Är pappor mindre viktiga för barnen än mammor?

De är en del av samma problem. "Övergreppen" i rättsprocesserna är beroende av bilden att kvinnan är den bästa föräldern. Samma mekanik ligger bakom att män ger bort sina dagar. Att modern anses vara den bästa föräldern kommer naturligt av att hon föder barnet, man antar helt enkelt att hon är byggd att klara den uppgiften. Denna syn späs på ifrån alla håll, inklusive feminism. (även om de säger att de vill att pappor ska vara mer delaktiga visar handlingar motsatsen) Kvinnan har och kommer förmodligen alltid att ha en särställning när det gäller barn.

Det är mer än så. Det finns en bakomliggande rutten ideologi också. Ideologin går under namnet "barnets bästa".

Detta är den ideologin i praktiken:
http://en.wikipedia.org/wiki/Death_of_Baby_P

Förlåt ett löjligt påpekande men det var styvpappan som torterade Baby P. Mamman mörkade och var enabler så hon var långt ifrån oskyldig men likväl var det inte hon som stod för våldet.
(styvpappan och hans brorsa var det)

Nu måste jag faktiskt rätta dig. Det heter bonuspappa.

Synonymer där det ges möjlighet till att färga vad man tycker om sin förälders partner. Känns knappast som att den här bonusen var någon direkt jackpott.

Fast vad vill du själv? Är det helt upp till mamman när och hur du får umgås med ditt barn?

Jag har svårt att tro att fadern har någon personlig roll att spela i barnets liv överhuvudtaget under de första två-tre åren. Modern är då helt naturligt barnets hela värld och trygghet. Ibland hör man att unga fäder känner sig undanträngda av modern och ger uttryck för nån sorts avundsjuka. Att uppmuntra sådana känslor är helt galet. Mannens roll är att skydda mor och barn, och förse dem med föda, värme och trygghet, inte att sitta i grottan och gulla med blöjbarn.
Att man idag indoktrinerar unga män att tro att de gör sina barn en tjänst genom att tränga sig mellan, och bryta den för barnet oerhört viktiga relationen till modern, är ett socialt experiment som i värsta fall får negativa effekter på barnets trygghet och framtida förmåga att skapa relationer.

Jag har svårt att tro att fadern har någon personlig roll att spela i barnets liv överhuvudtaget under de första två-tre åren. Modern är då helt naturligt barnets hela värld och trygghet. Ibland hör man att unga fäder känner sig undanträngda av modern och ger uttryck för nån sorts avundsjuka. Att uppmuntra sådana känslor är helt galet. Mannens roll är att skydda mor och barn, och förse dem med föda, värme och trygghet, inte att sitta i grottan och gulla med blöjbarn.
Att man idag indoktrinerar unga män att tro att de gör sina barn en tjänst genom att tränga sig mellan, och bryta den för barnet oerhört viktiga relationen till modern, är ett socialt experiment som i värsta fall får negativa effekter på barnets trygghet och framtida förmåga att skapa relationer.

Jag har svårt att tro att fadern har någon personlig roll att spela i barnets liv överhuvudtaget under de första två-tre åren. Modern är då helt naturligt barnets hela värld och trygghet. Ibland hör man att unga fäder känner sig undanträngda av modern och ger uttryck för nån sorts avundsjuka. Att uppmuntra sådana känslor är helt galet. Mannens roll är att skydda mor och barn, och förse dem med föda, värme och trygghet, inte att sitta i grottan och gulla med blöjbarn.
Att man idag indoktrinerar unga män att tro att de gör sina barn en tjänst genom att tränga sig mellan, och bryta den för barnet oerhört viktiga relationen till modern, är ett socialt experiment som i värsta fall får negativa effekter på barnets trygghet och framtida förmåga att skapa relationer.

Hur kommer det sig att papporna ger bort så många av sina föräldradagar till mammorna?

Ekonomiska argument i all ära men i de flesta fall handlar det om prioriteringar. Över 90% av alla anställda omfattas av kollektivavtal. De flesta kollektivavtal erbjuder föräldralön motsvarande 90 % av inkomsten (dvs även lön över inkomsttaket för föräldrapenningen) i ett antal månader, vanligtvis 90-150 dagar så inkomstbortfallet blir i de flesta fall inte så stort om man dessutom räknar med jämställdhetsbonusen. Ex: För en landstingsanställd som tjänar 20 000 kr/mån resp en industrianställd (ex IF Metall) som tjänar 30 000 kr/mån blir inkomstbortfallet ca 1000 kr/mån om de delar föräldraledigheten helt lika och tar ut 5 dagar/veckan. (Tar de ut fler dagar i veckan tjänar de på att låta den högst betalda stanna hemma längre!)

(Undantaget är arbetslösa, sjukskrivna eller egenföretagare..samt lyxfällan-fallen. Sen kan man ju fråga sig hur de kvinnliga egenföretagarna löser föräldraledigheten och varför de manliga inte kan göra på samma sätt..)

Amningen då? Inte ens hälften helammar efter 6 månader och de flesta kvinnor har slutat amma helt när barnet fyller 1 år så det argumentet håller inte heller riktigt. (Självklart ska de som vill amma längre göra det men nu ser vi till hur majoriteten faktiskt agerar). 240 + 90 dagar att ta ut innan barnet fyller 8 år så visst finns det tid, allt handlar om prioriteringar.

Är det helt enkelt så att mamman stannar hemma i större utsträckning är för att hon anses vara viktigare för barnen i tidiga år än vad pappan är? Att hon själv vill vara hemma med barnen och att mannen i större utsträckning vill satsa på karriären och ekonomin istället för familjelivet?

Är det i så fall så konstigt att kvinnan oftare tilldelas ensam vårdnad om gemensamma barn vid en vårdnadstvist? Då majoriteten av män tillsynes prioriterar jobb och en god ekonomi framför tid med barnen. Räcker det inte med deras ekonomiska stöd och umgängesrätt?

Helknasigt kan jag personligen tycka. Visst ska man få göra som man själv vill men varför kämpar inte fler pappor för att behålla sina föräldradagar själva även fast de inte är i en pågående vårdnadstvist?

Det här var en intressant åsikt. Så du menar alltså att barn som umgåtts mycket med sina pappor de första två-tre åren har svårare att knyta an till andra människor senare i livet? Finns det någon forskning eller liknande som ligger till grund för det påståendet eller är det helt baserat på egna erfarenheter? Det skulle alltså innebära att barn till ensamstående pappor skulle ha betydligt sämre förutsättning senare i livet än barn till ensamstående mammor. Jag tror och hoppas att du har fel.

Det första året tror jag, ja, att mamman är viktigare för barnets välmående. När barnet växer tror jag däremot att pappan är lika viktig som mamman. Viktig för att barnet ska kunna utveckla bättre förståelse för omvärlden och bättre självförtroende. Jag anser inte att kvinnor bör ha så stark fördel i vårdnadstvister. Det kan vara för hårt både mot pappor och mot barnen. (Men de fall då det gäller kriminella/våldsamma pappor så måste det förstås tas in i sammanhanget.)

Tror för övrigt inte att själva föräldradagarna är så viktiga i sig, tänker att pappan är viktigare i ett mer långsiktigt sammanhang. Därför tycker jag att föräldradagar i sig inte är ett särskilt stort problem. Men respekt för pappans roll är det.