Välkommen in i min hjärna. [Ätstörningar /mod]

Välkommen in i min hjärna.

Här är man rädd för att bli tjock. Man tror inte att man är tjock, men man är rädd för att bli, och rädd för att man (kanske ändå!) är tjock. Man kanske helt enkelt inte vet om det.

I min hjärna ser man inga skillnader när man jämför min kropp med andras, för i min hjärna är mina mått bara siffror. I min hjärna är ingen "för smal", även om det gäller en ohälsosam kroppsvikt; och "normal kropp" ett begrepp man inte förstår när det gäller Jag.

I min hjärna kan mina 48 kilo vara desamma som 68, för i min hjärna är det omöjligt att veta hur min kropp verkligen ser ut. I min hjärna betyder vikten ingenting, samtidigt som den betyder allt; och människor runtomkring är "normala" trots högre BMI än Jag.

För hur mycket man än spyr står siffrorna still,
hur mycket man än springer får man samma svar.
Vad man än hör
räcker inget till.
För jag kan inte se ett Jag.

För hur vet jag hur Jag ser ut
när speglarna bedrar?
Hur vet jag hur Jag ser ut
när kameran ljuger,
och vågen står hemlighetsfullt tyst?
Hur vet jag hur Jag ser ut
när ögonen sviker?
Och hjärnan så ofta har fel.

När mått bara är siffror som står still
trots att det man ser har förändrats.
Ja, då är det helt enkelt omöjligt att veta hur det ser ut,
när Du ser på Mig.
För jag kan inte se ett Jag.

Lycka till med ätstörningarna. Jag hoppas det löser sig för dig!
Vet inte riktigt mer vad jag ska skriva för du skrev inte riktigt vad du ville av oss.

Tack. Jag har dock mer och mer börjat tro att bulimi är ett permanent psykiskt tillstånd. Till skillnad från tidigare år är jag dock både mer medveten och mer öppen om hur mina tankar fungerar... Vilket leder till ett hälsosammare liv. Tror jag i alla fall.

Jag vill absolut ingenting. Det handlar nog mer om någon form av utlopp av känslor på något konstigt vis.

Önskar dig lycka till. Din disciplin är någonting avundsvärt, synd att den får dig att må dåligt.

Det låter jävligt jobbigt. Om du inte tar illa upp undrar jag vad viktförändringarna beror på: Handlar det om någon form av tröstätning eller är det brist på engagemang för träning och liknande vid de sämre perioderna?

Det är helt klart an annan problematik, men jag tror att det kanske kan vara psykiskt påfrestande på lite samma sätt. Jag känner att jag inte har kontroll, och jag misstänker att du kan uppleva lite samma känsla...

Det är ingen diciplin, det är en fruktan. Jag är livrädd.

Kan inte ens tänka mig hur jobbiga dessa förföljande tankar måste vara. KBT? Du verkar behöva förändra dina tankesätt.
Livet är så mycket mer än utseende och vikt. Man kommer ändå att dö en dag. Kanske imorgon i en bilolycka. Vill man ha spenderat livet med att oroa sig och må dåligt?

Så tycker jag inte du ska tänka alls. Jag tror att du kan komma ur det här!

Livet är absolut mycket mer än utseende och vikt... Det är inte så jag tänker, utan snarare handlar det om att jag vill göra det bästa möjliga av det jag kan påverka. Det har även handlat om prestationer kring studier och förstås arbete. Det är så jag vill ha spenderat livet. Men jag vet att det gör mig illa.

Tack vad vet jag, det kanske går en dag.

Du verkar ha sjukdomsinsikt, det är väl första steget. Lycka till.

Ja insikten finns men inte viljan att förändra verkar det som, slutar man kämpa är det klart att det går åt helvete.
Kul att du gjorde en dikt om ätstörningar TS, ett ovanligt inslag

Det första som behövs är väl insikten annars kan väl inte viljan finnas? Förstår inte vad du menar?