Hur ska jag klara vuxenlivet? (Lång text)

Jag ska snart fylla 19 år och går tredje året på gymnasiet. Studenten närmar sig med stormsteg och jag har den senaste tiden börjat oroa mig mer och mer för vad jag ska göra med mitt liv efteråt.

Det första problemet är hur jag ska kunna flytta ut, vilket jag måste göra förr eller senare. Jag bor fortfarande hemma med min mamma. Har ingen direkt plan på hur jag ska flytta hemifrån, varken ekonomiskt eller psykiskt sett. Båda mina föräldrar har det rätt tight med pengar och jag själv har ingen inkomst bortsett från studiebidraget.

Sedan vet jag inte hur jag skulle klara av att bo ensam. Jag har väldigt svårt att somna om nätterna och extremt svårt att komma upp på mornarna. Dessutom tenderar jag att vara ganska paranoid och klarar knappt av en natt ensam i lägenheten, då jag får ångestkänslor av tomheten. När jag väl lagt mig för att sova känner jag ett behov av att ständigt öppna ögonen och kolla omkring runt mig, så att "det inte är något/någon där". Händer ibland att jag inte klarar av att sova i mitt eget rum, trots att mamma är i samma lägenhet och sover, vilket resulterar i att jag lägger mig i extrasängen i hennes rum istället. Jättelöjligt, jag vet. För tillfället har jag en pojkvän sedan snart 5 månader tillbaka som jag pratat med om att flytta ihop med såsmåningom - och det vore ju bra. Men vad gör jag om det skulle ta slut?

Jag klarar inte av vardagen. Har aldrig orken att diska, tvätta, städa eller laga mat. Mamma sköter allt i hemmet. Har diagnoser satta på OCD, BDD och borderline. Redan i åttonde klass hoppade jag av skolan då jag inte klarade av att gå dit av diverse skäl. Fick istället hemundervisning för att klara de tre grundbetygen och kunna söka till gymnasiet. Som sagt läser jag nu tredje året på gymnasiet, men jag läser bara fyra kurser, fyra dagar och ungefär 8 timmar i veckan. Börjar aldrig tidigare än tio på morgonen. Jag har gratis taxi till skolan som skolan beviljat åt mig och jag har hjälp från boendestöd som kommer och väcker mig om mornarna. Trots detta har jag omkring 60% närvaro i skolan.

Har haft några stycken praktiker och sommarjobb och trots att dessa har varit på ställen jag tyckt varit roliga, där jag kunnat tänka mig att jobba i framtiden, så har jag inte lyckats jag ta mig dit alla dagar. Det bästa jag lyckats med hittills är ett 2 veckors sommarjobb där jag dök upp åtta av tio dagar.

Det är en hel del som hänt i mitt liv som påverkat det psykiska, som jag känner att jag kanske inte behöver dra här. Problemet är kort sagt att jag känner att jag aldrig kommer klara av ett jobb och inte heller att plugga vidare (vilket jag har långt ifrån tillräckligt med betyg för ändå, då jag läst så få kurser). Samtidigt vill jag inte utmåla mig som något offer, då jag vet att det finns de med mycket sämre förutsättningar än jag som klarat sig galant. Jag behöver bara lite hjälp på traven - hoppas jag i alla fall.

Så, var ska jag börja? Vad borde jag ta tag i först? Känner en måttlig panik över detta och tänker att, någon måste ju ha varit i samma situation. Alla råd och tips mottages tacksamt.

För det första så tycker jag att du ska börja smått: ex detta med att sova i mammas rum. Börja med att försöka att sova i ditt egna. Ta och börja med att sätt upp ett mål att denna veckan ska jag klara utan att lägga mig och sova i samma rum som henne, sen nästa vecka och sen ytterligare en vecka.
Det där med diska och det, på den punkten låter du bara lat och verkar ha en mamma som inte vill besvära sin dotter. Har märkt att detta är vanligt bland folk som har ungar födda på 90-talet. När jag var lika gammal som dig och bodde hemma så brukade jag fixa mat åt min mamma då hon jobbade.
Så jag tror inte att det är det att du inte klarar men att du aldrig fått ta ansvar för att göra saker.

Sen med dina diagnoser så borde du ju få någon slags terapi eller dylikt.

Jag tror att det finns två möjliga utvägar: att du kommer hamna i stödboende med tanke på dina diagnoser eller att du kommer leva på att andra gör saker åt dig, så som pojkvän eller mamma.

Tack för svaret!
Det är mycket möjligt att jag bara är lat. Väldigt lat. Jag kan diska, städa osv men det som är mitt problem (vilket jag även har med skolarbeten och dyl) är att jag har väldigt svårt att börja göra någonting. När jag väl kommer igång går det väldigt snabbt, till den punkten att jag blir rastlös. Där tar det stopp. Det svåraste är utan tvekan att faktiskt ställa sig vid diskbänken, själva diskandet är inte svårt i sig.

Sen vill jag verkligen inte bo på något stödboende. Trots diagnoser och att skolan inte går som den ska så är detta inget som syns utåt. Det positiva i mitt liv är att jag har väldigt bra vänner och ett bra socialt nätverk. Även om jag känner mig misslyckad så är det ingen någon annan ser - vill gärna hålla det så, om möjligt.

Skulle jag bo på stödboende skulle jag känna mig ännu mer misslyckad - missförstå mig inte, det finns folk det är jättebra för. Det är nog min stolthet, helt enkelt. Jag vill lösa problemet och inte finna mig i det. Speciellt när jag vet att jag är så himla ung, känns dumt att ge upp hoppet redan. Det enda jag vill är att leva ett "normalt" liv, med fungerande vardag.

Edit: Det där med att sova i mammas rum händer kanske en gång i månaden, men det var en bra idé annars. Har kört på liknande tidigare, t.ex. att jag ska gå på alla mina lektioner under en hel vecka. Det är kanske något jag kan använda i fler sammanhang. Tackar för tipset!

Ja jag är som dig då det kommer till diskande och städande. Jag gör det då jag känner att nu får det vara nog. Jag tror att din mamma måste ställa lite krav på dig. Och även skolan. Du måste få nått att jobba mot och se resultat.

Finns det nått/någon som kan få dig till att få lite krav på dig? För när man kommer ut i vuxenlivet måste man ta ansvar. Sen kommer inte din mamma finnas för all framtid.