Ställ era random astronomifrågor

Ganska mycket i kosmologi kan inte observeras direkt. Man har då två andra sätt att gå tillväga:

1. Teoretiska beräkningar, med metoder som man vet fungerar bra i andra sammanhang där man kan mäta bättre. T ex har vi idag ganska många bra skäl att tro på att den allmänna relativitetsteorin fungerar (t ex nu senast efter att ha lyckats mäta gravitationsvågor som förutsägs av teorin). Och så kan vi ju termodynamik och partikelfysik, t ex från experimenten på CERN. På så sätt tror vi oss ha ganska säkra kunskaper om vad som hände även när universum dominerades av strålningsenergi i en tjock dimma som alltså inte kan ses direkt.

2. Genom indirekta observationer, som t ex just med inflationsepoken, där det finns flera skäl. En är observationen att universums medeldensitet är väldigt nära ett speciellt kritiskt värde som förutsägs av just inflationsteorin. Ett annat är det annars svårförklarliga faktum att universum har samma temperatur i olika delar som aldrig kan ha haft kontakt med varandra enligt Standardmodellen utan inflationsepok. Ännu ett skäl är att inflationsteorin förutsäger *små* ojämnheter som sedan växer till allt mer och ger upphov till precis den sortens storskaliga struktur vi kan se med galaxer, galaxgrupper, "bubbelväggar", osv. Dvs väldigt många indirekta evidens MEN inga direkta av t ex själva inflatonfältet. Egentligen finns det inte bara en möjlig inflationsteori utan flera, men nu börjar man faktiskt få så många indirekta observationer att man kan sålla bort en del av teorierna som felaktiga, t ex därför att dessa förutsäger att det skulle ha blivit en viss sorts gravitationsvågor som vi borde kunna observera med moderna instrument, men inte ser.

Vill man veta mer på djupet (men ändå populärvetenskapligt) finns det inget som slår böcker. En av de bättre och nyare om sånt här är The Cosmic Web av Richard J Gott.

Funderat en del på konstgjorda svarta hål som man har skapat i partikelacceleratorer. Nån som har bättre koll på hur dessa funkar?

1. De är ju mycket kortlivade, men fungerar de annars fysiskt precis som riktiga svarta hål? I så fall, vad händer med singulariteten när hålet dunstar?

2. Varför äter inte hålet upp sin omgivning? Som skäl har jag sett angetts att de är för små, men den förklaringen förstår jag inte. Matar man in partikel för partikel så måste ju hålet växa och börja sluka mer och mer av omgivningen, eftersom Hawkingstrålningen inte släpper ut lika mycket som det kommer in. Till slut blir ju hålet stort nog.

Jag funderar lite på om det finns en "fara" i att envist tro/veta att ljusets hastighet är den ulitimata hastighetsbegränsningen ? Stoppar detta sökandet efter andra "fenomen" som kan resultera i överljushastigheter ?

Med vad vi "förstår" i dagens läge och tror oss veta kan bli en begränsning av sinnet och viljan att utforska nya områden. Länge trodde man ex att överLJUDSfart var omöjlig.. och det finns många exempel i historien då forskare sagt att "nu är allt uppfunnet" och liknande kommentarer.

Kvantfysikens "entanglement" kanske är en väg att studera för överljushastigheter andra änni inte noterade fenomen kan kanske även de öppna upp för att ljushastigheten inte är den absoluta övre gränsen ?

Ja, man kan undra.

Enligt Big Bang-teorin skapades Universum på någon triljondels sekund och rymden expanderades i en hastighet med många många multiplar av ljusets - så tydligen finns det "något" som kan röra sig/skapas fortare än ljusets hastighet.

Det stämmer tyvär inte. En av fenomenen man ser med den kosmiska bakgrundsstrålningen är ju att den inte är homogen och man antar att den är det för ”informationen” alltså energin etc hinner inte sprida ut sig lika snabbt som rymden expanderar.

Här är det viktiga, ljushastigheten är den begränsning - information kan ta sig från plats A till B i vår tidsrymd.

Men du kan tex lysa en laser på månen och dra ett sträck som ”rör” sig snabbre än ljuset. Men det innebär inte att varje enskild foton i laserna färdas snabbare, bara så att mönstret du tittar på förändras snabbare för att informationen ”landar” snabbare.

Det handlar inte om tro eller envishet utan att de nuvarande modeller som förklarar världen tycks stämma förträffligt väl. Om ljushastigheten inte skulle varit den ultimata hastighetsbegränsningen så skulle modellerna ha fel men då skulle din mobiltelefon inte funka, din flygresa skulle gå åt skogen ja hela internet skulle vara kaputt. I princip all modern teknik existerar på grund av att våra modeller kan FÖRUTSÄGA vad som händer om vi gör X och Y i teknik. Vi mäter inte enskilda fotoner och elektroner innan vi bygger en processor till en mobil utan vi har principmodeller som bevisligen fungerar.

Med det sagt skall du inte tro att man envishet kring ljushastigheten. Tachyoner forskas det på och både den allmänna och speciella relativitetsteorin sätts på prov av forskare i princip dagligen. Man testar och omvärderar ständigt saker som folk utgår ifrån är sanna eftersom modellerna inte är kompletta utan vi behöver använda olika modeller vid olika tillfällen.

Jag undrar om det längre in i galaxsystem finns så stora stjärnor eller planeter att de ej går att mäta

Låt säga att vi hittar liv på en annan planet, måne, asteroid eller likande. Kan vara mikroorganism eller vad som helst. Hur mycket skulle det öka sannolikheten att det finns intelligent liv i universum? Finns det siffror?

Det finns övre gränser för hur stora stjärnor och planeter kan bli.

Det går inte att säga. Vi vet att intelligent liv (som i civilisationsbyggande människor) bara tycks ha uppstått en gång på vår planet och det efter ungefär 4 miljarder års försök av olika livsformer att evolvera till något bättre. Så det är nog inte helt enkelt.
Eftersom vi än så länge inte hittat liv någon annanstans än på Jorden så blir alla siffror osäkra.

Skulle vi hitta liv på någon asteroid, måne eller planet i vårat Solsystem så ökar ju underlaget för hur liv kan uppstå och överleva men det säger egentligen ingenting om hur vanligt avancerat intelligent liv skulle kunna vara.

Det finns det. Ca 100 ggr solens massa är gränsen för hur massiv en stjärna kan bli och 70 ggr Jupiters massa är gränsen för hur massiv en planet kan bli.

Ju mer massiv en stjärna blir, desto våldsammare blir kärnreaktionerna i dess kärna. En supermassiv stjärna kommer konstant att spränga bort lite av sin massa tills den blir något mer stabil. Men den kommer fortfarande dö som en supernova inom "bara" någon miljon år.

Och en planet som är ca 70 ggr mer massiv än Jupiter är en stjärna. Den kommer vara massiv nog för att tillåta att kärnreaktioner äger rum i dess kärna och är per definition en stjärna.

Av de vi upptäckt ja, men det kan finnas större