Hatet mot journalister är felriktat. Landsorts- vs storstadsjournalister.

Hej Flashback.

Det här är mitt första inlägg och min första och sista trådstart. Jag vet inte om det finns intresse för den, men jag tyckte det kändes dumt att låta bli. Anledningen är enkel: Det stora förakt mot journalister som blir ännu större för var dag. Inte bara på Flashback, utan överallt. Låt mig berätta lite om mig själv.

Jag bor i en medelstor svensk stad.
Jag har arbetat på fyra olika tidningar under ett yrkesliv som spänner över 16 år.
Jag har under de här åren haft olika anställningsformer som skrivande och arbetsledande journalist.
Jag har ingen akademisk utbildning utan är en av de som jobbat sig in i yrket. Under senare år har jag dock studerat en del inom media och kommunikation, både i form av fristående kurser och hela program.

Jag är alltså inte en storstadsjournalist. Jag bor inte i Stockholm, jag skriver inte för DN, SvD, Aftonbladet eller Expressen. Så varför startar jag denna tråd? För att jag är vanligast.

Den ilska som jag ser ösas över journalister överlag handlar alltid (förutom Göran Greider som får sin beskärda del av skopan) om storstadsjournalister. De välbetalda, med stor spridning, de politiskt korrekta. De får agera mall för oss alla. Tro mig, det gör ont i ett slitande lokaltidningsjournalisthjärta. Särskilt eftersom jag vet att den vanligaste journalisten inte bor i Stockholms innerstad. Visst, den vanligaste Aftonbladetjournalisten kanske gör det, men mycket långt ifrån Sveriges vanligaste journalist. Vi som går till jobbet varje dag för att gräva i kommunala handlingar, avslöja oegentligheter hos våra lokala politiker, skriva om brott, mord och misshandel, göra personporträtt och bevaka konserter. Och som inte tjänar 37 000 kronor i månaden och hänger på Stureplan. Vi är flest - överlägset. Vi kämpar mot vikande upplagesiffror, döende prenumeranter, flyende annonsörer och en regering som tycker att presstödet är jobbigt och onödigt.

Så jag tänkte att jag kanske kan väga upp lite grand, genom att starta den här tråden. Jag föreställer mig att ni, om intresse finns, kan ställa frågor om ditt och datt. Jag ska försöka svara så ärligt jag bara kan, på allt ni funderar över, men en regel kommer jag ha.

- Jag kommer inte svara på något som kan avslöja min person. För detaljerade frågor om min nuvarande eller tidigare arbetsplats(er) kommer nonchaleras. Likaså för detaljerade frågor om min geografiska position. Tidningen jag arbetar på är en dagstidning, det innebär att vi utkommer flera dagar i veckan. Det är en morgontidning och har en upplaga på 10 000 + (det är en väldigt luddig siffra, igen för att inte avslöja för mycket om mig själv).

Så. Jag testar och ser om någon bryr sig. Bara att skriva på.

Varför tycker du att det är viktigt att kunna vara anonym på nätet och tror du att många journalister delar din övertygelse om hur viktigt det är att kunna få debattera anonymt?

Är det många journalister som anser att det inte räcker med en fri press för att garantera att det fria ordet hålls fritt?

Är det anonyma fria ordet på internet mer sant och värdefullt än den fria pressen, då tidningar måste anpassa sig för att tjäna pengar och gå med vinst för att överleva till nästa dag?

mitt hat mot media är främst riktad mot pk-eliten, dom stora tongivande aktörerna. maktens och kapitalets budbärare.
schysst trådstart.

Eftersom du har erfarenhet av minst 4 arbetsgivare:
Har din nuvarande/tidigare arbetsgivare ställt krav på politisk hemvist eller på politiska värderingar?
Har du haft nog spelrum i din yrkeroll att gå emot din arbetsgivares partifärg?
Har du nångång styrt om din skildring eller rapportering för att mer passa din arbetsgivares partifärg? Om ja, anser du då att din återgivning är korrekt?

Finns det vissa saker som ni inte skriver om p.g.a. rädsla för hot?

Rapporterar du opartiskt på ett sätt som återspeglar verkligheten så bra som möjligt. Eller färgas artiklar av politisk tillhörighet omedvetet eller medvetet? Svara på denna fråga hur det är för dig samt gemene journalisten.

1- Jag är kluven när det gäller anonymiteten på internet. På ett sätt tycker jag det är en självklarhet. Som den här trådstarten exempelvis, jag skulle aldrig ha startat den under mitt riktiga namn. Däremot blir jag ganska äcklad av personer som använder vår fantastiska yttrandefrihet som ursäkt till att få ägna sig åt anonyma påhopp på personer. I en perfekt värld skulle jag vilja att internet fungerade lite som valfri tidnings insändarsida. Du kan alltid skriva under med signatur, om du inte ägnar dig åt personpåhopp - då får du vackert skriva under med namn. Jag tror att många, framför allt journalister, inser vikten av att få hålla sin identitet dold, vi jobbar trots allt mot källor hela tiden. Men det ska inte användas som sätt att få basunera ut att man tycker att valfri offentlig person är en hora.

2 - Det tror jag inte. Eller, jag är inte säker på att jag förstår din fråga. Fri press och yttrandefrihet är tillräckligt, skulle jag vilja påstå. Svårt att svara för vad andra anser.

3 - Jag tror inte du finner många journalister som väger in det ekonomiska läget för tidningen i sitt arbete. Det är inte det som driver oss. Det finns säkert annonsförsäljare som grinar illa när tidningen de säljer för avslöjar oegentligheter hos en annonsör, men jag tror inte det påverkar journalisten. Än, kanske ska tilläggas. Med tanke på hur många tidningar som kämpar med ekonomin så kanske det kommer ändras.

1 - Nej, aldrig.
2 - Nyhetsvärdering är opolitisk. Får jag tips om en politiker som är ohederlig kommer jag värdera det efter vad som gjorts, inte efter vilken färg politikern har. Däremot kan det vara mer intressant med en moderat politiker som lurat till sig bidrag, just med tanke på politiken den för. Men inte på grund av vilken färg min tidning har på ledarplats.
3 - Nej.

1 - Nej, vi skriver om allt som är värt att skriva om. Det har hänt, när det handlat om grov organiserad brottslighet att reportern valt att inte ha sitt namn eller sina kontaktuppgifter under artikeln. Det är helt och hållet en säkerhetsfråga och det är alltid reportern själv (som jag vet i alla fall) som har fattat beslutet. Det hör dock till ovanligheterna, under mitt yrkesliv kanske jag har varit med om det en handfull gånger, och aldrig jag personligen.

2 - Ja, alltid. Det är varje journalists uppdrag att presentera fakta så ovinklat som möjligt. Det finns dessutom gott om redaktörer runt om i landet som hjälper till att tvätta texter rena från personliga infall. Det finns nyansskillnader på nyhetstexter och personporträtt eller reportage. Och givetvis krönikor, kåserier och ledare som gärna får vara hur personliga som helst.

Föraktet breder ju ut sig överallt.

Finns ju inte många yrkeskårer idag som inte upplever sig som föraktade, på mer eller mindre goda skäl.

Advokater, poliser, politiker, hantverkare osv...

Men visst är det så att "kändisjournalisterna" är ert yrkes ansikte utåt. Även om jag är tveksam till om de storstadsjournalister någonsin gjort en hederlig journalistinsats i sina liv, så är det dessa åsiktsmaskiner som styr allmänhetens uppfattning om journalister.

Samtidigt så upplevs inte journalister i allmänhet som särskilt grävande eller granskande längre. Välfärdsamhället förfaller i allt snabbare takt, journalistiken granskar men hittar väldigt lite som kan förklara det. Nu beror det ju delvis pga inkompetens och likgiltighet bland de som är satta att administrera välfärden (tjänstemannaansvaret är ju för länge sedan avskaffat), delvis pga ökad komplexitet som kräver allt mer resurser till byråkrati istället för att användas i produktionen av välfärd. Men för gemene man som frågar efter svar så får naturligtvis journalistiken sin beskärda del av skulden.

Men sedan så har naturligtvis journalisterna också drabbats av lathet, liksom polisen som bedriver inre spaning med kaffet och munkarna i högsta hugg, FRAs monstruösa övervakning av medborgarna som numera (trots alla löften) är tillgänglig för polisen. Det är ju trotsallt mycket enklare att surfa fram roliga filmer på youtube och länka på tidningens hemsida, skriva om några Reuters/TT nyheter eller pressreleaser, jobba hemifrån och ta en fika på kvartersfiket i SOFO och spåna fram en verklighetsfrånvänd svada av åsikter än att faktiskt göra nåt.

Förr trodde jag sådant var förbehållet gamla trotjänare på åldern höst, som expressens Ulf Nilsson, men ser man på några av våra största tidningar idag så är det få arbetande journalister kvar. SvDs Maciej Zaremba verkar vara ett av få undantag.

1a. Anser/vet du att det finns eller inte finns ett Saltsjöbadsavtal?
1b. Följer du detta?
2a. Vad anser du om dina "kollegor" på AB, Expressen?
2b. Varför tror du att upplagorna viker för de flesta tidningar?
3. Hur högt i tak är det för att granska flyktingmottagning och dess kostnader?
4. Jobbar ni 40h /vecka eller mer/mindre?
5. Vad är lönen? (ange gärna timme, fast)
6. Vad består det MESTA arbetet av?

1a - Nu antar jag att du inte menar det riktiga Saltsjöbadsavtalet? Utan det som ska handla om hur journalister ska rapportera om invandringen. Detta avtal ska ju ha slutits före min tid, så att säga, men det finns så många luckor i den konspirationsteorin att det faktiskt förvånar mig att det fortfarande finns de som lägger någon vikt vid den. För att svara på din fråga: Nej. Det finns inget sådant avtal. Jag har aldrig hört talas om det (förutom som konspirationsteori), jag har aldrig pratat med någon som hört talas om det, jag har aldrig hört talas om någon som hört talas om det. Frågan är också hur detta skulle ha kunnat genomföras. Skulle ett knippe mediahöjdare slutit ett avtal som alla journalister skulle följa? Hur skulle det ha gått till? Fanns representanter från alla medier på plats, alla chefredaktörer och nyhetschefer? Hur går det till när en ny chefredaktör installeras, får denna under hemliga former läsa och ta del av detta avtal och sedan binda sig att följa det? Det är faktiskt bland de dummare teorierna som finns gällande svensk media. Hoppas det var tillräckligt svar. Tja, också som svar på fråga 1b.

2a - Många gånger raljerar även vanliga journalister över kvällstidningsjournalistik, tro inget annat. På kvällstidningar kan man hårddra en nyhet på ett sätt som lokaltidningar sällan gör. Men vi tror inget annat än att det är skickliga journalister som skriver på de stora tidningarna, det krävs en hel del för att få in en fot där.

2b - Internet. Nyheterna finns att ta del av gratis.

3 - Svårgranskat. Men det har gjorts. Knappast särskilt stora granskningar av lokala journalister, det finns helt enkelt inte ekonomi till det. Vi producerar flera artiklar varje dag, ett större grävjobb tar tid och resurser och kostar massor av pengar. Högt i tak är det nog på de flesta redaktioner, men det ska vägas mot relevans, allmänintresse och personella möjligheter.

4 - På de tidningar där jag arbetat skulle jag nog påstå att det överstiger 40 timmar per vecka. Mycket på grund av övertid, långa pass, obekväm arbetstid, helgtjänstgöring. Jag kan dock inte svara för hur det är på alla tidningar.

5 - Givetvis mycket varierande. Men generellt kan man kanske säga att en lokaltidningsjournalist tjänar 5 000-10 000 mindre än en storstadsjournalist i månaden. Oavsett arbetsuppgifter.

6 - Jaga personer i telefon, gå igenom handlingar, ta fram och kontrollera statistik.

Intressant trådstart!

Vad tycker du angående konsekvensneutralitet? Hur upplever du att journalisten i gemen förhåller sig till det?

T.ex. Lena Sundström debatterade mot Björn Häger på PK för ett tag sedan där LS förespråkade att det är samhällsförändring som är journalistens viktigaste syfte medan BH propagerade för sanningen via konsekvensneutralitet.