Folk som använder ord felaktigt/på fel sätt

Hur irriterande är det för en språkvurmare (alltså för er, ni som läser) med folk som använder (stora, speciellt) ord felaktigt?

Jag svänger mig regelbundet med ord som jag mer eller mindre medvetet, från fall till fall verkligen, använder fel. Jag känner att jag borde skämmas lite eller så, åtminstone sporras att vara säker nästa gång men jag verkar inte bry mig så mycket. Är det normalt?

Vad säger ni?

Menar du förkortningar?

Vad är din konkreta fråga?

Frågan lyder: hur irriterande tycker ni det är när nån använder s.k. "stora" ord som den inte behärskar, dvs man använder dem felaktigt. I fel sammanhang eller i tron att de betyder något annat än vad de faktiskt gör.

Exakt hur irriterande är det och på vilket sätt? (Som: bekräfta eventuell irritation och beskriv dess karaktär. Reflektera fritt.)

Är jag onormal som inte besväras av att göra det (dvs felanvända ord)?
Är det alltså onormalt eller bara opassande?
Eller inget av det? Något helt annat? Spekulera fritt.

Vad kan möjliga bakomliggande orsaker vara till att jag inte bryr mig om eller försöka komma till rätta med det, varför görs inga försök att korrigera detta beteende?
Lättja? Arrogans? Oförmåga? Spekulera fritt.

Vilket intryck ger den som inte vet vad den pratar om? Hur uppfattas den personen?

Eller vadsomhelst ni kommer på som är relevant för ämnet och värt att uttrycka sig om. Välj fritt.

Du får nog ge några exempel.

På? Tyckte jag var odrägligt tydlig (i det förtydligande av förslag på diskussionsunderlag.)

-Nu har du haft ca 12 timmar på dig att ge ett exempel, du är störd på något i användning av text, du är störd på omgivningen för detta, men sen är du även störd på dig själv att du inte reagerar över detsamma.

Måste vara ett stort problem för dig, då måste du väl ändå kunna komma på ett exempel?

PÅ VAAAD?

Vad utöver överförtydligande och konkret exempel på missbrukat ord är det du känner att du behöver?

Den enda något är ett stort problem för är du, och störd på omgivningen har jag inte varit förrän nu. Är du helt bäng eller?

Var läser du in hur upplevd stördhet på mig, själv, text, alla andra and whatnot?
Och var har jag uttryckt något alls i termer av "hur stort problem för mig" nåt är? Vadfan menar du ens egentligen, VAD "måste vara ett stort problem för mig"?

-Jaha, 15 tim utan exempel, ger upp, tackar för mig.

Harebra

Ja, jag stör mig på folk som använder ord fel, och tycker att det är extra onödigt om det är ord som man inte nödvändigtvis skulle ha behövt använda för att budskapet skulle gå fram. Sen kan du ju alltid hoppas på att ens egna missuppfattningar och felanvändningar sprids, så att de så småningom blir accepterade enligt en miljard flugor kan inte ha fel-principen.

Jag utgår från att folk som använder ord i incke-knäsatta betydelser gör det i tron att den betydelse de använder faktiskt är korrekt. Att använda ovanliga ord medveten om att de egentligen inte används i den betydelse man själv använder tycker jag verar enbart kufiskt.

En felanvändning som är så vanlig att den kan riskera att bli accepterad snart, som jag likafullt irriterar mig på, och som riskerar att leda till missförstånd, är det på Flashback synnerligen vanliga användandet av flertalet i betydelsen ett flertal.

Traditionellt betyder dessa båda uttryck inte samma sak. Ett flertal har ungefär samma betydelse som flera, men kan inte användas om riktigt lika få enheter som flera kan - om något har hänt ett flertal gånger, bör det nog i vart fall ha hänt en fyra-fem gånger för att användningen ska vara befogad.

Flertalet betyder traditionellt majoriteten (av), och har alltså inte använts i betydelsen flera, fast med lite högre numerära krav.

Och det här kan leda till missförstånd. Satsen Ett flertal användare på Flashback sympatiserar med Sverigedemokraterna är trivialt sann. Men satsen Flertalet användare på Flashback sympatiserar med Sverigedemokraterna, i traditionell betydelse, är det inte.

Svenska Akademiens ordbok har till och med en så kallad stilruta för att klargöra den skillnaden. För flertalet i bestämd form stöder de två konstruktioner:

... flertalet av OS-medaljörerna ... — (antal mer än hälften)

... flertalet pensionärer ... — (obestämd form: mer än hälften av nämnda grupp)

Kravet på mångfald är synnerligen modest för ordet »flera«: minst två. Vi använder grammatiska flertalsformer från 2 berörda i ordklasserna substantiv, verb och adjektiv. Termen pluralis är ännu mera radikal: mer än én individ innefattas i utsagan.

Repris, en kommentar till ordboken:

¹flera ... pron. =antal av minst två och helst ytterligare ngn el. några

Ordet »helst« är en subjektiv bedömning av hur önskvärt något är. För vem talar SASO-redax? »SJ har satt in flera ersättningsbussar.« Helst inte mer än två, om det bara behövs två. Lexikografien sträcker sig in i klimatdebatten.

I detta fall är det för att uppfylla innebörden av "flera". Om någon säger att det var flera personer närvarande tänker jag osökt på att det var minst tre.

I vissa dialekter (särskilt stockholmskan) finns begreppet "inte så några" (på rikssvenska "inte så få"). Hur många blir det och hur många är "många"?