Det går inte att dö.

Hela teorin bygger ju på att tiden är och har varit oändlig. Om den har det eller inte kan ingen med säkerhet veta. Men om så är fallet blir resultatet av en matematisk sannolikhetsberäkning att allt som kan inträffa har och kommer att inträffa oändligt antal gånger, eftersom det ges oändligt antal chanser till det. Att vi upplever nåt just nu är väl bevis nog för att det finns en sannolikhet att det kan inträffa. Även om det skulle ta miljarder och åter miljarder the big bang, eller vad vi vill kalla det för, innan förutsättningarna är dom rätta för att just du ska få ett medvetande igen, så är ju tiden du är utan medvetande ingenting du upplever. Du kommer alltså alltid att uppleva att du är vid medvetande.
Om tiden är oändlig kan ingenting hindra det. Det går alltså inte för medvetandet att dö.

Nu börjar vi komma någon vart! Vi kanske bara har olika definitioner av evig, eller oändlig. Jag talar om ting som är oändliga i en riktning, men inte i en annan. Du menar att detta inte är oändlighet. Gott så.

Du anser att våra själar är odödliga. Antag nu att du börjar räkna, 1, 2, 3... osv. Och fortsätter med detta i all oändlighet (möjligt eftersom du kommer att finns för evigt). Då har du alltså påbörjat något som har en början, men sedan fortsätter för alltid... Är vi överens om att denna tanke kan tänkas, och inte är "ologisk"?

Din teori går ut på att verkligheten, universumet 'resetas' och startar om igen, som du skriver tiden är oändlig och med det är allting med stor sannolikhet möjligt.

Det jag försöker reda ut är vad är det som gör att du är du. Varför skulle du uppleva att du var den här personen i den här kopierade världen? Vad är det som gör att du är du i första hand? Du är en del av det här universumet vilket gör det möjligt för dig att uttrycka den unika upplevelsen som är du. Men samtidigt är du inte så unik, du är en enhet utav universumet, en produkt av den oändliga tiden och rymden.

Det du säger nu är att det ända möjliga sättet för dig att 'kunna leva igen' är om exakt du, som du är nu återföds i ett omstartat universum med exakt samma förutsättningar i en determinerad ordning. Och på så sätt så upplevelsemässigt så dör du aldrig. Problemet som uppstår här är att du var aldrig så unik och speciell som du tror och du är sedan länge död. Det här är nu ett eget medvetande, ett exakt likadant ett.

Som jag skrev om man vänder på steken, blir det inte lite konstigt då om det krävs att man redan ska ha funnits för att kunna finnas igen. eller att jag var en exakt kopia av mig själv i ett tidigare universum.

Om vi skulle klona universumet skulle du då uppleva två medvetenheter samtidigt? skulle det göra någon skillnad om vi klonade universumet 'restarta' det efter universumet var färdigt med sig själv?

Varför tar du bara med i beräkningen de positiva heltalen?

Men tanke på att vi själar är eviga, så kan du inte säga att vi "började" räkna...vi har räknat i all evighet!

Och du kommer såklart ihåg din existens innan du vart född?

Vilket ypperligt svar där du verkligen ger ett svar...

Skulle tro det skett ett missförstånd här. Jag har ingen som helst uppfattning om vilka förutsättningar som krävs för att ett specifikt liv ska kunna starta. Har jag lyckats antytt nåt sådant så var det inte min mening.

Varför jag ofta använder redan inträffade händelser i mitt resonemang, är för att det är det ända man med säkerhet vet kan inträffa. Det som inte har inträffat kan man ju bara anta om det kan inträffa eller inte.

Han specificerade ju klart och tydligt naturliga tal.