Citat:
Ursprungligen postat av Shalashaska
Jag skulle vilja uppmärksamma er på några mycket insiktsfulla inlägg författade av Pojken med guldbyxorna som anknyter till frågeställningen.
Ang. journalisters förakt för landsbyggd och dess befolkning:
[spoiler]En viktig faktor är nog vad man kanske skulle kunna benämna "Erik och Elon-syndromet", efter Sven Delblancs Hedebyborna. I Delblancs romansvit är ju Erik och Elon två drängar som bägge från början framlever en ganska jämmerlig tillvaro i en sunkig drängstuga. Den ene, Erik, förmår dock bryta sig ur miljön och ta sig in till stan och bli yrkesarbetare och gifta sig med sin barndomskärlek Märta. Medan Elon blir kvar i drängstugan och snart förfaller till en snuskig undantagsgubbe som bara utstrålar hopplöshet. "Jag vart, jag", säger han till Erik när denne med fasa och motvilja återser sin ungdomsvän. Eftersom Sverige länge har haft en stark polarisering mellan stad och land, där nationalkänslan till god del varit ett centralstyrt "modernt projekt" från staden (förknippad med livskraft och utveckling och förmedlad via skola och media), har landsbygden och småstäderna i motsvarande grad förknippats med smaklöshet och efterblivenhet respektive inskränkthet och instängdhet. Denna polarisering har nog varit starkare i Sverige än i andra länder, även än i de nordiska grannländerna.
Och vår mediala storstadsoffentlighet av journalister, akademiker och kulturarbetare får hela tiden nya tillskott av från landet inflyttade "Erik" som till varje pris inte vill bli som den kvarblivande "Elon": för dem är det ett essentiellt existentiellt värde att hela tiden definiera sig som öppna, vidsynta, toleranta och moderna genom att med läpparna ta avstånd från och gå till rätta med allt som har minsta drängstugelukt av svensk efterblivenhet och provinsialism. Efterblivenhet och provinsialism i andra kulturer, även på svensk mark, ger dock inte alls upphov till samma neurotiska känslor av kris och förtvivlad hopplöshet eftersom dessa inte förknippas med Elon (och därmed med en själv) utan tvärtom kan bidra till Eriks känsla av att vara ovanligt modern och tolerant i sin stadsvåning. Och denna dubbla bokföring är väl ett av den politiska korrekthetens mest karakteristiska drag.
Ang. journalisters förakt för landsbyggd och dess befolkning:
[spoiler]En viktig faktor är nog vad man kanske skulle kunna benämna "Erik och Elon-syndromet", efter Sven Delblancs Hedebyborna. I Delblancs romansvit är ju Erik och Elon två drängar som bägge från början framlever en ganska jämmerlig tillvaro i en sunkig drängstuga. Den ene, Erik, förmår dock bryta sig ur miljön och ta sig in till stan och bli yrkesarbetare och gifta sig med sin barndomskärlek Märta. Medan Elon blir kvar i drängstugan och snart förfaller till en snuskig undantagsgubbe som bara utstrålar hopplöshet. "Jag vart, jag", säger han till Erik när denne med fasa och motvilja återser sin ungdomsvän. Eftersom Sverige länge har haft en stark polarisering mellan stad och land, där nationalkänslan till god del varit ett centralstyrt "modernt projekt" från staden (förknippad med livskraft och utveckling och förmedlad via skola och media), har landsbygden och småstäderna i motsvarande grad förknippats med smaklöshet och efterblivenhet respektive inskränkthet och instängdhet. Denna polarisering har nog varit starkare i Sverige än i andra länder, även än i de nordiska grannländerna.
Och vår mediala storstadsoffentlighet av journalister, akademiker och kulturarbetare får hela tiden nya tillskott av från landet inflyttade "Erik" som till varje pris inte vill bli som den kvarblivande "Elon": för dem är det ett essentiellt existentiellt värde att hela tiden definiera sig som öppna, vidsynta, toleranta och moderna genom att med läpparna ta avstånd från och gå till rätta med allt som har minsta drängstugelukt av svensk efterblivenhet och provinsialism. Efterblivenhet och provinsialism i andra kulturer, även på svensk mark, ger dock inte alls upphov till samma neurotiska känslor av kris och förtvivlad hopplöshet eftersom dessa inte förknippas med Elon (och därmed med en själv) utan tvärtom kan bidra till Eriks känsla av att vara ovanligt modern och tolerant i sin stadsvåning. Och denna dubbla bokföring är väl ett av den politiska korrekthetens mest karakteristiska drag.
Herr Guldbyxor har helt klart rätt om detta. Man formas som barn och det man absolut inte vill är att Södermalm, Stockholm eller Sverige ska bli som den lilla by man växte upp i. Vilket man verkar tro sker om SD får bestämma och därför detta intresse av att smutskasta.
Sen tror jag även bristen på uppmärksamhet från skoltiden spelar in. Männen inom PK-vänstern tillhörde inte de som var duktigast på sport i skolan, inte heller tillhörde man de som var duktigast i skolan, man bara gled med.
Kvinnorna inom PK-vänstern tillhörde inte de söta flickorna som fick uppmärksamhet av dom brölliga landsortspojkarna vilket redan i unga år formade ett visst hat mot dessa vita pojkar. Det sätter sina spår när man som ung tjej gör sig fin för klassfesten men ingen ser en. I storstaden får man sen den uppmärksamhet av likasinnade man så länge har önskat sig. Det är ingen tillfällighet att det inte finns någon riktigt vacker kvinna inom PK-vänstern.
__________________
Senast redigerad av White Christmas 2013-02-12 kl. 14:01.
Senast redigerad av White Christmas 2013-02-12 kl. 14:01.