tago säger så kommer min fru (därför att vi inte har något äktenskapsförord) få en ganska ansenlig del av min inkomst om vi skulle separera/skiljas. Detta är helt i linje med vad jag personligen önskar!
Jag har kunnat jobba för vår finansiella säkerhet just därför att hon har funnits där för vår familjs säkerhet.
Det finns ingen enda nerv i min kropp som säger att hon skulle ha mindre rätt till min lön än jag har!
Jag skulle i nuet offra mitt liv för henna och för våra barn, så varför skulle jag inte vilja ge henne minst hälften av vad vi, som familj, skapar?
Det finns gott om människor som bara ser till sig själva och som lägger stor vikt vid vad olika parter för med sig IN i ett 'äktenskap'. För min del handlar 'äktenskapet' om att ge HELA sin del till den andra (oavsett vad man får tillbaka) och att kämpa gemensamt för att 'familjen' ska få det bästa möjliga.

Jag kan ärligt säga att min fru inte kommer att hamna i ett sämre läge än mig, om vi skulle separera/skilja oss och jag har absolut noll problem med detta.
Vi är båda 100% delaktiga i den familj vi skapar och vi har båda 100% ansvar och förtjänst av det vi skapar.
I vårt fall är det jag, mannen, som skapar det finansiella värdet som håller familjen flytande.
Men jag kan inte skaffa barn ensam och det är därmed min skyldighet att se till att både min fru och mina barn överlever!
Den del av detta "avtal" som jag tagit på mig kommer jag inte att svika. Jag kommer heller aldrig att svika "pappa-rollen" därför att jag älskar mina barn och vill vara en stor del av deras liv.


Tack för din omtanke.
Men, jag var då inte egenföretagare och jag var ansluten via kollektivavtal (inte i Sverige dock).
Hela grejen med att skaffa barn hade varit oerhört annorlunda idag, om man jämför med hur vi hade det då..
Jag hade inget eget företag och min fru hade varken de språkliga kunskaperna eller giltiga utbildningar som kunde generera den typ av jobb som gav en genomsnittlig inkomst..
Som jag tidigare sade så hade den ekonomiska effekten av att jag tagit ut pappaledighet varit ganska påtaglig.

Du talar nedan om 8 månader vilket för oss hade inneburit en "förlust" på ~150.000 SEK.
Man kan säga att det är "bättre att tänka vad vi klarar oss på", men det blir ganska snart klart att 150.000 inte går att undvara för en normal familj.
Det blir faktiskt ganska svårt redan vid 14.000 - 20.000 per månad..
Läs ovan, jag har haft prioriteringen att om jag kan vara hemma före 16:00 nästan varje dag i veckan så lever jag inte ett för dåligt liv..



Ganska träffsäkert, för ungefär där står vi..
Vi har ett antal försäkringar som täcker det fall då jag skulle omkomma av diverse anledningar.
Så länge jag är i livet kommer jag att försörja min familj (inklusive min fru) oavsett om vi lever tillsammans eller inte..
Detta är ett val man kan göra!!!
Antingen så erkänner man för sig själv att man inte är ensam och att man är beroende av andra (vilket ju medför att man då också måste stå upp för dessa andra),
eller så tror man att man kan göra allt själv..

Personligen är jag inte så upptagen med att tänka på hur mycket jag gör för min fru som hur mycket hon gör för mig..
Jag ligger i konstant underläge där (även om det är jag som drar in pengarna..)

Ingen kan säga till mig att jag inte tar del i min familj!!!

Jag har inte förstått vitsen med krav på delad föräldraledighet ur ett jämställdhetsperspektiv. Om det är så att kvinnor antas vara mer hämma med sina barn och att därmed deras chanser att göra karriär minskar, då borde kvinnor få samma karriärsmöjligheter om de ingår ett avtal med en kommande arbetsgivare om att dela lika på eventuell föräldraledighet.

För övrigt så borde klyftorna i samhället i allmänhet öka om personer som värdesätts högt på arbetsmarknaden arbetar mindre och personer som värdesätts lågt i högre grad försöker få jobb. Helt enkelt efter som utbud och efterfrågan på olika sorters arbetskraft borde påverka priset/lönen i den riktningen. Och om ekonomiska klyftor generellt ökar då ökar mycket sannolikt också klyftorna mellan män och kvinnor.

Vad märkligt, de jag känner som är feminister (kvinnor och män) har i princip delat föräldraledigheten lika. Menar du att de feministiska kvinnorna för det för att förstöra männens kontakt med barnet?

Det är ju väldigt paradoxalt eftersom mannen och hans barn får bättre kontakt om han är hemma tex 7 månader istället för 2 månader som dessutom sammanfaller med mammans semester.

Jag tycker det vore kanon om fler körde en 50/50 lösning, det har jag själv, som man, gjort med båda våra barn. Jag ser inte amningsperioden som ngt som utesluter mig som pappa, det är så mycket annat som händer, blöjbyten, tröts, kolikpromenader på natten och ha en spädis sovande på bröstet mitt på dagen.

Utifrån ett psykologiskt perspektiv kan man inte säga att vare sig mammor eller pappor är viktigare. Studerar man utvecklingsteori ser man snabbt att gamma forskning bygger på interaktion mellan mödrar och barn, men det var ju i en tid då männen helt enkelt inte deltog på samma sätt.
De viktiga anknytningsprocesser som ska ske för att barnet ska utvecklas normalt kan också ske med en man eller en annan vuxen.

Om man vänder på steken och tittar på personer med psykisk ohälsa verkar det som om både en frånvarande mamma och en frånvarande pappa kan bidra till ohälsa som barn eller vuxen.

Det är alltid lättare att tänka med hjärtat än med hjärnan. Ett barn klarar sig utmärkt utan en pappa i Sverige (i andra länder kan det vara annorlunda), men utan en mamma så blir döttrarna ganska vilsna.

Men just i Sverige blir en karl ganska överflödig efer att han befruktat en kvinna. Sorry grabbar, men ni behövs faktiskt inte efter att man fött sitt barn.

Om vi ska hålla oss till fakta så är mamman viktig de första åren i livet. Därefter är pappan viktigare.

Framförallt söner utan pappor råkar ofta illa ut.

Alltså problemet med er sliddjur är att ni faktiskt aldrig lär er och börjar förstå saker i omgivningen - det är just det som ligger bakom att ni tar så jävla lätt på saker och tror att män inte behövs och underminerar deras värde, då i tron om att bara för att ni kan upprepa termer som tränas in på högskola och följa vad gruppen anser så är ni förnuftiga; när ni egentligen är jävla fårskallar som förstår skit i stort sett.

En såndär sak att ni har absolut noll insikt i erat eget beteende och tror det är 'fördomar' eller 'generaliseringar' när män kommer med iaktagelser om hur ni fungerar är ett klockrent exempel på det: det är inte att män "tror" så mycket och det kommer ifrån något de ska skämmas över i stil med att de är WT eller fått för lite fitta och ska hålla käften för de hallucinerar; det är helt enkelt därför män har större hjärna och mer tänkande hjärnceller som gör att de ser samband i omgivningen över hur saker fungerar som de fortsätter utveckla under hela livet.

Och den databasen över hur världen de facto fungerar och hur man ska anpassa sig efter den är det fullständigt livsviktigt att det finns en farsa i närheten som för över till sin unge; tar man bort det ur ekvationen får man missanpassade individer som får problem i livet - kvinnor kan inte fylla den rollen bara för att de själv -tror- att de kan det. Ni finns bara för att föda barnen och resten - att få dem att bli fungerande vettiga människor - ligger på mannens axlar. För ni kan inte.

Är själv en produkt av fadersavsaknad och kan instämma på det du säger, vissa mörka tankar gror ständigt inom mig.

Männen må styra vetenskap och ekonomi i världen, men sliddjuren har ändå den andra sortens makt.

Såklart pappor är mindre viktiga om man ser till barnets tidiga utveckling. Men viktiga ändå. Sett till kärleken blir det nog jämnt skägg för de flesta även om just säkert pappor är mer benägna att ge upp sina barn än mammor är.