Är detta belägg för emotivismen?

Jag är mycket oinsatt i emotivism. Det lilla jag kan kommer huvudsakligen från Bergströms Grundbok i värdeteori.

Om jag inte har missförstått emotivismens tes så har jag gjort ett par iakttagelser som är relevanta och kanske till och med mycket vanliga när det gäller diskussionen kring emotivism. Det kan även vara så att argumenten är irrelevanta eller ohållbara - det är därför jag är intresserad av att få respons.

Människor söker medhåll från sådana som argumenterar för samma tes; trots att argumentationen för tesen inte är konsistent med ens egna.

Exempel:

Person X argumenterar för kungahuset genom att påpeka konsekvensialistiska fördelar ("kungahuset är en vinstaffär"). Person Y är för kungahuset och argumentar för detta genom sin sin på "vördnad för traditionerna". Trots att båda personerna har sina respektive skäl så händer de att de försvarar varandras argument (och varandra ö.h.t.). Vi kan även tänka oss att någon argumenterar för kungahuset med precis alla argument som talar för det, oavsett hur konsistent helheten blir.

Detta kan förstås bottna i att målet helgar medlen - men även i att man har en positiv attityd till monarkin eller kungahuset ("hurra för monarkin/kungahuset") och försöker övertyga andra till att inta samma attityd. Alltså att det följer UR den positiva attityden att man ska argumentera för den - och inte tvärtom. Istället för att åsikten grundar sig i argument, så grundar sig argumenten i attityden till själva sakfrågan. Det är alltså omvänt.

Kan detta sägas vara belägg för emotivismen? Är det ett vanligt förekommande argument, eller finns det liknande argument?

Det finns även en och annan iakttagelse till som jag ev. tar upp.

Det låter intressant. Ska läsa på lite så återkommer jag.

Jag ser det inte som belägg för emotivism. Men saknas argument så är det moralism.

Ett annat roligt exempel: Black Power rörelsen kan protestera tillsammans med Ku Klux Klan. För att dom är båda emot rådande regeringsadministration.

Det är ganska enkelt. Min fiendes fiende är min vän.

Detta känns för övrigt mer som Socialantropologi än som Akademisk Filosofi.

Emotivismen hävdar att normativa utsagor saknar sanningsvärde, och endast skall ses som känsouttryck.
Utsagan "Det är fel att mörda sex miljoner judar" saknar således, enligt denna uppfattning, sanningsvärde, lika lite som utrop som "Aj!" eller "Hurra!" har något sanningsvärde.

Ayers error theory säger att normativa utsagor har ett sanningsvärde, men att detta alltid är "Falskt" oberoende av utsagans innebörd, eftersom en sådan utsaga utger sig för att vara en utsaga om verkligheten, men eftersom, enligt denna uppfattning, att inga normativa utsagor kan ha ett sanningsvärde i verkligheten, så är dess sanningsvärde följaktligen alltid falskt. Således har utsagan "Det är fel att mörda sex miljoner judar" sanningsvärdet "Falsk", liksom även utsagan "Det är inte fel att mörda sex miljoner judar" har sanningsvärdet "Falsk".
Förutom en konsekvensetisk förutsättning har denna ståndpunkt en inplicit utilateristisk förutsättning, det vill säga att "vi" bör handla så att "nytta" erhålls för för "några".

Här kan man, i varje fall, igenkänna två ståndpunkter, en som kan kallas för en "konservativ" uppfattning, och en som kan kallas för en "reaktionär" syn.

• Enligt den konservativa synen, som vi kan se hos Burke, att det gällde att "förändra, för att kunna bevara". Det vill säga, om något, empiriskt fungerade, och var "nyttigt", så skulle man bibehålla detta, även om det, enligt ett rationalistiskt perspektiv, skulle kunna anses som principiellt fel.
• Enligt den reaktionära ståndpunkten gällde det att traditionen, i sig, hade ett normativt värde, oaktat dess konsekvenser, i varje fall vad avser dess utilateristiska implikationer, måhända med en snäv begränsning av vilka som härvid skall anses som beaktansvärda, och att således det historiskt givna borde bevaras, just med hänsyn till vad som har traderats.