Är pappor mindre viktiga för barnen än mammor?

Jag baserar det på en "fråga psykologen"-utläggningen jag läste i DN för några år sedan. Som sagt, ingen hårddata direkt. Min pappa var hemma med mig andra halvåret, och jag har fått det återberättat för mig att jag ofta var arg på mamma när jag var liten, och tydde mig till pappa.
Men som sagt vem vet? Om man förutsätter att moder+barn-umgänget är något som barnen naturligt har vant sig vid under amningsperioden, blir kanske splittringen under andra halvåret traumatiskt? Min syster var hemma med sina barn hela tiden, medan barnens far har jobbade. Barnen har aldrig visat någon avoghet gentemot sin far för att han jobbade. För att verkligen veta hur det förhåller sig måste man naturligtvis göra mer vetenskapliga undersökningar av fenomenet.

Jag har en ytlig bekant som är ensamstående pappa sen några år tillbaka och hans son är utan tvekan den mest "pappiga" unge du kan träffa. Iofs är väl en utav de större bidragande orsakerna till det just att modern inte vill ha något med pappan eller sonen att göra.

Modern är totalt frånvarande och har ingen sett sin son på snart 5 år (av vad jag vet), den enda kontakt de tycks ha haft är när fadern har försökt ringa henne några gånger under sonens uppväxt men modern tycks ha hållit fast vid sin linje att hon vill inget att ha med sonen att göra. Ungen är idag 8 eller 9 och verkar inte ens fråga efter sin biologiska mamma idag enligt pappan. Kan mycket väl vara så att de känslorna som han eventuellt skulle ha haft för sin mor helt och hållet har gått till pappan varvid han har blivit både mamma och pappa för sin son eftersom modern inte finns med i bilden och således är modern inte viktig längre.

Så med det sagt så vill jag säga att tror nog inte riktigt att pappor är mindre viktiga, möjligtvis har samhället större acceptans eller ser det som mer normalt att pappor är frånvarande varvid man antar att de inte är lika viktiga som mamman. Sen finns ju också den ekonomiska aspekten i parrelationer just att när man har nyligen skaffat barn så blir tankarna på att få ekonomin att gå ihop än mer viktigare och om pappan då tjänar mer så blir det som det blir. Det är ju ingen hemlighet precis att män tjänar mer än kvinnor ute i arbetslivet, även om det blivit mer jämställt med åren så finns fortfarande små marginella skillnader som säkert bidrar till att kvinnan stannar hemma.

Sen har du just det här med amningen också vilket säkert är en bidragande faktor till att mammor kanske tar sig an rollen hemma i början men den perioden varar ju inte i mer än några månader.

Nu spekulerar jag bara i mitt sista stycke men jag tror att ett annat skäl till att män oftast inte tar den rollen som oftast faller på kvinnan är väl just att man knyter väldigt mycket till sitt barn under den perioden och jag skulle nog säga att skräcken att få sitt barn slitet ifrån sig (just på grund av att samhället uppfattar mamman som viktigare) gör att kanske pappor föredrar att stå lite vid sidan i början istället för att "hoppa rakt in föräldrarollen" som mödrar kanske gör tills de känner sig trygga.

Kanske är män bara mer naturligt osäkra som föräldrar än kvinnor men att kvinnor skulle vara viktigare för den emotionella utvecklingen har jag svårt att tro på. Jag har under min livstid inte träffat på mer än en ensamstående pappa så jag har inte mycket att gå på men för sonen är tydligen hans far allt då modern förskjutit honom (vilket han även är medveten om trots sin ringa ålder).

Kort sagt, jag tror inte att en förälder är på något sätt viktigare än den andra utan möjligtvis att samhället betraktar män generellt som mindre viktiga varvid män själva har börjat tro på det.

EDIT: Är det samma underhållsskyldigheter för kvinnor som det är för män om mannen har ensam vårdnad om barnet eller slipper modern betala ut något om fadern tjänar tillräckligt på egen hand?

Det hela är väldigt enkelt, mamman är hemma för att hon vill vara hemma och eftersom vi män är dom extremt fina människor vi är så låter vi så klart vår sötnos få bestämma det.

Ja, det här är nog en stor orsak. Man ifrågasätter inte gamla normer utan gör vad som förväntas av en, så som man alltid har gjort. Många arbetsgivare förutsätter nog att män ska jobba vilket gör det svårare för männen att ta ut den föräldraledighet de har rätt till samtidigt som det förutsätts att kvinnan ska ta hand om barnen, annars är hon en dålig mamma.

Kan det inte vara så enkelt att man har en bättre relation med den föräldern man umgicks mest med som liten? Eftersom majoriteten är mest med sina mammor är det ju inte så konstigt att det är mamman man har bäst relation med. Det hade lika gärna kunnat vara tvärt om om rollerna var ombytta?

Jag älskar min mamma men jag har en mycket närmare relation med min pappa. Mycket tror jag beror på att han var hemma så mycket med mig när jag var liten. Han pluggade men tack vare att jag var ett sånt lugnt och snällt barn kunde han jobba hemma för det mesta Min syster är tvärt om mycket närmare mamma. Hon krävde enormt med uppmärksamhet så det var mamma som fick ta hela lasset i början. Sen är min syster mycket mer lik min mamma till sättet, social och konstant behov av umgänge med andra medan jag är mer lik pappa, en analytisk ensamvarg som kan roa mig själv. Så personligheten är nog också avgörande.

Ungen måste bli ett och ett halvt år innan den fattar att mamman är en annan person. Fram tills dess tror barnet att de är samma person.
Har hört att mamman är viktigast de första tre åren (behöver inte vara sant). Men å andra sidan är ju daddyissues i tonåren rätt katastrofalt.

Det lär svänga fram och tillbaka, uppenbarligen.

Jag har svårt att tro att fadern har någon personlig roll att spela i barnets liv överhuvudtaget under de första två-tre åren. Modern är då helt naturligt barnets hela värld och trygghet. Ibland hör man att unga fäder känner sig undanträngda av modern och ger uttryck för nån sorts avundsjuka. Att uppmuntra sådana känslor är helt galet. Mannens roll är att skydda mor och barn, och förse dem med föda, värme och trygghet, inte att sitta i grottan och gulla med blöjbarn.
Att man idag indoktrinerar unga män att tro att de gör sina barn en tjänst genom att tränga sig mellan, och bryta den för barnet oerhört viktiga relationen till modern, är ett socialt experiment som i värsta fall får negativa effekter på barnets trygghet och framtida förmåga att skapa relationer.

Nu kan jag tycka att systemet vi har idag är oerhört generöst. Det finns väl knappast något land i världen som erbjuder bidrag för föräldraledighet i samma utsträckning som i Sverige? Jag ser inte att det är någon mänsklig rättighet att skaffa barn. Vi borde vara enormt tacksamma för de statliga bidrag vi får, och inte ta det för givet. Systemet underlättar för både män och kvinnor att i stor utsträckning vara hemma med sina barn. Ändå tar en femtedel av alla män inte ut en enda dag med föräldrapenning under de 8 (!) år de har möjlighet. Det tycker jag är väldigt konstigt. Om man nu vill ge mamman dagar i början, varför går man då inte ner i arbetstid senare istället och umgås mer med sina 3, 4, 5-åringar? Allt handlar som sagt om prioriteringar. Volvon, villan och vovven känns kanske viktigare än att umgås med sina barn och bo kvar i hyresrätten..

Sen har vi ju redan idag möjlighet att ta ut dubbeldagar, men det har inte visat sig vara så populärt än så länge.

Fast vad vill du själv? Är det helt upp till mamman när och hur du får umgås med ditt barn?

Ja lagen i sig är könsneutral, så det spelar ingen roll om det är mamman eller pappan som är frånvarande.

Jag tror att det är relativt skadligt för barn att vara med sin mamma när det är litet. Nyförlösta kvinnor är sällan i stånd att ta hand om barn. Det finns såklart undantag, men det vore en bättre utgångspunkt att förutsätta att mammor inte bör belastas med ansvaret för barnet.

Daddy issues?