Citat:
Ursprungligen postat av
D_V_S
Livet i the irl är ett föga substitut till the url: flashback.org.
Kom ihåg när jag gick i gymnasiet och en kille i klassen ibland var inne på flashback och skrev. Han skrev främst om mobilrelaterade ämnen, även under lektionens gång skrev han med laptopen svagt lysande. Jag brukade snegla mot datorn ibland och undra vad det var för märklig katt samt reflektera över namnet: Flashback. Ett namn med allvar, gravitas och ett namn att enkelt minnas. En dag frågade jag honom om vad denna sida var för något. Vad han svarade minns jag inte, men vad som hände sen är ett mångårigt missbruk och en skräckblandad förtjusning inför en delvis annorlunda tolkning av verkligheten i sig.
En kompis brukade ibland pilla på flashback och nämna konstiga trådar han fann roliga. Han brukade prata om folk som hette Arkomann och Nemesis. Han pratade om företeelser som att dricka t-sprit och äta Piggelin (en vinnande kombo??).. Minst sagt fattade jag ingenting..: kunde man dricka t-sprit?!
Så en dag under förespegling av att gilla film skapade jag ett konto och gick in i filmdelen för att skriva. Jag kom ihåg stämningen som rådde och jag kände en vördnad och en rädsla över folk som hade tunga namn och skrev övertygande, samt moderatorer som kändes som Olympus gudar. Mitt naiva och söta jag hade ingen chans och jag fick ta emot hårda armbågar och det var ovant för mig. Jag kände mig förfördelad och sårad. Tiden gick och jag ville starta ett nytt konto för att kunna börja om och vända blad efter mitt känslomässiga nederlag. Några kloner senare hittade jag till D_V_S som var en förkortning av Dirk Von Sluutenbergen som var ett påhittat namn som skulle föra tankarna till flamländska DJs. Jag uppskattade mycket folk vid namn Armin Van Buuren och Paul van Dyk t ex. Denna version av mig själv gick bättre och nu var dagarna utstakade. Jag skrev ofta och mycket i filmforumet där jag formligen läste varje inlägg i varje tråd. På den tiden var det bara datorn som gällde för mig och jag brukade lyssna på musik under tiden jag skrev. Det kändes som det inte fanns ett slut på inspirationen: allt som behövdes var bara att se på många filmer och sedan skriva. Pennan var het, jag var het, allt kändes hett. Med tanke på att jag knappt jobbade eller pluggade i min begynnelse så hade jag massvis av tid till att läsa, se film, gymma och bara driva runt på stan och filosofera. Det var ett simpelt liv för en förvirrad ung man som hade snubblat på mållinjen och känt avgaserna från studentflaket när sorlet sakta dog ut. Men när jag öppnade ögonen och kollade upp så såg jag en starkt lysande skärm med en lurig katt som pockade på min uppmärksamhet. Jag var frälst - eller förlorad - och tåget kom och hämtade upp mig på mitt livs resa. Jag stannade på som sagt först i filmville och skrev och läste om saker som jag gillade och som jag var bekväm i. När inläggen blev fler och tiden hade sin obönhörliga gång så kunde jag inte hjälpa att undra vad som fanns mer på tågets färd. Så nyfiken och utan ett bekymmer i världen åkte jag på sightseeing. Jag stannade och såg på folk som pratade om sex med barn. Jag läste om folk som pratade skit om Jan Guillou och Björn Ranelid (jag fattade inte folks enorma aversion mot dessa två livsnjutare). Jag läste om folk som pratade om judar och hur Förintelsen var efterhandskonstruerad. Jag läste om folk som fildelade och utan att känna minsta skuld stal alla de filmer som jag älskade och som utan skam lät duktiga filmskapare gå utan sin ekonomiska kompensation!
Ju mer jag läste om alla dessa "dårar" och "skenheliga" människor ju mer rädd och arg blev jag: ska man verkligen uttrycka sig så här felaktigt och rått, tänkte jag. Ingenstans under min uppväxt hade lärare eller släkt uttryckt sig på detta plumpa vis! Till en början reagerade jag med avsmak och att slå åt alla håll (detta var efter den initiala fascinationen lagt sig och en ny verklighet gjorde sig påmind) för att hålla denna version av verkligheten stången. Ju längre tiden gick dock så kände jag hur hjärnan arbetade på fulla cylindrar med att forma en ny verklighet. Jag led av kognitiv dissonans innan jag ens kände till uttrycket annat än som någon användares nick. Jag led länge och väl och när jag till slut kom igenom den mentala flaskhalsen så kunde jag bl a inte längre hata på t ex SD. Men än så länge var min bild av, t ex att USA var de starka och goda samt att Staten vill oss väl och är högst kompetent, intakt.
Min tidigare naiva världsbild var raserad och jag kände mig blåst på konfekten. Jag gick i klinch med modaratorer och användare. Användare jag förr respekterat och uppskattat blev nu indirekt mina fiender som stod som ovetande hinder framför mig och täckte en verklighet som jag var tvungen att se och utforska. Jag var arg, och det syntes. Alla gamla etikettsregler var över och s.k. vänskapsband var mindre viktiga att vårda än min maniska strävan efter fler sanningar. Jag sökte mig ut på nya äventyr för att proaktivt försöka stävja min ängsliga nyfikenhet. Någonstans på resan satt jag för mycket framför datorn och skrev i inget annat tillstånd än brinnande raseri. Till slut kom verkligheten ikapp och jag blev utslagen med en kraft som jag inte var beredd på. Jag var tvungen att ta en paus eller försvinna helt från forumet, för min psykiska hälsa klarade inte av att timtals varje dag gå in på ett forum och skrika på medlemmar av vitt skilda åsikter men med en gemensam nämnare: de var alla indirekt mina fiender som hindrade mig från att ta del av detta illusoriska ljus! Denna bländande brinnande buske som tycktes tala till mig.
När jag bodde hemma så brukade morsan säga: tänk om du spenderade lika mycket tid till att studera eller göra något vettigt som du spenderar på flashback. Hon hade givetvis rätt, men ingenstans tycktes jag finna en verklighet som var ömsom totalt gastkramande och ömsom den trevligaste plats att befinna sig på. Jag hade hittat hem. Jag hade hittat en verklighet som vida överträffade allt annat.
Någon annan som blivit formad av flashback och som finner forumet vara ett utmärkt substitut till livet - eller kanske vara livet självt?
Du skriver jävligt härligt måste jag säga. Din känslighet, humor, öppenhet och naivitet lyser igenom.
Du har nog en skarp penna. Har noterat dina inlägg tidigare, ibland är de bra, ibland mindre bra, men de har alltid en originalitet som är unikt för D_V_S. De bär alltid ditt signum s.a.s
Jag tror på att lämna forumet när man är på topp. Det är perfekt för att lära sig ta armbågar och ge tillbaka lite smällar, samt för att gräva upp lite (obekväma) sanningar om världen vi lever i.
En intressant sak, apropå MSM, judar, massinvandring, vår regering. Jag märkte att jag inte riktigt förstod verkligheten i vardagen på samma sätt som tidigare, på den tiden jag var naiv och godtrogen.
Det var lite paradoxalt tyckte jag. Här har jag grävt upp massa hemska sanningar, lidigt av kognitiv dissonans, ändrat min verklighetsuppfattning under svett och tårar. Då borde väl ändå belöningen åtminstone vara att man origenterar sig bättre i verkligheten.
Men! Eftersom många TROR att allt är frid och fröjd, att staten vill oss väl, precis som jag gjorde tidigare. Säkert 80% av folket tycker och tänker såhär. Och de projicerar ju sin idé om verkligheten på omvärlden. Och då blir det ju på sätt och vis sant. Det färgar liksom det kollektiva medvetandet. Så här får man gå "meta" och inse att det psykologiska hos människor gör stor skillnad, större skillnad kanske än de faktiska förhållandena. Intressant det där..
Hursomhelst, jag tänkte snart lämna flashback. Jag vill krympa min värld lite. Jag vill skita lite i USA, Iran, false flags, judar, feminism, hbtq, babbar, sossar, korrumption osv osv. Jag ska utforska mitt inre mer, samt mitt intresse för musik och natur. Meditation och musik blir min lilla bubbla, tillsammans med natur, fiske o h flickvännen.
Du kanske skulle börja utforska din penna lite mer? Kanske sikta mot författaryrket. Du har känsla för nyanser och beskrivning av små nederlag i vardagen. Det är vackert!
