2013-01-16, 17:03
#1
Hej alla FB:are.
Jo nu är det såhär är att enda sedan jag blev trakasserad som ung på lågstadiet för mitt namn, mitt utseende och mina intressen så har jag haft jätte dålig självkänsla och självförtroende. Jag har även alltid jämfört allt jag gjort med andra som varit bättre vilket resulterat i att jag ser mig själv och det jag kan som värdelöst, att allt jag gör är skit (det är därför jag har så svårt att ta emot beröm t.ex) och sedan har jag haft en tuff familjesituation där jag är den som fått minst uppmärksamhet (enligt mig själv), dessutom så har min pappa inte varit världens bästa pappa heller, han har varit väldigt frånvarande under min uppväxt.
Jag är mycket mera introvert och "nördig" än vad resten av min släkt är, de är mycket mer utåtriktade och jag har alltid varit den som suttit inne och spelat spel/läst böcker/skrivit/ritat medan de andra har varit ute och jag är alltid den som nördat olika saker.
Ja, jag har helt enkelt helt ruttet självförtroende och självbild. Jag är skev liksom. Sedan var jag tillsammans med min ex-pojkvän i 2 år och han stärkte mig på ett sätt som ingen annan gjort någonsin tidigare, så när jag gjorde slut med honom så föll allting kan man säga. Från att ha varit lite mera säker på mig själv och tyckt om mig lite mer under de två och halvt år vi var tillsammans så har jag fallit ner i samma skit igen som jag känt hela mitt liv och jag kan liksom inte ta mig upp. Jag har varit och pratat med folk men det har inte hjälpt alls och nu funderar jag på om jag lider av depression men jag är inte helt säker. Jag tänker på självmord rätt ofta (dock har jag inte gjort det på ganska länge nu) men jag tror aldrig att jag skulle våga genomföra det, dock tänker jag på det ofta och jag känner mig värdelös och att mitt liv är meningslöst då och då.
(Det här är random men det som får mig att ändå kunna bli glad och så just nu är One Direction, det här kommer låta löjligt men de har gjort mitt liv till de bättre och jag är så glad att jag hittade dem, för utan dem vet jag inte vad jag hade gjort) - töntvarning over.
Jag har även gått igenom ett flertal draman i mitt liv, alltså väldigt mycket familjedraman och sånt så jag vet inte om jag har repat mig från det heller. Det har varit så otroligt mycket bara haha....
Nu får ni inte tro att mina föräldrar eller syskon inte bryr sig om mig, det gör de verkligen men det är bara det att jag inte har så nära relation till dem så jag pratar liksom inte med dem om mina problem...
Jag har även väldigt svårt att lita på folk och jag är väldigt paranoid och orolig av mig, jag överanalyserar väldigt mycket. Dessutom vet jag vet inte vad jag vill jobba med, det känns som att jag går igenom en dimma när jag är i skolan - jag orkar knappt inte bry mig om något längre, jag känner mig inte direkt jätte glad över något speciellt dock har jag saker att se fram emot, som One Directions konsert i maj och så men för det mesta känner jag mig nedstämd. Jag har även tappat aptiten, är hungrig men när jag väl ska äta så får jag inte ner det.
Jag funderar på att kolla om jag är deprimerad men grejen är att det känns som att jag har besökt vårdcentralen så himla mycket på sistone och jag tycker bara det känns pinsamt att gå dit. Jag avskyr vårdcentralen och allt som har med sjukhus att göra, har väl någon typ av fobi antar jag. Pratade med en kurator förut och hon var inte alls bra...
Känns nästan töntigt att öppna upp mig såhär på FB men känner mig rätt desperat.
Jo nu är det såhär är att enda sedan jag blev trakasserad som ung på lågstadiet för mitt namn, mitt utseende och mina intressen så har jag haft jätte dålig självkänsla och självförtroende. Jag har även alltid jämfört allt jag gjort med andra som varit bättre vilket resulterat i att jag ser mig själv och det jag kan som värdelöst, att allt jag gör är skit (det är därför jag har så svårt att ta emot beröm t.ex) och sedan har jag haft en tuff familjesituation där jag är den som fått minst uppmärksamhet (enligt mig själv), dessutom så har min pappa inte varit världens bästa pappa heller, han har varit väldigt frånvarande under min uppväxt.
Jag är mycket mera introvert och "nördig" än vad resten av min släkt är, de är mycket mer utåtriktade och jag har alltid varit den som suttit inne och spelat spel/läst böcker/skrivit/ritat medan de andra har varit ute och jag är alltid den som nördat olika saker.
Ja, jag har helt enkelt helt ruttet självförtroende och självbild. Jag är skev liksom. Sedan var jag tillsammans med min ex-pojkvän i 2 år och han stärkte mig på ett sätt som ingen annan gjort någonsin tidigare, så när jag gjorde slut med honom så föll allting kan man säga. Från att ha varit lite mera säker på mig själv och tyckt om mig lite mer under de två och halvt år vi var tillsammans så har jag fallit ner i samma skit igen som jag känt hela mitt liv och jag kan liksom inte ta mig upp. Jag har varit och pratat med folk men det har inte hjälpt alls och nu funderar jag på om jag lider av depression men jag är inte helt säker. Jag tänker på självmord rätt ofta (dock har jag inte gjort det på ganska länge nu) men jag tror aldrig att jag skulle våga genomföra det, dock tänker jag på det ofta och jag känner mig värdelös och att mitt liv är meningslöst då och då.
(Det här är random men det som får mig att ändå kunna bli glad och så just nu är One Direction, det här kommer låta löjligt men de har gjort mitt liv till de bättre och jag är så glad att jag hittade dem, för utan dem vet jag inte vad jag hade gjort) - töntvarning over.
Jag har även gått igenom ett flertal draman i mitt liv, alltså väldigt mycket familjedraman och sånt så jag vet inte om jag har repat mig från det heller. Det har varit så otroligt mycket bara haha....
Nu får ni inte tro att mina föräldrar eller syskon inte bryr sig om mig, det gör de verkligen men det är bara det att jag inte har så nära relation till dem så jag pratar liksom inte med dem om mina problem...
Jag har även väldigt svårt att lita på folk och jag är väldigt paranoid och orolig av mig, jag överanalyserar väldigt mycket. Dessutom vet jag vet inte vad jag vill jobba med, det känns som att jag går igenom en dimma när jag är i skolan - jag orkar knappt inte bry mig om något längre, jag känner mig inte direkt jätte glad över något speciellt dock har jag saker att se fram emot, som One Directions konsert i maj och så men för det mesta känner jag mig nedstämd. Jag har även tappat aptiten, är hungrig men när jag väl ska äta så får jag inte ner det.
Jag funderar på att kolla om jag är deprimerad men grejen är att det känns som att jag har besökt vårdcentralen så himla mycket på sistone och jag tycker bara det känns pinsamt att gå dit. Jag avskyr vårdcentralen och allt som har med sjukhus att göra, har väl någon typ av fobi antar jag. Pratade med en kurator förut och hon var inte alls bra...
Känns nästan töntigt att öppna upp mig såhär på FB men känner mig rätt desperat.
__________________
Senast redigerad av symphonysimba 2013-01-16 kl. 17:11.
Senast redigerad av symphonysimba 2013-01-16 kl. 17:11.
