Ställ era random astronomifrågor

På vilka faktorer beror omloppshastigheten, och finns där någon formel för att räkna ut en satellits omloppshastighet, givet variablerna?

Om jag inte är helt ute och cyklar torde den enda faktorn vara satellitens (och himlakroppens) massa. Detta ger upphov still en större gravitationskraft som i sin tur öppnar upp för en snabbare omloppshastighet utan att satelliten "slits" iväg.

Sedan är jag även intresserad av vad som påverkar omloppsbanans höjd, men tänker mig att det beror på samma faktorer som ovanstående.

Visserligen tycker jag min Polo puttrar på riktigt hyggligt i utförslut,
medvind å hemlängtan, men ... 360.000.000 knutar ... näe ...



I detta sammanhang undrar jag fortfarande vad du och jolindbe anser om
min (tidigare i tråden) vådliga spekulation om att materien accelereras upp och
når/överskrider ljushastigheten exakt i det ögonblick den passerar Schwarzschild-radien.

Jag vet att ni astronomiska storfräsare ej är förtjusta i amatör-spekulationer som icke
(för tillfället?) går att bevisa, men något kan ni väl säga. Snälla, rara ...

För en cirkulär omloppsbana kring Jorden gäller v=(GM/r)^0.5 där M är Jordens massa och r är jordens radie+höjden över ytan. Om man ökar hastigheten med en faktor av sqrt(2) så kommer hastigheten vara större än flykthastigheten och kommer lämna omloppsbanan. Allt mellan dessa två är elliptiska banor.

I övrigt så beror hastigheten på avståndet till masscentrum och systemets totala massa enligt Keplers tredje lag. Du kan läsa mer om Keplers tredje här: https://www.flashback.org/sp36214990
Satellitens hastighet är inte konstant då omloppsbanan är elliptisk, då sveper satelliten över en lika stor yta oavsett avstånd i omloppsbanan. Så när den är nära, rör den sig snabbare, längre ifrån långsammare.

Ska kolla om jag kan svara senare.

Jo just det har jag koll på. Men, det trots allt integrerar ljus med en hel det saker även i en tom rymd. Är precis lite det fetmarkerade jag funderade på

Interaktionssannolikheten är försvinnande liten, du har ett par partiklar per kubikmeter (låt säga 10), medan träffytan för en foton är ~10^-28 m^2.

Det ger en fri väg på ~10^27m dvs. ca. 100 Gly, dvs. typ diametern av det observerbara universum, för en enda interaktion.

Ja, hur stor är sannolikheten att ett system som Jorden skall uppstå egentligen? Vi vet att det räcker med en galax av Vintergatans storlek för att skapa ett system i alla fall. Vår galax lär ju innehålla ungefär 200 miljarder stjärnor, men alla dessa har knappast förutsättning. Det fordras en enorm utveckling med supernovor och så där för att andra eller tredje generationens stjärnor skall utvecklas med tillräckligt med grundämnen som behövs för en levande planet och hur många sådana kan det ha bildats. Har man något litet hum om det? Betydligt mindre än 200 miljarder säkert: Och när förutsättningarna väl finns så skall ju livet självt liksom uppstå av en slump, eller..

Det finns dem som har beräknat sannolikheten och resultatet är tusentals.

Jag menar dock att man inte kan göra en sådan beräkning med bara en nämnare och därmed anser jag att detta är en fråga man skall vänta med att svara på.

Om inte vi får konkreta bevis om liv i universum så måste vi iaf få klarhet i hur livet på jorden uppstod, själva länken mellan kemi och biologi. Hittar vi den och förstår den då kan vi nog börja anta an viss sannolikhet genom den information vi får från de planeter vi hittar dagligen.

När jag på 80-talet var medlem i STAR (stockholms amatörastronomer)
läste jag bl.a. en populärvetenskaplig bok av Nils Mustelin:
"Liv bland miljarder stjärnor" Tyckte då, att den var enkelt och
trevligt skriven.

Mustelin (kallad – finlands Carl Sagan) försökte i boken ta hänsyn till alla de
faktorer (även tidsperspektivet) som krävs för att intelligent liv skall uppstå.
Vill minnas att han kom fram till en (1) intelligent civilisation
(som så att säga – existerar "samtidigt") per galax.

Om jag uppfattat saken rätt så finns det åtminstone hundratals miljarder
galaxer, där var och en kan innehålla hundratals miljarder stjärnor.
(För att härma Peter Dalle: "Många stjärnor blir det!")

Naturligtvis är antalet civilisationer i boken blott spekulationer. Jag är dock
förtjust i spekulationer, förutsatt de bottna i ett hyggligt mått av substans
och rimlighet.
Boken är väl inget för astronomiska storfräsare, men för oss intresserade
noviser kan jag rekommendera den (alltid föder den några nya tankar).

Vi måste först kolla på hur solsystemet uppstod (t.ex. så kan en asteroid-sköld likt jupiter vara nödvändig för att liv ska kunna uppstå)

Det är faktiskt väldigt svårt att bilda ett system som vårat solsystem. De flesta stjärnor skapas i klustrar som sedan faller sönder och när en kluster faller sönder så sker väldigt många close encounters mellan stjärnor. Solsystemet ligger i ett väldigt tunnt plan, dvs. det kan typ inte ha skett en close encounter, så solen måste ha skapats i utkanten av en kluster.

Sen är ett problem för solsystemet också att jupiter-liknande planeter oftast migrerar in och låses fast väldigt nära sin stjärna, av någon anledning har jupiter inte gjort det, hade det hänt så hade alla stenplaneter kastats ut ur solsystemet.

Det är bara två av grejerna som är problematiska för solsystemet, för jorden i sig kan vi inte säga så mycket, det är inte svårt att forma en jord i simuleringar men att forma ett solsystem är jävligt svårt.

Sen om man kollar på meteoriter finns det spår av supernovaberikning (efter planeterna har formats), så det kan också vara en faktor i hur liv uppstod.

Att man hittar stora planeter kring andra solsystem är fascinerande.

Men är det möjligt överhuvudtaget att en planet skulle kunna vara större än solen i det solsystemet?

Nope, för då har du ett binärt stjärnsystem