Eftersom detta svaret kommer så långt efter så är det kanske mer ett svar till de personer som läser tråden snarare än till ts.
Att flytta hemifrån är ofta något man längtat efter. Man blir självständig och har ett ”eget” liv.
Man får ta ansvar och ”bli vuxen”.
Jag flyttade hemifrån i slutet på sommaren efter studenten. Jag flyttade 11mil bort från mina föräldrar och 12mil från min syster som jag ofta umgicks med. Det tar ca 1,5h att ta sig till dem så det är inte långt men samtidigt inget man gör bara sådär heller.
Jag är ganska introvert och har svårt för att skaffa mig nya vänner. Mina vänner har dessutom de också flyttat till andra ställen för att studera så det blir lite apparat för oss att träffas och krävs mycket planering.
Trotts att jag är introvert så har jag behov av att inte vara ensam ifall jag inte vill vara ensam. Annars så mår jag ganska så snart väldigt kasst. I dessa fallen så är sällskap alltså av någon familjemedlem eller vän.
Det kommer ta ett tag innan man vant sig. Till en början kommer första nätterna kanske kännas lite vemodiga men dagarna kommer du känna dig fri och efter nån vecka har du blivit lite varm i kläderna. Men rätt så snart kommer du inse att du bor ensam. Du kommer nu vara ensam mellan uppvaknandet och tidpunkten du lämnar för att jobba eller gå i skolan... du kommer vara ensam från det du kommer hem tills det du lägger dig... och du kommer vara ensam under natten....
vissa människor älskar ensamhet i alla dess former. Men inte jag. Jag älskar ensamhet när jag vill vara ensam annars HATAR jag den.
Det är nu ungefär ett år sedan jag flyttade hemifrån. 11 mil från mamma och pappa, 12 mil från syster min. Än idag kommer det dagar då jag saknar dem jättemycket och varje gång jag sätter mig i bilen eller tåget påväg hem efter att jag hälsat på hos dem så känner jag ett starkt vemod och vill egentligen stanna kvar. Samtidigt vet jag att 11 mil bort finns mitt hem där jag faktiskt trivs att bo trotts att jag är ensam.
Det kanske inte är så konstigt egentligen. Innan jag flyttade så hade mina föräldrars hus varit mitt hem sedan vi kom hem från BB. I nästan nitton år hade jag varje dag kommit hem till huset och där var alltid mina föräldrar. I 14 år hade min syrra bott hemma och de 5 åren mellan hennes flytt och min flytt hälsade jag ofta på. Det finns någon väldigt djupt rotad trygghet i att ha bott där i nästan 19år. I samma kommun, samma by, samma gata, samma hus. Att alltid ha haft mamma och pappa nära. Men att sedan ”lämna” detta bakom sig är ett stort steg. Att dessutom byta stad, kommun, landskap eller till och med landsdel gör saken ännu mer ”komplicerad”. Hade jag bara flyttat inom hemkommunen hade jag nog aldrig riktigt känt saknaden så starkt. Det hade nog varit jobbigt någon natt och varit ensamt efter ett tag men då hade jag fortfarande kunnat hälsa på föräldrarna eller syrran precis när som. Jag hade kunnat sätta mig i bilen och åka hem till mitt nya hem utan någon som helst känsla av vemod då jag visste att föräldrarna och syrran var typ 1-2 mil bort och alltså bara en 10 min bilfärd bort.
Det finns folk som påstår att man är ”mogen” att flytta hemifrån. Men jag vill hävda att man aldrig någonsin kommer vara det. Oavsett om du är 18 eller 30 när du gör det. Min syster kände likadant när hon flyttade trott att hon var mycket äldre än mig när hon flyttade hemifrån och hade både jobbat och pluggat ett antal år. Hon var liksom vuxen ändå. Jag flyttade direkt efter studenten, jag var ju egentligen bara ett skolbarn fortfarande. Min syster flyttade dessutom bara 1 mil bort från föräldrahemmet.
Sen finns det många som aldrig kommer uppleva den där riktiga ensamheten då de antingen flyttar ihop med någon direkt när de flyttar hemifrån eller så dröjer det inte länge innan de gjort det efter att de flyttat hemifrån. Det gör också väldigt stor skillnad. Att bo tillsammans med någon man har en nära relation till känns som nyckeln i det hela. Min första natt på nya stället tillbringade jag tillsammans med min dåvarande fjälla. Men när jag efter lite mer än ett halvår flyttade igen så var det slut mellan oss och jag fick tillbringa denna förstanatt ensam. Det var svårt. Man kände sig inte riktigt hemma än och lite ensam var man också.
Men nu till de lite gladare grejerna.... ekonomin bör inte vara några problem att kirra ifall du har jobb eller pluggar. Såvida du inte har någon hyra som kostar mer än vad du får i månaden
Studiemedlet räcker långt även om du har lägenhet på nästan 5000. Busskort på 500. Köper all litteratur och köper mat ute varje dag. Väljer du att göra billig mat hemma och istället lånad böckerna på biblioteket så finns även utrymmei plånboken för andra nöjen.
Att tvätta kommer man snabbt in i. Många har ju redan börjat lite på hemmaplan hos mamma men för mig (och många andra) så var första gången den gången man hade bokat första tiden i tvättstugan i sitt lägenhetshus. Morsan var med för att visa och efter ett par gånger med tvätten så var det inga problem.
Laga mat är inga problem egentligen. Är det inget du tycker är kul så finns mycket halvfabrikat där allt är färdigkryddat och redo för grytan eller pannan. Annars så kan man gå bananas med egna recept osv...
Diska är väll den stora helvetessysslan som kommer... du kommer nästan garanterat minst en gång under första året ha ett stort berg av disk som byggts på under flera veckor
Städa kan va en pina ibland å ibland kan det va kul.
Handla... ja... generellt finns det två sorter här... antingen handlar du oftare men mindre varje gång eller så handlar du sälla och mer varje gång.
Det beror mycket på hur ditt kök ser ut men också på vad du tycker om bäst och trivs med. Personligen gillar jag inte att storhandla utan småhandlar hellre. Ibland tar jag en storhandling ifall jag inser att det är mycket som behövs ”NU”
Till alla som ska flytta hemifrån: Lycka till