Vad fan vill man uppnå i livet egentligen?

Varje jävla dag matas vi med skit från storföretag som säger åt oss vad vi ska äta, hur vi ska klä oss, vad vi ska titta på för tv-program osv. Har vi egentligen någon fri vilja överhuvudtaget? Jag vill t ex testa massa droger innan jag dör, bara för att liksom, men det får jag inte. I bland känns det som att jag håller på och bli galen, om jag inte redan är det.

Allt pga av alla dessa jävla robotliknande jävla invånare som bor i den här jävla fittstaden. De går på en för att de hellre kollar Facebook eller twittrar än att se sig för vad de trampar på. Vad fan vill de uppnå egentligen? De känns så jävla anonyma för mig, som om de inte är verkliga. Kanske blir det så ifall man bor i en större stad, en stad som Stockholm. Människor blir som skyltdockor:

"Aha, han har sådana skor, undrar vart han har köpt dem."
"Aha, hon lyssnar på det bandet, undra om de har släppt fler bra låtar."

Håller jag på att bli galen? Vad fan vill man uppnå i livet? Allt snurrar på i vanlig ordning. Nyheterna berättar om precis samma jävla skit varenda dag. Ibland är det någon som har vunnit mer pengar än vad de egentligen behöver. Ibland har massa människor mist livet. Ibland införs det nya regler. Ibland tas det bort regler. Ibland gråter folk ut. Ibland hurrar folk. Är det värt och finnas kvar? Varför begår inte jordens befolkning bara kollektivt självmord? Om vi alla dör idag så är det ingen om tusen år som kommer bry sig ändå.

Vad fan vill du uppnå i ditt liv?

Många får tankar som dessa någon gång då och då.
Visst kan det kännas meningslöst att bara sträva efter idealen för att bli lycklig, men å andra sidan har livet ingen mening och strävan mot idealen är ofta det bästa sättet att bli lycklig.

Jag kan fråga dig vad du vill uppnå i livet? Vad skulle göra dig lyckligast?

För de allra flesta är klassiska saker som en tillfredsställande karriär, en snygg och hälsosam kropp, en mysig partner, ett par söta ungar och en thailandsresa om året den bästa vägen till lycka.


För att svara på din fråga förresten, jag vill leva så lyckligt som möjligt. Jag har funderat på vad som gör mig lyckligast och kommit fram till att det är "standardkittet". Vad är alternativet liksom? Att rebelliskt resa till Bolivia och sitta ut mina dagar i någon hydda? Att vandra jorden runt för att finna mig själv? Nej, ingenting gör mig lyckligare än ett bekvämt liv, en framgångsrik karriär, en fru som jag älskar, barn, båt, motorcykel, utlandsresor osv så jag "följer strömmen" även om det verkar tråkigt. Alternativen är bra mycket tråkigare...

Du har helt rätt i hur märkligt det faktiskt är. Man vandrar runt i hopp om bekräftelse. Människor med alla dessa känslor allt för att ligga ensamma i graven i slutet. Jag antar att man får försöka hitta något syfte med sitt liv, och följa det oavsett vad någon säger, vare sig lag, moral, medmänniskor...

Syftet med mitt liv är framförallt att jag lever lyckligt. Men också att jag utvecklas till en väldigt förstående person, och är förstående gentemot andra oavsett deras gärningar( behöver dock inte godkänna och acceptera det). Att ge folk en andra chans, tror jag på. Målet är att genom att vara förstående mot andra kommer jag förstå mig själv bättre.

Ska jag vara helt jävla ärlig så har jag knappt någon framtidstro alls. Känns som att jag lever i någon slags jävla dvala och väntar på att entra slakthuset och bli avlivad på snabbast och effektivaste sätt. Men eftersom lycka för mig hela tiden har varit temporär och med jävligt korta intervaller så vet jag faktiskt inte vad som skulle göra mig lycklig i det långa loppet. Men jag är nog lite av en samhällshatare, jag vill egentligen inte bo i Stockholm och behöva trängas bland tiggare och andra parasiter.

Jag vill egentligen bara sätta mig i en jävla bil (helst stulen), och bara köra så jävla långt åt helvete att jag nästan börjar få hemlängtan. Jag vill träffa andra människor, se andra platser. Och då menar jag inte städer så som i Paris, Milano, Moskva eller Rio. Snarare platser där få människor rör sig och där man kan känna en känsla av ro och harmoni och bara andas in luften och för en jävla gångs skull tycka att världen faktiskt är jävligt vacker.

Skulle fan aldrig klara av att leva så som du har tänkt göra. Fy fan va inrutat och tråkigt. Nästan som en David Lynch-film. Men vi gör alla våra val i livet och det är ditt så det respekterar jag.

Jag har ofta tänkt som du, att man skulle vilja se världen för vad den är typ. Vara ute i naturen, typ som att bosätta sig i Yellowstone/Alaska eller liknande, resa runt i Himalaya och vad det nu kan vara, uppleva Afrika och så vidare...
Men jag kommer alltid fram till att jag skulle känna mig alldeles för ensam. Antagligen skulle jag inte ens kunna njuta av det vackra om jag var där själv, man behöver någon att bolla med. Om man skulle se en björn fånga en lax för att sedan bli bestulen på den av en örn i ett mäktigt skådespel så vill man se det tillsammans med någon och dela ögonblicket. Skulle jag se stora mäktiga vidder och fantastiska solnedgångar helt själv skulle det nog bara kännas som "jaha" och jag skulle få ångest över min ensamhet.

Om man skulle bege sig ut på någonting sånt med sin livspartner är det en annan sak men det känns nästan omöjligt att vara så "syncad" med någon att båda vill samma sak, dessutom är resurser alltid ett problem. Jag har några kompisar som backpackar i intervaller och jobbar extra som typ dagislärare för att samla pengar när de inte reser, mer äventyrlig än så skulle jag nog inte kunna tänka mig att vara.

Alla scenarion jag spelar upp i huvudet där jag "flyr från samhället" för att uppleva världen slutar med att jag känner mig ensam och vill åka hem igen och jag skulle vara avundsjuk på alla som bor i sin villa med fru och barn medan allt jag har är minnen vackra landskap och obskyra byar i exotiska länder...


Jag strävar efter den amerikanska drömmen och att bli medborgare i USA, det är mitt lilla äventyr... Släpper dock aldrig tryggheten och kastar mig in i någonting. Låter väldigt tråkigt när man beskriver det så krasst.

Har du några konkreta planer på att förändra din tillvaro eller är det snarare drömmar som förblir drömmar?

Alaska, roligt att du nämner just Alaska. Alaska är den plats jag skulle kunna tänka mig att bo på trots det arktiska jävla skitklimatet som de har där. Kanske inte för resten av mitt liv men i ett par år åtminstone. Om jag någonsin friar till min tjej så blir fan bröllopet i Alaska eller i det delfinhatande landet Japan. Men Alaska känns mer speciellt och kärleksfullt. Det är fan inte en ren slump att de döpt delstaten till "The Final Frontier", för det är fan jordens sista utpost från bilder och videos man har sett. Brukar spendera mycket dödtid på att resa runt på Alaskas vägar med Google Streetview, men i slutändan får jag bara ångest över att jag känner mig så jävla patetiskt över att jag sitter och låtsas att jag är i Alaska när jag är i själva verket är i Sverige.

Några konkreta planer existerar inte. Är så fasligt usel på att planera och dessutom alldeles för odiciplinerad för att fullfölja min planering att det hela i slutändan ändå slutar på botten av en rysk vodkaflaska. Men visst vill man styra upp sitt liv. Man vill väl inte äta, sova, dö för att nästa dag upprepa samma procedur rent själsligt, men motivationen och orken är inte alltid på topp och därför blir det att man lätt skaffar sig 2,000 inlägg på något jävla internetforum där alla röstar på SD men hatar folk som är white trash. Men visst, jag måste styra upp någonting. Annars lär jag väl hamna i någon dokusåpa som i ett sista hopp om livet.

Tänker som du varje dag. Man känner sig kraftigt missplacerad och vägrar sjunka till deras nivå bara för att....

Mitt mål är nog bara helt enkelt o uppnå lycka för mig själv o sen skiter jag fullständigt i gemene man.

Å andra sidan vet jag inte vad som gör en lycklig, e väl ett individuellt recept o vet nog inte mitt eget än. Men strävar efter o hitta den utanför drogerna. Genvägarna känns inte så äkta tyvärr

Har du läst något om "illuminati"?
Det du skriver om låter som den masshypnosen folk lever i varje dag.
Har sett en del dokumentärer som påstår att människor idag är helt inne i en dimma, att det bara är en tidfråga innan vi "vaknar".
Eran för uppvaknandet är på väg, det märker man på antalet dokumentärer som handlar just om det, att såga den här jävla underhålls eran, där allt man gör är att gå upp, gå till jobbet, åka hem, facebooka, twittra, blogga, träna, titta på meningslösa och icke lärorika serier och filmer.

Försök att hitta saker i ditt liv som du kan lära dig av, se hela tiden till att utvecklas och att lära dig något nytt, det gör att man ser mer mening i livet och man blir gladare..

http://www.youtube.com/watch?v=jyjNXdEGjO4

Det gör ju tyvärr inte det. Jag vill dock inte ta en massa droger för att hitta genvägar, snarare upptäcka nya saker om mig själv och om substanser som jag sedan kan föra vidare till nästa generation Aiken's. Men lycklig vill vi väl alla vara men frågan är ju ifall det ens existerar någon jävla lycka i den här världen. Allt man läser och hör om är blod, svett och tårar. Man blir så jävla matad och hjärntvättad till att tro att världen är den här onda platsen som man ska akta sig för, för i världen finns det terrorister som vill offra dig till Allah och spränga dig i en miljard jävla bitar.

Men samtidigt så är man även född till att sträva efter sin egen lycka, men ju äldre och klokare man blir desto mer inser man att det är snarare ett samhällsideal man ska sträva mot och inte någon lycka. Får man en gnutta lycka på köpet så ska man vara lycklig.

Vad vill man uppnå i livet egentligen? - undrar du.

Högre medvetande. Högre och högre med varje nytt liv (reinkarnation).
För att till slut bli lik Skaparen och smälta ihop med Honom.