Sengångare - har de svaret på meningen med livet?

Satt och tänkte lite och kom att tänka på sengångare. Det är rätt så mysiga djur som tar sig fram så långsamt att det inte borda vara tillåtet att påstå att de rör sig. Dagarna spenderar de i ett träd där de äter blad och gör sitt om dagarna. Det är just det sista som är syftet med tråden, borde inte sengångarna ha rätt så mycket tid på sig att fundera över livets stora frågor? Uppe i träden borde de väl vara nog säkra för djur som vill äta upp dem och människor orkar väl inte ens bry sig om att döda dem? Att skryta om att man haft ihjäl en sengångare faller rätt så kort mot en mygga om man säger så.

Så vad tror ni om sengångare och meningen med livet? Har de kommit en bit på vägen och vad gör de egentligen med all tid det tar att röra sig? Jag tänker oftast medan jag kan vara ute och gå så jag utgår från att sengångarna tänker på allt möjligt medan de "klättrar" runt. Borde inte dessa djur naturligt vara pacifister? Det är väl inte direkt som att de kan slåss med varandra, att komma fram för att slå första slaget måste ta timmar om inte dagar så de borde väl tröttna medan de "rusar" mot varandra?

Jag känner mig väldigt obekväm med att använda ord som beskriver rörelse eller hastighet när det gäller sengångare.

Filosofera är nog inte sengångare håller på med mest. De segar mest hela dagarna efter något att äta. Har de inte energi för att kunna ta sig fram i ordentlig fart så har de nog inte energi för att fundera kring den stora frågan.

Från wiki: "Sengångaren rör sig mycket långsamt och har även extremt dålig syn och hörsel. Däremot har den utrustats med ett relativt bra luktsinne, vilket hjälper den att kunna lukta sig till om en gren är frisk eller rutten, och därmed undvika att ramla ner."

Det låter som valfri halvdement panschis som är inlåst på äldreboendet för att släkten ska slippa ta hand om fanskapet. Där bland Caremas micrade burkmat och överstressade PRAO-elver som vevar in sörjan i käften på dem, har de tid att filosofera. Ska de till mataffären, tar de åtminstone en timme att gå till när-Ica 500 meter bort. Inne i själva affären har de en jävla beslutsångest på vilket blöjmärke som är optimalt, eller hur många femtioöringar som finns i portmonän. Efter att ha suckat, frustat och beklagat sig för att dagens ungdom är så in i helvete bombad i skallen, tar de sig lunkande till kassan. Då plockar de fram mynten ett och ett och försöker förhandla med kassörskan, med hänvisning till den skrala pensionen trots att "de ju var med och skapade det här samhället". Sedan sitter de på biblioteket i flera timmar och skärskådar börskurserna i dagens industri, samtidigt som de tänker på en svunnen tid, då de hade något att göra. På kvällen tar de sig in på bolagsstämma för att kunna äta gratis snittar och ber att få ordet på Ericsson-stämman trots att de bara har fem aktier, allt för att få uppskattning från någon. Från de anställda på boendet, från släkten, från de vänner som ännu inte hunnit kola, kommer uppskattningen emellertid inte.

Frågan är om pensionärerna inte sitter på svaret, givet denna likhet med sengångaren.

Vad du beskriver Caparzo är mer bittra individer, sengångare tror jag inte är några bittra djur utan de klättrar på som de alltid gjort och tar det först och främst lungt om dagarna. Är det ens biologiskt möjligt för en sengångare att stressa?