Vill ni se Sverige i NATO ?

Där har vi en annorlunda uppfattning.

Det finns nog en hel del "uppgörelser" som vi inte känner till

Skulle vi ingå i Nato som sedan skulle leda till andra överenskommelser som tex frihandel så skulle USA kunna stämma oss för att vi har ett liknande företag som hotar deras företag, av den anledningen vill jag inte att vi ingår i ett frihandelsavtal med USA?

Va? Skrev du något? Hittade bara svammel. Kom med något konkret eller sluta slösa på Internet.

Din syn på TS frågan avslöjar att du röstar på FI. I alla fall företräder du FI:s syn på försvarsfrågan.

"Sluta slösa på internet o försvaret..."

Det får du ha, det får man däremot inte i flera länder österut.

Nu råkar jag ha en hel del skarp erfarenhet av NATO på olika vis, och visst är det så att USA är en tungviktare vars åsikter kanske väger tyngre än enskilda småländers.

Men "styr NATO" gör de verkligen inte! Enskilda länder har enskild bestämmanderätt, inte ens Artikel 5 är så hård som man kan tro.

Är det rent av så att de duktigaste i klassen, dvs de som spenderar kring 2% på försvaret, är de som får inflytande "över sin vikt" s.a.s.?
Bjässen Tyskland snålar ju enormt o spenderar samma siffra som Sverige ungefär. Så Tysklands röst i NATO borde rätteligen inte väga mer än t.x. Tjeckien.
Men Europa lever farligt för en vacker dag tröttnar USA på att dra lasset med flertalet andra som gratissåkare.

Ingen aning, har ingen uppfattning om det.

Alla länder som inte är med i någon "klubb" eller har en seriös storebror lever farligt - kolla bara på Georgien och Ukraina som bägge hade drömmar om både EU och NATO, men inte hann komma in i "klubben". Pang bom!, bara.

Vi lever på Putins välvilja - och den kan ändras under ett skithusbesök.

Ur Expressen idag:

Vems fel är det att spänningen har ökat dramatiskt i och kring Östersjön? Den frågan utgör själva grunden för den kraftmätning som nu pågår. Den som vinner kampen om narrativet – berättelsen om det som händer - skaffar sig också stora fördelar strategiskt.
Den ryska versionen är tydlig. Ryssland har steg för steg trängts in i ett hörn av ett expanderande Nato. Inte nog med att västalliansen har flyttat in på Rysslands farstu – läs Baltikum. EU, med den lömske Carl Bildt i spetsen, försökte dessutom lirka loss Ukraina ur den ryska intressesfären. Till slut var Moskva tvunget att sätta ner foten.
Den här berättelsen - som man skulle kunna kalla inringningsteorin - har många försvarare även i väst. En del sväljer hela betet och menar att det är Nato och EU som har provocerat fram de ryska reaktionerna.
Andra möter Kreml någonstans på halva vägen. Ryssland och väst triggar varandra i en allt farligare rustningsspiral, menar exempelvis Aftonbladets kolumnist Wolfgang Hansson i en krönika med rubriken "Öga för öga, tand för tand mot Putin" (AB 17/6). Knappt ett ord om allt det som har föregått dagens händelser - invasionen av Ukraina, exempelvis. Inte ett ord om det orimliga i att svara med kärnvapen på utplaceringen av stridsfordon i det militärt svaga Baltikum.

Det är just det som är problemet med inringningsteorin; den klarar inte mötet med verkligheten. Nato har aldrig sökt konfrontation med Ryssland. Tvärtom har man bjudit in Ryssland i olika samarbeten och år 2002 bildades det så kallade Nato-Rysslandsrådet för att markera landets särställning.
Det finns inget i det yttre skeendet som kan förklara Rysslands accelererande militarisering och alltmer aggressiva uppträdande i luftrummet eller skramlande med kärnvapen.
I stället handlar det om Ryssland och rysk inrikespolitik. Det är Putin som medvetet använder den ryska revanschismen för att säkra sitt maktinnehav och för att återge Ryssland dess stormaktsstatus.
Det måste vi se. Annars försätter vi oss själva på ett sluttande plan. För vart leder den ryska inringningsteorin egentligen?
En första slutsats måste rimligen vara att de baltiska ländernas EU- och Natomedlemskap var ett historiskt misstag. De borde aldrig ens ha tillfrågats eftersom de är en del av den ryska intressesfären och därför inte har rätt till nationellt självbestämmande.
Kanske borde inte ens Polen och de andra östeuropeiska länderna ha bjudits in, eller? Under kalla kriget tillhörde ju även dessa länder Moskvas domän.
Och låt oss göra tankeexperimentet att Baltikum aldrig hade tillåtits gå med i Nato och EU. Hur skulle det se ut där i dag? Vi kan vara säkra på att Moskvas tentakler hade varit väldigt närvarande.

Det är en farlig tankefigur att vi blir tryggare genom att falla undan för hot, att de ökade spänningarna egentligen är vårt eget fel. Normaliseringsprocess kallas det fenomenet inom psykologin. Typexemplet är när en misshandlad kvinna börjar ursäkta sin våldsamma makes handlingar och leta förklaringar hos sig själv.
Översatt till försvarspolitiken låter det ungefär så här: Om bara Nato slutar att öva i Östersjön, om bara Sverige bryter med Nato och låter ryska flygplan öva bombanfall i fred så kommer spänningarna att upphöra.
Men allt talar för att det förhåller sig precis tvärtom. Säkerhetsvakuum är aldrig bra för stabiliteten i ett område. Om det råder oklarhet kring Natos beredskap att skydda Baltikum skapar det en gråzon som Ryssland kan frestas att utnyttja.
Därför bidrar till det säkerheten när USA och Nato visar både sin villighet och förmåga att försvara sina allierade. Och det bidrar till stabiliteten i Östersjön när Sverige tar rygg på Nato och visar att vi menar allvar med solidaritetsförklaringen.
Exakt hur USA och Nato bäst ska svara på ryska provokationer kan alltid diskuteras. För väst gäller det att ha is i magen och inte låta sig dras med i Putins spel. Minst lika viktigt som den militära sidan är att visa politisk enighet och hålla fast vid sanktionspolitiken.
Det avgörande är att vi har analysen klar för oss. Det är Ryssland som har invaderat ett grannland och rivit upp den europeiska säkerhetsordningen. Det är Putin som sätter skräck i sin omgivning, viftar med kärnvapen, skriver om historien och kränker andra länders luftrum.

Sverige är av olika skäl sårbart för den ryska propagandan. Vi har en förkärlek för idéer om att dialog alltid är att föredra, att det aldrig är ens fel när två träter och att nedrustning per automatik är någonting gott.
Därtill sitter de neutrala instinkterna djupt. Från kulturdebattörer ända upp till ministernivå närs alltjämt idéer om Sverige som en buffertstat och ett oberoende land. Men den tiden är förbi. Det finns inte längre några block att balansera mellan.
Sverige har redan en gång för alla bekänt färg. Vi är en del av väst. Vi är EU-medlemmar, vi har lovat att komma till våra grannländers undsättning i händelse av krig och vi bygger säkerhet tillsammans med andra. Eller annorlunda uttryckt: Baltikums sak är vår.
Ryssland gör nu sitt bästa för att skrämma svenskarna tillbaka in i neutralitetens dimma. Hot varvas med försäkringar, som i DN-intervjun med den ryska Sverigeambassadören i veckan. Det har aldrig varit viktigare att stå emot de försöken. Sveriges framtid finns i Nato, inte i ett återtåg till det förflutna.

Men herregud, det där är ju så jävla efterblivet så jag orkar inte ens tänka ut ett svar!

Nej.

Det räcker så bra att vi gör allt som Nato tycker.

Startar krig i Libyen, förstör deras armé, lynchar deras statschef och organiserar det värsta flyktingkaoset någonsin i Europa. Tack Reinfeldt.

Dessutom startar stöttar vi USAs inbördeskrig i Syrien med det komiska namnet "arabiska våren" och får ännu fler muslimer i landet.

Vi startade inte kriget, det gjorde Gaddafi. Väst fick ett mandat av libyerna att stödja oppositionen i kriget mot Gaddafi, ett uppdrag som vi fullföljde. Sedan ville de lösa sina interna konflikter själva, vilket libyerna, inte vi, har misslyckats med. Och det var inte vi som sköt Gaddafi, det var en av rebellerna.

Konflikterna och flykting- och migranttoonamin beror på hänsynslösa ledare som Assad och Putin, samt dåligt poltiskt ledarskap och styre i många länder i Mellanöstern och Afrika. Det beror på makthavarnas oförmåga att skapa trygghet och bekämpa fattigdomen i dessa länder. Så det blir vårt problem vare sig vi vill eller inte. Väst har nämligen under årtionden sett till sina egna intressen (olja = tillväxt) och nu har folk börjat inse att makthavarna är en bluff = arabiska våren. Några tusen (statsapparaten) som ska styra över miljoner? Det är ingen demokrati, dvs folkstyre.

På tal om NATO så skriver en sosse: http://www.di.se/artiklar/2015/8/20/debatt-nato-ger-inget-initialt-skydd/

Nu vet jag inte var hon får sin information, men NATO har en så kallad snabbinsatsstyrka som kan finnas på plats inom timmar eller dagar. Det finns tydligen olika snabbinsatsstyrkor inom EU/NATO, så jag kan bara rekommendera politikerna att sluta med den här divide and conquer strategin och starta EN militär enhet med EN kommandostruktur med klara direktiv. Till och med rebellerna i Syrien fattar att de måste samarbeta för att lyckas besegra en större fiende, i stället för att ha olika miliser och falanger utspridda över stora områden. Det politiker gör nu är farligt och något fienden kan dra nytta av. Det kan vara dags att göra NATO till en organisation som får direktiv att samarbeta med alla medlemsstaters underrättelsetjänster för att bekämpa terrorism och propaganda. Men det är väl lika svårt som att få till ett samarbete för att bekämpa en annan osynlig (för de blinda) fiende - miljö- och klimatförstöring.