Nationalistisk ekonomi

Lån är som knark. Kan ge mycket goda effekter på kortsikt men leda till döden om missbrukar det. Precis som att folk inte kan hantera knark kan inte folk hantera lån. Därför måste det vara väldigt begränsat. Att släppa lös en så farlig kraft som banksystemet innebär och tro att om alla sköter sig och gör rätt går emot all tidigare erfarenhet. Det leder bara till finansiell härdsmälta.

Fiatvalutan är ett mycket nytt fenomen. Under denna tid har vi upplevt en av de värsta ekonomiska kriserna i historien. Med guld som valuta byggdes stora och stabila civilisationer. Papperspengar och mångkultur kom till Europa samtidigt och det vara samma människor som införde det.

Tar man ett lån och gör en investering som tar företaget framåt, har man skapat bättre förutsättningar långsiktigt, vilket kanske rent av innebär att räntan blir en liten struntsumma i förhållande vinsten. Det är så det fungerar, man tar en risk, och lyckas man investera tillräckligt bra har man bara vunnit på det. Om folk nu inte hade kunnat få mer kunskap i området, låt staten avgöra vilka som får ta lån, så bara de som har goda chanser att göra något bra av det får ta lån av banker, så kan vi omöjligt få denna katastrofala typ av samhälle.

Jag är också för guld som valuta.

Sverige var väl först i europa 1621 med pengar om jag inte minns fel. Inte mycket judar eller mångkultur här då vad jag vet?

Sedan, vad är det för fel på en fiat valuta? sålänge den inte lånas ut i ekonomin så fungerar den minst lika bra som guld , om inte bättre eftersom man inte kan "hitta" pengar i berget som upprör valutan??

Kanske tillochmed stabilare än guld eftersom man kan kontrollera exakt på öret hur mycket av en fiat valuta som ska finnas i landet så länge man inte för pengar över gränserna.

I takt med att guldet samlas i denne "judes" händer i något fantastiskt overkligt scenario (ett scenario där Herr Utlånings-Jude inte konsumerar någonting utan bara hamstrar räntan han drar in år efter år efter år efter år efter år) så skulle naturligtvis efterfrågan på lån mätt i guld minska i takt med den deflation som skulle uppstå. Vilket skulle göra det till en evighetsekvation och han får aldrig labbarna på allt guld. Jag vet inte om du är seriös ärligt talat? Vad skulle din jude göra med allt guld han hamstrar? Sitta och drägla över det? Är han efterbliven?

Du verkar inte ha förståelse för vad pengar egentligen är. Det är en vara som alla andra och kan egentligen vara vad som helst. Men det vore väldigt opraktiskt ha exempelvis smör som pengar eftersom det dels härsknar och därmed inte är lämpligt att spara i; och dels eftersom det är enkelt att inflatera. Ädelmetaller är mycket mer praktiska och därför har man också i alla tider använt sådana som "pengar". Det är en vara som underlättar byteshandel. Våra förfäder kom en gång i tiden på att det var mycket enklare att som exempelvis veteproducent knalla bort till grannbyn med ett gäng silverbitar när man skulle köpa en ny häst, än vad det hade varit att komma släpandes med flera hundra kg vetemjöl. Då behövde man inte bekymra sig om att först ta reda på vad exakt hästuppfödaren hade behov av för att först byta sig till detta. Förklara hur ränta gör att det måste skapas mer silver för att silver ska kunna vara pengar.

Nej, vi bör ge den rätten till alla. Låt vem som helst utfärda en valuta som är uppbackad av vad som helst. De flesta människor kommer då att handla i det som de finner mest lämpligt, dvs det som accepteras av de flesta, är oförstörbart, är delbart och behåller sitt värde oavsett storlek, är svårt att inflatera etc. Inga bankirer kommer ha en speciell särställning där de hålls om ryggen av staten.


Som min allierade monsterjude NordiskRevolution förklarar så är det omöjligt för någon att ansamla allt kapital i en ekonomi även om den bara sitter och trycker på sin outnyttjade köpkraft och drar in ränteintäkter. På samma sätt som en hyrbilsfirma har utgifter som cirkulerar intäkterna runt i ekonomin så har banken anställda som får löner som de konsumerar för; de kanske köper saker av en av de kunder som tagit lån på banken för att kunna starta upp sitt företag?


Tillväxt mätt i BNP säger inte så mycket, om staten anställer folk för att gräva gropar som de sedan fyller igen så ökar det BNP. Men självklart så är det möjligt att vi blir bättre och bättre på att förädla våra resurser.

Jag har inte studerat hur ekonomin var uppbyggd i NS-Tyskland i detalj, men här är iallafall ett kapitel om detta ur boken Folkresningen i Tyskland av Per Engdahl och E.G Westman, utgiven 1933.

Den nationella socialismen.

Folkgemenskapens idé är centralpunkten i det nationalsocialistiska programmet. Den är nervtråden, som ger liv åt dess olika delar. Den politiska organisationsform, som nationalsocialismen vill bygga upp, syftar till en samling av folkets alla krafter till medvetet samarbete under folkets stora ledare. Det sociala programmet med dess höga etiska värdering av arbetet har hela sin udd riktad mot den klassanda, för vilken olika arbete värdesättes på olika sätt, och det ekonomiska programmet till sist vill också inom näringslivet giva eftertryck åt klassamhällets förintelse och den folkliga solidaritetens genombrott.

Något fullt utarbetat system för det ekonomiska livets reglering har nationalsocialismen aldrig fört fram. Det ligger i själva verket i dess väsen att icke i stela former slå fast det levande och rörliga i samhället. Nationalsocialismens uppkomst under trycket av en ekonomisk nödtid av sällsporda mått var heller icke ägnad att befordra uppkomsten av ett ändamålsenligt ekonomiskt system. I sina allmänna grunddrag torde man emellertid kunna urskilja konturerna av den nationella socialismen, och man kan därvid konstatera tre huvudlinjer. Den första går till angrepp mot det kapitalistiska räntesystemet med dess lättfångna spekulationsvinster och vill åvägabringa en bättre jämvikt mellan penningväsendet och produktionen. Den andra vill genom bankväsendets förstatligande skapa möjlighet för en statlig ledning av näringslivets kapitalförsörjning och därmed även bereda mark för en effektivare statskontroll över näringslivet. Den tredje till slut vill bygga upp de fackliga sammanslutningarna till en hela näringslivet omspännande, korporativ organisation med organ, som kunna reglera sociala och lönepolitiska frågor.

Den första av dessa linjer brukar i allmänhet förknippas med namnet Gottfried Feder. Då det just var Feder, som genom sin föredragsverksamhet i München 1919, övertygade Hitler om den nationella socialismens riktighet, kan ingen framställning av nationalsocialismens program gå förbi hans teorier. Feder vänder sig dels mot guldet som värdemätare på valutan och dels mot kapitalräntan, vilken han betraktar som en boja för fria folk. Då guldet i världen till största delen äges av judarna, komma staterna genom att binda sin valuta vid guldet att göra sig beroende av den judiska storfinansen. Än mera beroende bli staterna genom den upplåningspolitik, som regeringarna bedriva i syfte att finansiera sina olika företag. Detta är enligt Feder så mycket betänkligare, som staterna just ha möjlighet att undgå varje upplåning. Det är rätt naturligt, att en åskådning, för vilken staten är ett uttryck för det genom tiderna levande folket, icke skall kunna acceptera ett sådant försvar för lånepolitiken, som att den åstadkommer ett lättande av trycket på den levande generationen vid finansieringen av institutioner, som även komma att bli framtida släktled till gagn. För varje allmännyttigt företag bör enligt Feder nya sedlar kunna tryckas.

Det av staten nystartade företaget och de nya värden, som därigenom skapas, komma då att utgöra täckningen för dessa sedlar. De betraktas av Feder som skuldförbindelser, vilka skola cirkulera i marknaden vid sidan av de guldtäckta sedlar, som äro nödvändiga, så länge icke hela världen lämnat guldmyntfoten. Så snart det startade företaget hunnit giva staten tillräckligt stor avkastning, skola de nyutgivna sedlarna åter dragas in. Då man emellertid tänker sig en ständigt fortskridande statlig företagsverksamhet, komma ständigt nya möjligheter för sedelemissioner att yppa sig, och de av de statliga företagen täckta sedlarna bli därigenom ett permanent institut. Man erhåller alltså tvenne sedelsystem, av vilka det ena baserar sig på centralbankens guldförråd och det andra på de realvärden, som staten genom sin företagsamhet skapat. Faran med detta system är emellertid risken för att det ena myntet skall bli sämre än det andra. Inträffar detta, kommer den gamla lagen om att det sämre myntet alltid tränger ut de bättre att träda i funktion. Och därmed kommer en valutaförsämring ovillkorligen att bli resultatet.

Man har från ekonomiskt håll betecknat systemet Feder som inflationism. I viss mån kan detta också vara riktigt, ty både Feder och inflationisterna ha sökt åstadkomma en intimare relation mellan betalningsmedlen och produktionen. För båda är det naturligt, att en produktionsökning av ett eller annat slag alltid måste följas av en sedelemission. En kris, som karakteriseras av överproduktion och ständigt sjunkande priser tyder enligt inflationismen på bristande betalningsmedel. En ökning av sedelstocken skulle i sådant fall möjliggöra en ökad köpkraft och en allmän prisstegring. Feder söker emellertid hålla sig på ett visst avstånd från denna skola. Han gör med skärpa gällande, att inflationismen innebär en ökad sedelutgivning utan att motsvarande nya realvärden skapas, vilket däremot är förutsättningen för hans egna nyemissioner. Man kan diskutera, om denna skillnad verkligen är så stor, som Feder söker hävda. Roosevelts kontrollerade inflation har dock påtagliga beröringspunkter med den tyske ekonomens spekulationer.

FORTS

Det är här icke platsen att gå in på en närmare analys av nationalsocialismens penningteorier. I sin detaljerade utformning ha de heller icke sitt största intresse. Det är deras syftning, som gjort dem betydande. Att enbart förklara det kapitalistiska samhällets kriser med överproduktion, är omöjligt. När vissa människor få draga sig fram på ett existensminimum, existerar det intet verkligt varuöverflöd. Det skenbara överskottet är ett tecken på felaktigheter i konstruktionen av den apparat, som distribuerar varorna från producenten till konsumenten. Det moderna samhällets kanske viktigaste ekonomiska problem är nödvändigheten att åter komma denna mekanism att fungera, och detta problem kan icke lösas, om man ej lyckas åstadkomma jämvikt mellan betalningsmedel och varumängd. Samtidigt måste betalningsmedlen jämnare fördelas inom samhällets olika grupper. När Feder för att lösa detta problem angriper kapitalräntan, sådan den i dag fungerar i det kapitalistiska samhället, har han otvivelaktigt tryckt på en väsentlig punkt i tidens missförhållanden, även om han därmed icke lyckats övertyga världen om framkomligheten på den väg, som han själv utvisat.

Den andra punkten på nationalsocialismens ekonomiska program rör den företeelse, som man varit van att förbinda med begreppet socialisering. Nationalsocialismen erkänner den privata äganderätten och det enskilda initiativet. Dess kampställning mot en tyngande ekonomisk byråkrati har vid flerfaldiga tillfällen trätt starkt i dagen. Men å andra sidan har den icke kunnat undgå att observera den tendens till monopolbildning på olika områden, som redan gjort den fria konkurrensen illusorisk. I de tjugufem punkternas program kräver man därför socialisering av bankerna. Förstatligandet av alla finansinstitut innebär enligt nationalsocialistiskt betraktelsesätt dråpslaget mot lånekapitalets maktställning. Därigenom får staten möjlighet att helt behärska näringslivets kapitalförsörjning. Inom industriell produktion spelar alltid denna faktor en väsentlig roll, och makten över bankerna måste därför bli nyckeln till en ekonomisk ledarställning. Staten får härmed möjlighet att kontrollera alla företag. Den kan genom kreditvägran hindra nya företag, och den kan genom frikostighet med lånemedel befordra andra. Samtidigt är det enskilda initiativet icke förkvävt. Det existerar och florerar överallt, ehuruväl staten hela tiden har kontroll över dess verkningar.

Den korporativa tanke, som utgör den tredje huvudlinjen i den nationella socialismen, har redan berörts i samband med författningsprogrammet. Korporatismen har i den aktuella diskussionen kring detta ämne företrädesvis betraktats som ett led i statsskickens ombildning. Samhällets indelning i olika yrkesgrupper, s. k. korporationer, skall enligt en vanlig uppfattning blott tjäna som underlag till ett korporativt parlament. Denna uppfattning är mycket ensidig, i den mån det gäller sådana rörelser som nationalsocialism och fascism. Korporatismen är här i första hand ett instrument för statens ekonomiska politik, ett redskap för åstadkommandet av större planmässighet inom produktionen och för reglering av sociala intressekonflikter. Det råder här en grundskillnad mellan den konservativa uppfattningen av korporatismen och den nationalsocialistiska. På konservativt håll vill man i de gamla stånden se en förebild till de moderna näringssammanslutningarna. Denna uppfattning är i själva verket missvisande. De gamla stånden voro medborgargrupper, som var och en utrustades med rättigheter och privilegier. De uppträdde som stater i staten, och de hade anspråk, som de sökte hävda även gentemot statens intressen. De betraktade sig till och med själva ibland som staten sidoordnade institutioner. De moderna korporationerna äro icke utrustade med några privilegier, de äro rättsligt fullständigt beroende av staten, och deras uppgift är icke att företräda vissa medborgares intressen utan att organisera vissa medborgares arbete. Medan de forna stånden sågo sin uppgift i ett passivt bevakande av sina medlemmars förmåner, äro de moderna korporationerna aktiva exekutorer av statsviljan, positiva bärare av folkets liv på ett visst ekonomiskt område. Nationalsocialismen har fått sin korporationstanke från det fascistiska Italien. Detta faktum har erkänts både av Hitler och andra framstående nationalsocialistiska ledare. Och den italienska korporatismen är ett direkt arv från den romanska syndikalismen, arbetarrörelsens första revolt mot en stelnande marxistisk dogmatik. Därmed har denna strömning dokumenterat sitt ursprung icke i konservativ utan i revolutionär och socialistisk tankevärld. Att den tyska romantikens korporationsbegrepp fått tjäna som en vägröjare för denna nya korporatism, kan icke ändra detta förhållande.

Man frågar sig kanske efter denna korta översikt, var den sammanbindande tråden mellan det ekonomiska programmets olika punkter är att söka. Till en början ser det kanske motsägelsefullt ut, men bakom de yttre oformligheterna skall man dock snart finna det gemensamma. Kampen mot ränteslaveriet, kravet på socialisering av banker och truster och den korporativa samhällsordningen utgöra olika sidor av en och samma strävan, försöket att ur den kapitalistiska produktionsanarkien komma fram till ett läge, där en nationell statsbildning behärskar folkets ekonomiska liv, behärskar dess penningväsen, dess kapitalförsörjning och dess arbetsmarknad. Måhända är det till sist rörelsens lycka, att den icke bundit sig vid ett slutet system. System bli alltid stelbenta, när de föras ut i det levande livet, där så många oberäkneliga faktorer spela in. Det smidiga korporativa systemet framstår ibland som en organisation av förstatligade truster, och inom dess ram kan de tjugufem punkternas krav på socialisering av storföretagen lätt förverkligas. Men samtidigt möjliggör det också bibehållandet av i stor utsträckning självständiga små företag, som via bankkontrollen alltid stå under statlig uppsikt utan att därför hämmas i sin verksamhet av tungrodda byråkratiska former. Den nationella socialismen är en fortsättning av en lång industriell utveckling; den vill länka in tendenser och strömningar i en viss given riktning, men den vill därför icke låsa fast dem vid en i livet ännu oprövad papperskonstruktion.

EDIT: Jag skannade in detta, har inte suttit och "typat" ut det, men hoppas det kan vara av lite intresse för ekonomerna här.

Genom att förstatliga bankerna behöver de inte tjäna något på själva utlåningen, bara de får tillbaka pengarna så tjänar staten/nationen på det genom skatter i andra änden. Skatter som ger en bättre välfärd till alla.

http://www.historiesajten.se/handelser2.asp?id=59

Sveriges första bank grundades 1657 och 1664 skedde den första bankkraschen som ledde till att bankens grundare blev dömd till döden. Det var inte heller en svensk idé utan en sydländsk idé som hämtades till Sverige.

Problemet med fiatvaluta är att om det går att trycka mer pengar så kommer folk att göra det. Det finns närmast oändligt med historiska exempel på folk/länder/företag som antingen lånat för mycket eller tryckt för mycket. Det måste vara omöjligt att skapas för mycket pengar. Guld kan inte skapas ur luft och är därför en säker valuta. Bitcoin är en digital valuta som inte kan skapas och ett tänkbart alternativ.

George Soros spendar knappast alla pengar han får in, han bygger ett berg med tillgångar. Han har tagit kontroll på en stor del av ekonomin igenom spekulation och utsugning. Överklassen spenderar en ganska liten del av sina inkomster. När finansjuden sedan äger en stor del av kapitalet så har han kontroll över landet. Då är vi inte ett fritt folk längre. Det gör ingen skillnad om en kommunistisk ledare äger företagen eller en kapitalistisk ledare äger företagen. Båda innebär diktatur där en liten grupp utsugare styr.

Hur tror du bankimperier byggs upp? Igenom att ge hela vinsten i utdelning

Det krävs hela tiden mer pengar för att få ett system med ränta att fungera. Banken lånar ut ett kilo silver och får 1,5 kg tillbaka. 200 g går till att betala bankens kostnader och 1,3 kg lånas ut. Banken får då 1,6kg tillbaka osv. Ränta på ränta effekten fungerar bara i fantasin. Ekonomi är inte en vetenskap utan pseudovetenskapligt trams i nivå med genusvetenskap och paraspykologi. Ska man titta på naturresurser och produktion ska man titta på människans biologi, teknik och vetenskap. Inte misslyckade försök att skapa modeller av en ekonomi.

Låt människor handla i fiatvalutor om de vill, fiatvalutor kan dock endast existera tack vare det statliga våldet. Avskaffa därför valutamonopolet och låt människor själva använda vad de vill som pengar, vilket skulle innebära att folk började använda valutor uppbackade av ädelmetaller.


Soros är en skicklig spekulant som har gjort några riktiga klipp genom att analysera fram vilka valutor som tack vare statligt vanstyre kommer att falla i kurs. Kul för honom, hade jag haft samma kapital och kunskap så hade jag gjort samma sak. EU och stater motverkar dessa spekulanters gärningar genom att t ex Europeiska centralbanker går ut med garantier av olika slag för att inte räntan på statsobligationerna skall skjuta iväg och låter därigenom staterna fortsätta låna upp för att täcka sina ohållbara budgetunderskott.

Återigen: bankerna hade aldrig kunnat hålla på som de gör idag på en fri lånemarknad när staten inte längre håller dem om ryggen. De skulle hela tiden hotas av bankrusningar och reservdränering och skulle därför bli tvingade att hålla goda reserver och vara återhållsamma med hur mycket krediter de ger ut. Blanda inte ihop marknadsrubbningar och andra problem relaterade till statlig inblandning i ekonomin men en fri marknad och kapitalism. Det finns ingenting fritt eller liberalt med en kapitalism med stora inslag av statliga regleringar och särrättigheter.

En sida som behandlar just en räntefri men inte skuldfri ekonomi och ger i detalj exempel på hur det skulle fungera:

http://www.perfecteconomy.com/